att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

26 maj 2021

Dikter, Hjalmar Gullberg, Norstedts

Än en gång utkommer nu Hjalmar Gullbergs dikter i en praktvolym. Det är oväntat aktuella dikter, även om ett urval hade varit mer läsfrämjande.

 

För 60 år sedan fanns det två bemärkta Hjalmar i svensk litteratur: romanförfattaren Bergman och poeten Gullberg. Nu finns det bara en kvar, och det är en Hjalmar som var förbisedd då: Söderberg. Medan Doktor Glas och Den allvarsamma leken ständigt hittar nya läsare är det få som ids läsa Bergmans romaner längre, och lika få har längre något utbyte av Gullberg.

 


Tror du mig inte, besök valfritt loppis eller gå in på ett antikvariat, där någon utgåva av Hjalmar Gullbergs Samlade dikter obligatoriskt tronar, allt mer dammig. Går det att ändra på detta? Nu har det gått 60 år sedan Gullberg frivilligt avslutade sitt liv, och då utger Norstedts (än en gång) Dikter, som samlar de tio diktsamlingar som gjorde honom så folkkär en poet kan bli i Sverige.

 

Åtskilligt kan sägas om denna bok. Den är vacker, men kommer den ändå inte bara att bli ännu en dammsamlare? Detta kunde ha motverkats. Till exempel är det tveksam om det är nödvändigt att trycka allt, när man kunde ha nöjt sig med ett urval. Varför inte ha koncentrerat sig på antingen en ”Best of” eller en ”Greatest hits”? Gullberg har en tillräckligt hög högstanivå för att en sådan bok skulle bli mer sensationell än denna kompletta bok.   

 

Detta säger jag absolut inte för att förminska eller raljera, utan för att en initierad redaktör gärna kunde plocka fram vad som motiverar en läsning av Gullberg idag. Hans mest kända dikter behöver inte heller vara de bästa, men det är svårt att argumentera mot dikter som ”Kyssande vind”, ”Förklädd Gud”, ”Det finns en sjö”, ”Den tänkande lantbrevbäraren” och ”Död amason”, dikten om Karin Boyes död 1941. Likaså är översättningen av Sapfos kända fragment helt formidabel: ”Så kan ingen likna en gud i lycka”.

 

Det är möjligen som kärleksdiktare Gullberg är mest känd, men dessa har inte åldrats med behag. Så låter ”Kyssande vind” nu som en obehaglig tjatsex-dikt. Gullbergs formella uppvisningar behöver å andra sidan inte vara så otidsenliga som de i förstone verkar vara. Nyligen utkom Malte Perssons diktsamling Undergången, som utnyttjar de bundna versmåtten lika piggt som Gullberg gjorde, inklusive i arbetet med terzinen, alltså den form Dante gav åt Den gudomliga komedin.

 

Men det som gör Gullberg mer modern är hans livssyn. Hur moderna vi än gör oss kan vi inte avsvärja oss de tidlösa känslor av ensamhet, tvivel och dödsångest som Gullberg har så nära till. Hans många lärda referenser behöver inte heller alltid förklaras eller sättas i sammanhang. De beredskapsdikter han gav ut 1942 i samlingen Fem kornbröd och två fiskar är starkt präglade av humanism och motstånd mot övermakten. Redan i en dikt från 1932 nämner han för övrigt Hitler.

 

En ”Best of” skulle behöva plocka åtskilligt från hans tre sista böcker, där bland annat denna strof återfinns i boken Terziner från okonstens tid från 1958: ”Mot vilka mörker ryggar jag i svindel / tillbaka, skrämd av outhärdlig blom? / Vad vill mig våren, andras vår? En bindel / om ögonen för mig, ett svalg, en dom …”

 

I sista samlingen Ögon, läppar från 1959 finns också incitamenten till den poesi som Lars Norén skulle skriva bara några få år senare. Titeln till Noréns andra bok, De verbala resterna av en bildprakt som förgår är ordagrant lyfta från denna samling. Även om det som helhet finns mycket att beundra i denna tjocka bok hade jag som sagt gärna nöjt mig med ett urval.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 26/5 2021)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar