att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

4 maj 2021

Kritiker no 59: Provins Nr. 1/2021; Vagant 4/2020

Jag har tappat räkningen på alla gånger jag läst att pandemin har varit ett ypperligt tillfälle att kolla ikapp på tv-serier. Någon enstaka gång har någon välkomnat möjligheten att läsa romaner man har missat. Men inte en enda gång har någon skrivit: nu har jag äntligen chans att läsa någon av de kulturtidskrifter jag har negligerat. Notera att detta är från skribenter som livnär sig på språket, i texter som trycks på papper.

 

Tre av de skandinaviska tidskrifter de gärna fick botanisera i är Kritiker, Provins och Vagant, som samtliga utkommer med fyra nummer per år. Kritiker har valt ”Verkligheten” som tema för sitt nya nummer, och placerar en häst på omslaget, från Agniezska Polkas verk ”The Demon’s Brain”. Hon är en av de konstnärer Paulina Sokolow skriver om i en fin betraktelse om relationen mellan det påhittade och det verkliga, hur flytande den gränsen är. De konstnärer som medverkar har också skruvat till verkligheten: de gör den begripligare i sin obegriplighet, allra mest så Noel W. Anderson som arbetar i olika tekniker för att problematisera synliggörande och främmandegörande i något som kunde kallas unheimlich.

 


Kritiker är skandinaviskt, och har texter på svenska, norska och danska. Som vanligt är numret en mix av poesiantologi och kritik, där dikterna och essäerna flyter in i varandra, både tematiskt och stilistiskt. Både Anu Ramdas i sina danska dikter och Niko Erfani i sina svenska dikter skriver om träd. Ramdas dikt är självlysande: ”Mørket / for hendes indre blik / trænger sig på / Genkaldelse, genklang, genkändelse / Mørket er omkring hende / indeni hende”. 

 

Hos Erfani hittar jag också en rad som verkar vara skriven som en direktkommentar till Moderatledaren Ulf Kristerssons senaste utspel om att stoppa invandringen: ”Hur skriver jag om de som inte ens är mänskliga under vithetens blick?” Det lilla ordet ”ens” är det där uppfordrande kravet som borde ha hejdat Kristersson innan han tryckte på enter för det instagraminlägget.

 

I numret finns också välkomna nya dikter av Bella Batastini, en av svensk poesis mest lysstarkaste namn för tillfället. Bland de nya namnen fastnar jag för Gloria E Anzaldúa, som introduceras av Matilda Lilja, och Rebecca Sand som skriver om Orissa (för svenska poesiläsare en laddad plats). Roligt och lite oroligt är också Fatou Åsbakks plädering i manifestets form för Knut Hamsun som föregångare för en den nya konstinriktningen NS (Nationalsurrealism). 

 


Det nya numret av Provins är helt ägnat den samiska multikonstnären Nils-Aslak Valkepää, också känd som Áillohaš. Han levde 1943-2001 och var spindel i nätet för samisk kultur. Porträtten av honom visar en kluven figur, som dras till mildhet i sina naturskildringar och hårdhet i sitt politiska motstånd. Det bidrar till en märklig spänning i hans konst, som här representeras av en no-pjäs som uppfördes i Japan på 90-talet och här för första gången återges på svenska.

 

Tre av hans diktsamlingar finns samlade i den svenska volymen Vidderna inom mig, som här får en fin och personlig omläsning av Linnea Axelsson. I en generös dossier med konstverk får man också syn på en konstnär som verkar ha influerats en del av Mark Rothkos abstrakta samspel mellan det röda och det svarta – Britta Marakatt-Labba kallar också sin essä om Valkeapääs konst för ”En signatur skriven i rött”.

 

Men poesi, musik och bildkonst är bara några av strängarna på Áillohaš lyra. Bland annat var han också skådespelare, fotograf och aktivist. Finns den samiska identiteten vid sidan av Sverige? Nej, skulle han nog hävda: den finns inom Sverige, inom det svenska. Sigbjørn Skåden – själv briljant romanförfattare med Vaka över dem som sover – visar också ett kritiskt förhållningssätt är något som den behandlade tjänar på. Jag håller också med om att de dikter som omnämns och citeras ger intryck av något helt universellt och tillgängligt. Linnea Axelsson jämför hans poesi med Göran Sonnevi, Katarina Frostenson och Bruno K. Öijer. Så skriver både hon och Skåden om den ”pendling mellan samvaro och ensamvaro” som Valeapää sysselsatte sig med.

 


Det är märkvärdigt hur närvarande Freud är, och kanske inte så konstigt att jag därför hittade spår av hans essä ”Das Unheimliche” i Kritikernumret (det är en av få texter jag läst på tre språk: tyska, svenska, engelska): i Vagants senaste nummer skriver Carl-Michael Edenborg om begreppet das Unheimliche utifrån filmer av Lucio Fulci och Ingmar Bergman, och Susanne Christensen om freudian slips i influencers romaner. Detta sker i Vagants fasta avdelning med kritikerspalter.

 

I recensionsavdelningen, som är ovanligt diger, skriver Mats O Svensson om skuld utifrån böcker av Frostenson och om Rudolf Höss. Samt att Kristin Vego recenserar den nyligen kortlistade kandidaten till det internationella Booker-priset, Olga Ravns Mit arbejde. Det som imponerar mest med dessa, och övriga recensioner, är hur konsekvent kritikerna ger sig in i en dialog med de behandlade böckerna: det öppnar för läsningar som överskrider recensionens snåla mall och bildar en bra jordmån för en ny sorts kritik, som mindre sysselsätter sig med kategoriska omdömen och mer med avvägda resonemang.    

 

Men den fastaste avdelningen är dossiern, som den här gången ägnas Tor Ulven. Lyckligtvis, tack vare Flo förlag, har hans prosa på senare år uppmärksammats i Sverige, med två utgåvor: Gravgåvor och Avlösning. Översättaren är en av de tio som diskuterar den här norska författaren som får räknas till Skandinaviens minor classics. Flera av texterna handlar om mottagandet i Danmark, som också betonar det humoristiska hos denna förment svartsynta författare.

 

Att det finns andra ingångar till Ulven än det depressiva och mörka framgår tydligt också i Henning Hagerups introduktion och diskussion av det ljusa i främst prosaböckerna. Denna text är en god illustration till hur en engagerande essä ska skrivas, när den ägnar sig åt att hylla utan att göra sig onödigt inställsam. Silje Mari Lundal och Søren Møllerhøj Porsmose skriver utifrån sitt danska perspektiv om tvivlet som omgärdar en viss typ av författare: ”De største stilister er måske også de største sprogskeptikere.” De nämner också Ulvens precision, något som osökt får mig att tänka på Gabriel Itkes-Sznaps purfärska avhandling Nollpunkten, som undersöker hur precisionen används av Witold Gombrovicz, Inger Christensen och Herta Müller.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar