att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 jan. 2018

Karismasamhället – en roman, Elis Burrau, Bonniers


I sin första roman skriver poeten Elis Burrau slackerprosa som kan vara irriterande slö. Men det är också ett frigörande sätt att skriva, som förhoppningsvis blir inledningen på ett paradigmskifte.

Om Elis Burrau vore en fotbollsspelare hade han ställt sig i målet, och i stället för att rädda bollarna hade han applåderat motståndarnas snygga skott. Så uppfattar jag den generösa inställningen till litteraturen och existensen som blir påtaglig i allt han skriver, om än det är diktsamlingar eller fyndiga oneliners på twitter. Han visar en förundran inför allt han stöter på, och en nyfikenhet som knappast är spelad.


Nu har han dessutom gett ut en roman, Karismasamhället, med den uttalade ambitionen att skriva en kärleksroman. I så fall är det en kärlek och generositet till det närliggande, oavsett om det är namngivna kompisar och kolleger, eller bara sådant som berättarjaget råkar läsa.

Titeln är förresten hämtad från rubriken till en artikel om kirurgen Paolo Macchiarini – ett typiskt exempel på hur Burrau samplar populärkulturen, om man inte vill säga att han plundrar den. Han är i sanningens namn väldigt noga med att redovisa sina källor, och visar en fullständig öppenhet, eller transparens som det heter numera.

Under berättelsens gång får vi ta del av dråpliga historier från uppläsningsturnéer med andra poeter, idoldyrkan av bland andra Olle Ljungström, kärlek (dock inte tillräckligt mycket för att det någonsin blir kärleksroman av det), läsning, tankar, alkohol, internetvanor. Det är dagboksliknande text, som beskriver mer än gestaltar.

Det rycks på axlarna åt det mesta – som det ska i en generationsroman. Det må vara att det saknas motsvarighet i samtidslitteraturen, men jag tänker att så här knasigt och respektlöst skrev Stig Larsson på 80-talet, kanske allra mest i sina diktsamlingar. Båda har en sällsynt förmåga att ge nerv åt det som finns framför ögonen, och att göra lojheten till en medveten estetik.

Ja, och är det bra litteratur? Jag tycker det är en onödigt lång bok. Burrau nämner på typiskt vis att han håller på att skriva en roman som heter Karismasamhället, och att den borde bli 100 sidor lång. Nu är den drygt dubbelt så lång, och det blir tomgång lite här och där.

Det är som att han inte har orkat redigera sina infall, och oförmågan att lägga band på sig är inte enbart en tillgång. Samtidigt kan jag tycka så här: så många svenska författare skildrar andra erfarenheter, och de ger ut bok efter bok – tänk Per Wästberg, Elsie Johansson. Inget ont om dem (som Burrau själv skulle ha sagt!), men det här är en erfarenhet som också förtjänar att nå ut till läsare.

Genom att läsa Burrau får man inblickar i en vardag som hålls ihop av relationer till andra. Berättarjaget är genuint nyfiken, och det är som om alla erfarenheter inte sätter några spår på den oskuldsfulla personan som går under namnet ”Elis Burrau”. Författaren är fortfarande ung (25 år), och kommer nog att skriva fler, och bättre böcker. Men det skulle inte förvåna mig om framtidens läsare kommer att lyfta fram den här boken och säga: ”Det var här det började”.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/1 2018)

3 kommentarer: