Minnesmerke, Alice Oswald, gjendiktet av Pedro Carmona-Alvarez, Kolon

 

I fjol introducerades den brittiska poeten Alice Oswald på svenska, med diktsamlingen Skog osv., i utmärkt översättning av Erik Bergqvist. Vad roligt det hade varit om hon också introducerades på norska samma år, hinner jag tänka när jag ser den knallröda samlingen Minnesmerke, översatt (eller bokstavligen tolkad eller gendiktad) av den mångförslagne Pedro Carmona-Alvarez. Men sanningen tvingar mig att informera om att hon fick sin första presentation på norska 2021 med boken Ingen. Fast kan vi enas om att en gång är – ingen gång?

(Här skulle jag kunna infoga en rant om de futtiga kultursidorna i svenska dagstidningar, där vi under vintern kunnat läsa miljarder självupptagna krönikor om hur någon kulturskribent upplever världen, sin värld, och sina erfarenheter. Någon blev kär, någon annan blev inte det, någon blev kåt, någon annan blev inte det, någon fick barn, någon annan fick inte barn, någon tyckte att hen var ful, någon annan tyckte att hen var snygg, någon klagade på män (bevismaterial: den egna bekantskapskretsen), någon annan klagade på kvinnor (med samma bevismaterial), någon klagade på något annat, någon annan klagade på något ytterligare annat, osv. Samtidigt är det, förutom bernur, bara en tidning – Sydsvenskan – som har recenserat Oswalds Skog osv. (David Zimmerman i en entusiastisk recension).)

Det här är ändå en poet som gör världen större och vackrare. England har inte fått en enda Nobelpristagare som i första hand har varit poet, om man inte räknar med den naturaliserade amerikanen T.S. Eliot. Det är inget mindre än en skandal, och om ni vill ha namn kan jag börja med Philip Larkin, W.H. Auden, Ted Hughes, John Betjeman, och Louis MacNeice. Det vore en försummelse att inte ta chansen och ge det till Alice Oswald.

Om något påminner hennes bok Memorial från 2012, som nu alltså finns på norska för den som har håg till att läsa på ett grannspråk, om Anne Carsons metod: att injicera liv och rörelse i ett antikt stoff. Hon tar itu med klassikernas klassiker: Homeros Iliaden. I boken listas 200 namn på döda soldater i det trojanska kriget, som ges en kort nekrolog. Mellan dessa korta poetiska fragment – parafraser på eposet – finns liknelser, som Oswald hävdar är översatta från grekiskan (hon är klassicist).

Metoden, på engelska ”an oral cemetery”, kallas ”utgravning” – på engelska ”excavation”. I ett förord upplyser Oswald att hon liknar sig vid någon som lyfter på taket till en kyrka för att påminna sig om vad det är vi tillber. Vi läser alltså Homer – tolkad av Oswald – tolkad av Carmona-Alvarez. Han i sin tur jämför med ”en gjenklang, en bit, et forvrengt speilbilde, en fotnote, en rest, avskalling, tillegg. Et lite ledd i en lang rekke tekster som springer ut fra Homer.” Ja, många texter har ju Homeros som ursprung: från James Joyces Ulysses till Evyind Johnsons Strändernas svall.

Obligtatorisk fråga från vän av ordning: behöver man känna till hela storyn i Homeros Iliaden? Nja: som med alla frågor finns det ett kort svar (nej) och ett långt (det blir roligare om du känner till händelseförloppet – som det väl tar två minuter att googla fram). I fjol läste jag Emily Wilsons nyöversättning av The Iliad – den var förstås helt fantastisk. Och Oswalds diktsamling är också fantastisk, om än av blygsammare snitt, och mer av ett koncentrat.

Det allra mest fantastiska är hur hon har sammanfört de ofta gruvliga dödsscenerna med liknelser av outsäglig skönhet. När Ekepolos dör, sammanfattas det så här:

Man kan se hullet i hjelmen rett under kanten

der spydspissen gikk gjennom

boret seg fast i pannen hans

og lot mørket sive ned over øynene hans

Jag vet inget vackrare ord än norskans och danskans ”siver”. På svenska det styggare ”sipprar”. Genom att göra dödsscenerna så explicita förstärks det Simone Weil identifierade som det mest avgörande i Homeros verk: ”Den egentliga hjälten, det egentliga temat, det centrala i Iliaden är styrkan” (ur Personen och det heliga).

Men vad hjälper styrkan när spjuten genomborrar människohuden? Oswalds dikt handlar om ett antikt krig, men det är vapnet som dödar, eller tekniken, själva mekanismen. Det känns inte så hoppingivande att så många av de döda får nöja sig med några rader – i bästa fall, för en del av dem reduceras till ett namn i en uppräkning. Kanske våra liv är så obetydliga i ett längre perspektiv. Det är en nedslående syssla att strosa på en kyrkogård, där du sällan hittar gravar som har överlevt ett par generationer. Vad återstår av oss när vi är döda? Namnet, om vi har tur. Det finns väl en gudomlig rättvisa i det här, men det betyder inte att jag är tillfreds med den.

Skönheten finns i liknelserna, som står i bjärt kontrast till dödens sakligt korthuggna grymhet, och som Oswald för säkerhets skull dubblerar:

Lik et eiketre som truffet av lynet

hiver armene opp og brenner

skrekkinngytende for en mann ute på vandring

å kjenne svovellukten

og se markene flimre foran seg

blussende blå av guds fremmedhet

I dikterna finns investerad en vantro inför hur människan våldför sig på naturen. Det är ett våld som tilltar och ökar i styrka och omfattning. Jag blev pacifist som barn när jag lärde mig formeln ”våld föder våld”, och tänkte att det kan aldrig komma något gott ur det som skapar nya dåligheter. Om våld var svaret, då var det en dålig fråga. Det är en inställning som jag inte fått anledning att revidera; det måste vara bättre att i stället för att arbeta för fred arbeta för att förhindra att fler krig uppstår.

Så kan Oswald arbeta med både igenkänning och främmandegörande. Saknar du kontext kan du tänka på en parafras på Gertrude Steins berömdaste formel: ”Ett krig är ett krig är ett krig …” Att som svensk läsa en diktsamling på engelska överförd till norska sätter ännu starkare fokus på översättningen som princip. Redan Oswald har ju med dikterna stått för en översättning. Därmed skapas översättning – eller tolkning – i flera led, med den här boken.

"Fett nonchalant!"

 

Jag har skrivit en ny krönika åt Expertrådet för läsning.

Skulpterade andetag, Anise Koltz, översättning Jonas Ellerström, Pamflett

 

Den kvantitativa litteraturkritiken hade väl sin storhetstid på 60-talet, så det vore kanske ingen god idé att väcka den till liv nu. Förlaget Poesipamfletten ger ut Skulpterade andetag, ett häfte som liknar ett särtryck, med dikter av Anise Koltz, översatta av Jonas Ellerström. Jag räknar orden i dikterna och får det till 110 ord. Med andra ord: kortare än Stagnelius dikt ”Endymion” (124 ord).

Anise Koltz introducerades på svenska 1998 med diktsamlingen Ljudvallen, på det lilla förlaget Stehag. Hon levde 1928-2023, att kalla henne doldis är ignorant och provinsiellt; hon var en central figur i den luxemburgska litteraturen. Jag leker först med tanken att den här recensionen endast ska bestå av 110 ord. Fast då hade jag vid det här laget redan överskridit gränsen …

Ellerström har ett pålitligt väderkorn för halvt bortglömda eller marginaliserade poeter, och Koltz är inget undantag. Så mycket står klart även om det här urvalet är i njuggaste laget. Boken (häftet) inleds: ”På hela dagen / hände bara dagen”, och till det går det väl bara att instämma.

För poesin bär på och kommunicerar sina egna sanningar – de enda sanningar värda namnet. Det är också en bedrövlig klyscha att poesin är förtätningens konst, men i brist på bättre får vi nöja oss med det. Koltz skrev först sina dikter på tyska, och sedermera på franska, efter att hennes man 1971 avlidit i sviterna efter nazisternas tortyr under andra världskriget.

Det som går att spåra i Koltz korta dikter, där formatet rör sig mellan aforismen och fragmentet, är ödmjukheten inför det som inte går att kontrollera och styra. Hon skriver en existentiell dikt, där jag av någon anledning kommer att tänka på Lars Noréns två fragment-böcker (utgivna 2015 och 2018). Kanske eftervärlden kommer att omvärdera dessa böcker och se dem som något mer än spillmaterial från de mer fundamentala dagböckerna. I den andra boken skriver han: ”Glömmer vi verkligen”.

Koltze skriver: ”Evigheten / är tidens glömda / fosterland”. Hennes dikter vistas i det tillfälliga, gör minnesarbetet akut. Den här texten ska inte bli längre än nödvändigt. Här ges vi en glimt av något storartat. Det är sant att poesin med små medel kan göra världen större – tänk vad Emily Dickinson, Ann Jäderlund och Paul Celan åstadkommit! Så kan nu också namnet Anise Koltz läggas till denna lätträknade skara.

Barnet er som skåret ut av tung silke, Ingvild Lothe, Kolon

 

Norska poeten Ingvild Lothe debuterade för tio år sedan, i samma veva och i samma chapbook-format som några av den svenska samtida poesins stjärnskott: Hanna Rajs, Elis Monteverde Burrau, och Anna Axfors. Hon har också gett ut den lysande diktsamlingen Varför är jag så ledsen, jag som är så söt, som rentav översattes till svenska 2018, och punktromanen Havfruehjerte. Och så nu – äntligen! – en ny diktsamling: Barnet er som skåret ut av tung silke.

Om skildringar av moderskapet står dig upp i halsen efter senare års lavin av sådana böcker, kanske du tror att det här är i samma anda. Men poeten tänker annorlunda, och Lothe har ett delvis annat ärende. I stället för att enbart kretsa kring relationen mor och barn sträcker sig diktraderna ut mot trädgården, ut mot skogen, mot hela den omgivande naturen. Så får hon sin bok att handla om hur det är att leva både utanför världen och mitt i den, i en hyllning till liv, till det som lever, till det som växer.

Lothe är inte bara bra på titlar till sina böcker (debuten hette fritt översatt ”Lite lust att knulla, lite lust att dö”), utan även de enskilda dikterna har minnesvärda titlar. Som: ”JEG HAR TRAUMATISERT MITT BARN”. Eller: ”FINNES DET HÅP FOR EN SYNDER”. Eller: ”MORALEN ÄR LUNEFULL” (nyckfull). Och så vidare. Det finns en besvarad kärlek till ironin hos Lothe – men det är en ironi av det varmare slaget, som inte ställer läsaren vid sidan som en utomstående betraktare.

Därmed blir resultatet av dikterna ett utpräglat allvar. Så handlar också dikterna om vad som går förlorat i en allt mer konkurensutsatt värld, som inte bryr sig ett iota om oss som finns i den. Jag läser Lothes dikter som ett nödanrop. Världen spricker i sömmarna, och det håller på att bli bråttom om vi fortfarande tycker att det finns värden att bevara. Det här är en naturdikt som iscensätter en förtvivlan inför allt övervåld som utövas, och som försöker visa att ett annat förhållningssätt än snöd vinning måste vara möjligt. Det går förvisso att erinra sig 70-talets gröna våg, men Lothe skriver med mindre sikte på gårdagen, och för all del som om morgondagen inte fanns – så ger hon sig själv auktoriteten att ge sin poesi en självklar självsäkerhet i sitt tonfall.

Inte enbart i den avslutande sviten, som gett namn åt boken, finns ett mer avskalat skrivande. I en av de tidigare dikterna anger några ords spärrningar en likhet med Ann Jäderlunds sena poesi:

natthjerte

natt i brystet, grådig, grådig

nattjente

i det mørke værelset

ligner barnehodet

et perfekt formet bryst

alt er melk, og alt er bryst

I juxtapositionen mellan barn och skog finns både bävan och vördnad, och en respekt. Därmed blir dikten uppfordrande, men den tyngs inte av sitt allvar. Liksom hos Jäderlund dominerar ljuset och lättheten, där Lothe registrerar livet som förälder, där allt barnet säger faller som snö – en utsökt liknelse, eftersom vi må tro att vi minns allt, men allt barn säger och gör är kontextbundet.

Om du har läst Lothe förut, vilket jag förutsätter (vad har du annars på min blogg att göra?), kanske du undrar: är hon fortfarande rolig? Svar ja. I en dikt går diktjaget in i en kyrka för att finna ”Gud / eller en terapeut”. I botten av dopfunten ligger ett rakblad. Det roliga i hennes dikter ligger i de oväntade och tvära kasten. Men allvaret skyr liksom inga medel: i botten av diktjagets egen dopfunt – dikterna – ligger ett barndomstrauma och en underförstådd rädsla att överföra sin ängslan på barnet.

Då kan dikterna fungera som besvärjelser, som i en enkel ramsa, som liknar en vaggvisa: ”hvis månen / er min mann / er solen / min datter / er havet / min sønn / er jeg jorden / og de tilhører / meg”. En ursprunglig funktion för dikten var beskyddande, och jag ser den här korta dikten som emblematisk för samlingen, att Lothe visar hur allt hänger samman. Att vi måste erkänna det kretslopp vi befinner oss i.

Ingvild Lothe är en konsekvent författare. Hon har varit publicerad poet i tio år. Det är ett ögonblick i litteraturhistorien. Men det är ett betydelsebärande ögonblick, och om du blundar för det är det bara dig det är synd om. Så bra dikter skriver hon, och jag välkomnar den nya inriktningen med den här boken.

Spricktand, Tanya Tagaq, översättning Nika Abiri, Tranan

 

Vad förenar artisten Björk, tv-serien True Detective samt filosofen Søren Kierkegaard? Den kanadensiska artisten Tanya Tagaq är svaret. Hon har bidragit med strupsång till Björks skiva ”Medúlla” (tips: låten ”Ancestors”), och gjort musiken till senaste säsongen av True Detective: Night Country. Romanen Spricktand, som nu finns i Nika Abiris svenska översättning, inleds med ett motto från Kierkegaard, om diktare som omvandlar sina kval till skön musik och får människorna att önska att nya lidanden ska plåga diktaren och bli ny skön musik, emedan skriken bara skulle skrämmas.

Det är en våldsam uppväxt vi inbjuds till. Det är 70-tal och arktisk kyla. En pojkflicka söker förgäves skydd från tafsande män, där vare sig hemmet eller skolan blir någon trygg plats; lärarna ”stinker osäkerhet och offermentalitet”. Själv diggar hon Blondie och AC/DC, men vet att när countrymusiken spelas på hög volym hemma ska fullgubbarna kräva sitt. Vuxenvärlden har antingen abdikerat eller utövat otillbörliga påtryckningar. 

Till denna eländesskildring har Tagaq hittat en ny framkomlig väg för berättandet, som blandar fragmentarisk prosa med poesi. Ofta skapas i friktionsytan mellan de olika texttyperna en sällsam musik. Ljuv? På sitt sätt:

Andas ut insikten att det finns skönhet i dina drifter och stolthet i att våga älska små våndor. […]

Andas ut stillheten som uppstår när man inser att det finns skönhet i att våga älska utan vånda.

Den språkliga uppfinningsrikedomen firar sina egna triumfer, och står i samklang med barndomens nyfikna håg till det som gör livet uthärdligt. Historien berättas på ett yvigt sätt, där individens trauman kopplas till folkets vedermödor, med mytologin som en fond. Tillflykten går mot tundran, och en del inslag av magi. Där finns både rävar och norrsken som görs till flickans kumpaner, i sätt som trippar över mot det övernaturliga, i sensuella och sexuella möten.

Bara den som inte läst Marian Engels 70-talsroman Björnen (en av den kanadensiska litteraturens mästerverk) förvånas eller äcklas när flickan och räven har ganska detaljerat och grafiskt samtyckessex i Tagaqs roman. Såvida en läser romanen bokstavlig, alltså – något som inte riktigt klargörs, i vilken mån det som sker inträffar på ett så kallat bildligt plan. Som om det spelade någon roll? Kalla det psykos eller något annat – lösgjord ohämmad fantasi, kanske?

Kontentan blir i vilket fall en häpnadsväckande läsning, där Tagaq blandar fantasy och realism i en egen variant av magisk realism, som förstås har mindre med latinamerikanska modeller att göra än med inhemska varianter av alternativa världar, folktro och sund vidskepelse. I takt med att flickan blir äldre och prövar sig fram med lesbiska förälskelser övergår de barnsliga lekarna i allt vuxnare allvar, där det sniffas butangas och boffas lacknafta, bensin, nagellack, lim och tipp-ex. Medan de blir höga och tappar medvetandet går något annat förlorat – språket inuktitut, som talas av allt färre medan åren går.

Det är en hård värld att växa upp i, och flickan gör sig inga illusioner: ”Empati är för dem som har råd. Empati är för de privilegierade.” I gengäld hittar hon fristaden i det vilda landskapet, där hon blir osårbar i ett möte med en björn: ”Jag tar in honom i min kropp och vi bildar en ny livsform. Jag är oövervinnerlig. Björnmamma, kanindotter, sälslukare. Björnälskare, människoälskare, istjusare.”

Jag ser inget direkt problem med en roman som vågar ta ut svängarna mot det orealistiska eller övernaturliga. Det är inte mycket bevänt med en fantasi som fjättrats av konventioner eller stel konsensus, eller om det bara har passerat ett lämplighetsprov. Det må vara att begreppet ”kompromisslös” har blivit en klyscha, men jag skulle vilja återerövra det till ställen där det hör hemma, och då är det här en bra utgångspunkt. Med Spricktand ställer Tanya Tagaq oss öga mot öga med det vilda, och skådar det i vitögat. Det är en vacker och nödvändig bedrift.

Rejäl polsk frotté och andra noveller, Christian Munthe, Thoren & Lindskog

 

Titlar är svåra grejer. När Flannery O’Connor – novellens okrönta regent – gav ut sin andra roman var det med titeln The Violent Bear It Away. En läsare i Texas som ville ha tag på hennes noveller fick av bokhandelns personal höra att de inte hade den, men däremot romanen som hette ”THE BEAR THAT RAN AWAY WITH IT”.

Rejäl polsk frotté är däremot en rejäl titel, som svårligen går att missförstå. Det är titeln på Christian Munthes andra novellsamling. De nio novellerna är nästan uteslutande snäppet längre än svensk standard (15-20 sidor). Till boken hör en emfatisk brasklapp: ”Inte ett ord mellan dessa pärmar är sant”. Och det tackar vi för! Det ger Munthe mandat att inte bara doppa stortån i fiktionens grumliga vatten: nä, för här rör det sig om hejdlösa skrönor som får det att skvätta en bra bit över det bildliga badkarets vattenyta.

Inte enbart längden vidgar gränserna för novellen som genre. Här finns i ett par av novellerna ett persongalleri som vida överskrider rekommendationen (högst ett par karaktärer). Allra mest och allra grällast så i titelnovellen, som utspelar sig i gränsstationerna mellan det västliga Sverige och det östliga Polen, där alltså den polska frottén ges en viktig funktion som emballage för smuggelgods. Tidpunkten är vid kalla krigets glanslösa dagar.

Överlag är Munthe förtjust i att väcka det förflutna till liv, utan att bli rädd för nostalgin. Han har också ett synnerligen välutvecklat sinne för detaljer från främst perioden sent 60- och tidigt 70-tal. Förmodligen har ingen svensk författare lyckats beskriva en storstrut lika sinnligt som han gör i novellen ”Död dandy”. Där handlar det om två snorungar som spelar fotboll, men vars vänskap sätts på prov av en stenrik inträngling. Ett raskt hopp till nutiden, där den rike drabbats av ”bögpesten”.

Tidsmarkörerna från 70-talet finns också i ”Spinky och Fatto”. Där visar Munthe att fler än Knausgård kan återskapa denna tidsepok på ett sätt som får detaljerna att upplevas som något mer än livlös rekvisita. Det är skickligt gjort, och det skapar engagemang till karaktärerna. Utan några synbara svårigheter plundrar Munthe det förflutnas populärkulturella fatabur, och det medför mängder av fynd, i noveller rika på intertextuella kopplingar – inte minst i den avslutande ”Granne med Alice”, som gör återbruk av en känd dänga från dansbandet Smokie. Det finns i flera av novellerna också parallella skeenden.

I en av novellerna åker Olof Palme till Moskva, där hans resa från 70-talet sätts i juxtaposition till mordnatten. Ett penibelt aber är att ungdomarna i novellen lyssnar på Madonnas ”Papa Don’t Preach” i februari 1986, när den i själva verket släpptes i juni samma år. I en annan handlar det om en äldre man och hans känsliga mage (tänk Ingmar Bergman, Ernst-Hugo Järegårds rollfigur i Riket – och varför inte Matilda Djerf?). I en annan återuppväcks skrönan om paret som i Stockholm bokade en resa till ”Venice” men på grund av ljudlikheten hamnade i ”Vännäs”, avkroken ett par mil utanför Umeå. Och i en annan finns vissa inslag av magisk realism, om livet efter döden, i en utforskande text om hur tekniska framsteg urholkar själen (jag läser novellen som en mörk syssling till filmen Eternal Sunshine of the Spotless Mind).

Den mest lugubra novellen inleder boken, och handlar om en kvinnlig pedofil som efter att under hela sitt vuxna liv hållit sin perversion tillbaka gett efter, och nu försvaras av en kvinnlig åklagare. Hon i sin tur upplever något som i sig är ett övergrepp, och tvingas hantera det på det enda rimliga sättet. Titeln ”Farornas konung” anspelar på tv-serien Den vita stenen, som är en nyckel till förståelse för pedofilen – Kay Pollaks ökända filmatisering av PC Jersilds roman Barnens ö är en annan.

Det hela är närmast karnevalistiskt skrivet, och det är befriande otidsenligt och – vågar jag säga det? – osvenskt. Allt hålls under skrupulös kontroll, även när yvigheten tar över. Det är mycket underhållande när intrigen rör sig mot det oförutsägbart skabrösa; stilen må larma och göra sig till, men humorn är ofta lågmäld. Om det påminner om någon annan svensk författare skulle det möjligen vara Hans Gunnarsson, som i sina bästa stunder kunde skriva lika gränslöst om vanliga människor och låta deras vanliga liv bli föremål för originella noveller. En annan likhet är kanske Lars Gustafsson – åtminstone finns det i själva tonfallet något av dennes sorglöshet, och ibland läser jag författarnamnet felaktigt, och ser att det står ”Munther”.

Munthe är också bra på att variera huvudpersoner, och experimenterar sig genom sin brokiga skara gestalter. Det är nog det som blir det jag tar med mig från novellsamlingen, de många olika personerna och deras predikament. Munthe skriver med varm insikt och djup förståelse om dem, utan att anlägga någon dömande blick. På något sätt måste vi också acceptera det oacceptabla, som pedofilen, om vi ska sägas leva i ett rimligt samhälle. Det är en svår balansgång, men till den som misstror mig vill jag bara anbefalla läsningen av just denna (den första i samlingen).

Förinta, Michel Houellebecq, översättning Sara Gordan, Bonniers

 

För ungefär tio år sedan (Underkastelse) fick jag nog av den franske provokatören Michel Houellebecq. Allt som jag uppfattat som stimulerande, uppfriskande och kul hade försvunnit. Hans senaste två böcker på svenska gick mig spårlöst förbi, men min bokcirkel beslöt att läsa Förinta, som kom för drygt två år sedan. Jag vart nyfiken på att se om jag hade felbedömt den onde fransosen.

Både och, skulle det visa sig. Till stor del är det påfrestande läsning, på det sämre sättet. Jag ska inte förneka att inledningen har stor potential, och att somliga teman utvecklas på sätt som får romanen att bli en bladvändare, så länge vi accepterar premissen att allt är relativt. Men jag uttråkas också av de rutinmässiga provokationerna, och de klantigt hanterade thrillerinslagen.

Handlingen i korthet: Paul, med det övertydliga efternamnet Raison, jobbar nära ministern Bruno som kandiderar till presidentposten. Hans äktenskap med Prudence är på upphällningen (de lever i ”en sorts jämntjock förtvivlan”), och han har dålig tandstatus. En hemlig organisation gör deepfake-videor som simulerar sprängningar av lastfartyg och en avrättning av Bruno. Sedan tilltar reella dåd, som en sprängning av en spermabank i Danmark.

Målet? Tja, romanen heter Anéantir (förinta, ödelägga, förgöra …), och Houellebecq är delvis på sitt mest misantropiska humör. Det handlar inte bara om demokratins död. Förvånande nog blir det en roman som till stora delar handlar om barnlöshet: äktenskapet mellan Paul och Prudence repareras visserligen, men de saknar barn. En av hans systrar har en adopterad son med en man som senare i romanen tar sitt liv.

Houellebecqs humor har varit vassare. Här slår den också tillbaka på honom själv, som när han raljerar över ”författare till realistiska romaner”, som om han själv inte var den som starkast förvaltade arvet från den franska realismens guldålder: Balzac (som givetvis får ett par omnämnanden). Men förvisso, Houellebecq smeker misären och sunkigheten, och lyckas säkert skaffa sig nya akoluter. Cynismen slår så lätt över i tröttsam pose, men det känns som att den här författaren inte har något emot att hamna i sådana stelnade poseringar. Det finns något tvångsmässigt över hans utfall.

Samtidigt finns där en naiv uppriktighet, som hör barnet till. På ett paradoxalt sätt ger det Houellebecq ett unikt mandat, eftersom han verkar oförmögen att förställa sig – detta alltså trots poserna. Därmed skriver han i en tradition av brutal uppriktighet, när han tar sig an ekonomisk ojämlikhet. Det är de nedtonade förväntningarnas litteratur, där inriktningen på besvikelser blir ett modus vivendi.

Till de minde lyckade sidorna hör otaliga redovisningar av Pauls drömmar och några enahanda tirader om Sagan om ringen-filmatiseringarna. Att Paul gång på gång vaknar ”med ett ryck” är ett billigt knep inlånat från genrelitteratur av lägsta klass. Länge hålls thrillerintrigen på sparlåga, till förmån för familjehistorier, som inte alltid engagerar. Analyserna av sex, samhällsfrågor och media är grunda och ofullständiga. Om alkohol har Houellebecq inget vettigare att säga än detta: ”där den ibland gör att man kan ta kontroll över ångesten och se saker i ett falskt optimistiskt sken, har den ibland helt motsatt effekt och skärper klarsyntheten varpå ångesten tilltar”.

Till den grumliga mixen slängs in wicca-kulturen, satanism och hårdrock. Vore Michel Houllebecq musik, skulle hans roman vara ett enda långt gitarrsolo. Då och då kan du skönja en melodi, men så tar överdådet vid igen. Vad Förinta mest påminner om är en långtråkig bladvändare – återigen en paradox, alltså.

Litteraturåret 2024

 

Har det varit ett bättre litteraturår än vanligt? Oklart. Vad som däremot kan fastslås är att det har varit ett roligare och spretigare litteraturår än på länge. Utgivningen är svår att överblicka, men det torde vara ett tecken på något att de fyra bästa svenska romanerna inte ens nominerades till Augustpriset. Det gäller Therese Bohmans Sanningsberget, Wera von Essens En emigrants dagbok, Händelseboken av Andrzej Tichý och Sara Stridsbergs Farväl till Panic Beach.

Skam till sägandes har jag å andra sidan inte ens läst årets vinnare, Tony Samuelssons Kungen av Nostratien. På tal om vinnare har jag läst desto mer av Han Kang, årets Nobelpristagare. Det blev debatt om priset, där några antydde att hon har kvoterats in som asiatisk kvinna. I så fall bevisas bara att det går att vara sexist och rasist samtidigt. I år kom Jag tar inte farväl på svenska, en roman som liksom flera av hennes tidigare vidgar vår föreställning om liv och död och tunnar ut gränserna däremellan.

Tóibín, von Essen, Han Kang, Söderberg

 

 

Den debatt som annars livat upp har gällt den unga samtidspoesin, om den ska anses vara cool, ironisk, sexig eller exklusiv. Utgångspunkten har varit den snäva Stockholmskretsen kring tidskriften L’Amour La Mort, och poeterna Ali Alonzo och Elis Monteverde Burrau. Annars har det varit ett fint år för poesin, med två lysande diktsamlingar: Petra Mölstads Landskapskynnen och Hanna Rajs Samma, mamma. Mest uppmärksamhet gavs förutsägbart nog åt Bruno K. Öijers första bok på tio år: synd då att Växla Ringar Med Mörkret var så beskedlig jämfört med hans föregående böcker.

Årets svenska författare blev otippat nog Hjalmar Söderberg. Inte nog med att romanen Doktor Glas kom i nyutgåva på hösten, utan både Bengt Ohlsson och Åsa Nilsonne skrev varsin roman som handlar om dess kvinnliga huvudperson Helga Gregorius. Det blev dött lopp om vilken av dem som var mest dödstråkig. Den som inte fått nog av Söderbergs roman kan se fram emot Malin Lindroths En annan Doktor Glas, som kommer i april.

Glädjande nog översätts alltmer spanskspråkig litteratur, inte minst tack vare den latinamerikanska boomen. Faktum är att året har gett oss så många starka titlar att du kan nöja dig med att följa vilka som har översatts av den flitiga och skickliga Hanna Nordenhök: Eduardo Halfons ”Cancíon”, Guadulupe Nettels Det enda barnet och Alia Trabucco Zerans Rent hus. Hon översatte också Gabriel García Márquez sista roman Vi ses i augusti, som tyvärr inte levde upp till ens lågt ställda förväntningar.

En annan trend är den irländska litteraturen. Två romaner av Nobelpristippade Colm Tóibín kom på svenska: Brooklyn och Long Island, och de hör till det bästa jag läst av den mångbegåvade författaren. Claire Keegans korta I senaste laget är en novell från en av formens absoluta mästare. Sally Rooneys nya roman Intermezzo blev en vattendelare i höst: många klagade på övertydligheter och slätstruken stil, medan lika många fängslades av de skeva kärleksparen och den intelligenta humorn.

Förvånansvärt många engelskspråkiga klassiker nyöversattes i år. Det gäller främst George Eliots mästerverk Middlemarch och Virginia Woolfs bästa roman Vågorna. Men där fanns också plats för Oscar Wildes Dorian Grays porträtt och Laurence Sternes besynnerliga 1700-talsroman Tristram Shandy. Samt, inte att förglömma, Tova Gerges nydanande tolkningar av Shakespeares Sonetter.

Den som har velat öka sin kunskap om förintelsen och den judiska erfarenheten har fått många chanser i år. Daniel Pedersens magistrala genomgång Natt och aska skriver vittneslitteraturens historia från koncentrationslägren och framåt. Två serieböcker förtjänar också att nämnas: franska Aurore D’Hondt berättade i Ginette Kolinka om en överlevare från Auschwitz, och Joanna Rubin Dranger tar i Dolda judiska liv upp historiska och nutida exempel på antisemitism.

Vad ska man då hoppas på i nästa års utgivning? Det enda vi vet med säkerhet är att årets debatter avlöses av nya debatter, att det blir diskussioner om Nobelpriset (stalltips: dags för Frankrike?) och Augustpriset, som på senare år blivit alltmer kommersialiserat. Förhoppningsvis kommer vi att fortsätta gräla om vilka böcker av det nya årets böcker som är bra och vilka som är dåliga, för att hålla den angelägna diskussionen om litterär kvalitet vid liv.

Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/1 2025)

Hissen i Saigon, Thuan, översättning Tobias Theander, Tranan

 

Berättaren är en vietnamesisk kvinna. Hennes bror är en byggherre. Till sitt senaste projekt har han låtit installera en hiss, som lär vara den första hissen i ett privat hus i Vietnam. När huset ska invigas går mamman upp på takterassen, tillbringar några timmar där i enskildhet innan hon handlöst faller mot sin egen död i hisschaktet. Kroppen vanställs, men ansiktet förblir intakt, så hon kan bli ett vackert lik när hon ligger på lit de parade några dagar senare.

Så kan Thuans roman Hissen i Saigon inledas med en parafras på Albert Camus berömda sats i Främlingen: ”Mamma är död.” Det är en brutal inledning. Berättaren städar upp efter mamman efter begravningen, och hittar ett foto på en ung fransman. På baksidan står: ”Paul Polotski / 1954 / Avenue de Suffren 21, Paris”. Berättaren blir fundersam: varför sparade mamman på det här fotot, och vad kan hon göra för att ta reda på sanningen, så här femtio år senare (romanen utspelar sig 2004)?

Thuans roman tar formen av deckargåtan, men det räcker inte för att beskriva dess särart. Till viss del lånas förvisso dragen från pusseldeckaren, men det blir också en roman om det kolonialistiska arvet. När fotot togs avslutades kriget i Indokina, och fransmännen lämnade sina kolonier. Strax därpå inleddes Vietnamkriget, som vi kan behöva påminna oss om heter ”det amerikanska kriget” från vietnamesiskt perspektiv.

Berättarens föräldrar skilde sig, och nu vill hon ta reda på vem den mystiske fransmannen var. Därmed åker hon och berättelsen mellan stationer i Hanoi, Saigon och Paris. I Paris jobbar hon som lärare i vietnamesiska. Hon har en autistisk son, Mike, och verkar leva ensam med honom. Mer handlar det om relationen till brodern Mai, och ett flertal förvirrade ögonblick då hon misstas för hans hustru eller älskarinna. Så blir det en släkthistoria av romanen, där familjens öde ställs i relation till samhällsutvecklingen.

Ibland är bildspråket krystat, som när hon träffar en man som skulle kunna vara hennes okände bror, och jämför honom med en tolk: ”Om det fanns en tävling i apati skulle Bill och Linh få delat förstapris, tänkte jag.” En del längre referat av procedurerna kring turistfoton som mamman tagit tillsammans med två kolleger i Paris tillför inte mycket till handlingen, och jag är tveksam till upplysningen att en katt fäller ”glädjetårar”.

Ändå går det inte att avfärda den här spöklika romanen, som bärs fram av berättarens tålmodiga handlingskraft. Dessutom finns det i berättelsen en obeveklig överläggning kring minnets beskaffenhet. Därmed görs också berättarens besatthet begriplig när hon söker svaret på vem Paul Polotsky var, i vår grundläggande kapacitet till nyfikenhet.

Thuan läste fem år på universitet i forna Sovjetunionen, men behövde komma till Frankrike och Sorbonne för att få läsa de ryska författarna Marina Tsvetajeva och Boris Pasternak. Hissen i Saigon utkom 2014, och är den första att översättas till svenska. Hon skriver i en minnestradition där ett visst inflytande från Marguerite Duras Älskaren kan åberopas. Men hon är långt ifrån en epigon: det här är en märklig och egensinnig roman som länge håller sin läsare på halster, och erbjuder en del överraskningar.