Efter Emily Wilsons lovordade – men också kritiserade –
översättning till engelska av Homeros epos Odysséen
var förväntningarna uppskruvade inför hur hon skulle ta sig an också Iliaden, det andra verk som tillskrivs
den påtagligt anonyme författaren från ”ungefär 700-talet f.Kr.” som går under
arbetsnamnet ”Homeros”. The Iliad är
en bok där översättarens namn överglänser författarnamnet, som hamnar längst
ned på omslaget.
Liksom Wilson är jag ett större fan av just detta verk. Det
måste jag intala mig, då jag har läst det i både Erland Lagerlöfs och i Ingvar Björkesons
översättningar, medan jag inte kan erinra mig kunna läsa mer än utdrag ur Odysséen utan att falla i sömn. Mycket
av den glädje jag förknippar med Iliaden
har Wilson lyckats förmedla i sin översättning, som är radikal i vissa
avseenden, och traditionell i andra. (Ett av de radikalare greppen är att hon tar
in anakronistiska ord som ”tsunami”.)
Handlingen är lätt att sammanfatta, men svårare att förstå,
på ett sätt. Det är det trojanska kriget som skildras, men endast några
avgörande dagar i slutskedet efter nästan tio års belägring av staden. Den som
väntar på den trojanska hästen får vänta förgäves – eller allra helst läsa om
det i Homeros andra epos. Kriget orsakades av att Paris rövade bort Helena från Troja, och i slaget strider en
allt mer vredgad Akilles mot fienden Hektor, efter att Agamemnon lagt vantarna
på Akilles sexslav Briseis. Ja, och så dödar Hektor Akilles mer än vän Patroklos, vilket eldar på
hans ilska, och gör honom ”out of his mind with grief”, som det står.
(På en lektion nyligen återberättade jag slaget om Troja för
eleverna, med betoning på Akilles och Patroklos. ”Det finns en bok om det där”,
säger en elev. ”Jag vet!” säger jag, ”Iliaden”.
Fast jag förstår att eleven syftar på Madeline Millers Sången om Akilles, känd från tik-tok. ”Nu har du ju spoilat den!”
säger eleven besviket, eftersom den låg på tbr-listan. ”Äh”, säger jag, ”det
går ju inte att spoila en berättelse som är tre tusen år gammal.”)
Första raden når vi först efter att ha läst ett gediget, för
att inte säga bastant förord och översättarens anmärkningar, och kartor … Redan
denna berömda inledningsrad betonar Akilles hetlevrade temperament. Lagerlöf:
”Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos peliden Akilles”. Björkeson:
”Vreden, gudinna, besjung som brann hos peliden Achillevs”. Wilson: ”Goddess,
sing of the catclysmic wrath / of great Achilles, son of Peleus”. Hon arbetar
med den för engelska versmått så favoriserade jambiska pentametern, alltså sex
betonade stavelser med versfoten jamb som ges företräde, enligt mönstret ”da-dum, da-dum, da-dum, da-dum, da-dum, da-”.
Kataklysmisk vrede! Det är en lovande inledning, minsann,
med vreden som liknas vid en naturkatastrof. Att det kommer nya översättningar
av Iliaden till engelska hör till vanligheterna: endast under 2000-talet femton
stycken. Däribland Alice Oswalds från 2012, så i det här fallet var Wilson
endast andra kvinna på den här bollen (Odysséen
var hon första kvinnan att översätta till engelska).
Är det inte en överloppsgärning att läsa Iliaden på engelska, när den finns på
svenska? Kanske. Annars, när jag läser engelska översättningar har det antingen
praktiska orsaker – att boken inte (ännu) finns på svenska – eller bara att jag
är besatt av boken i fråga, som Antigone
eller Hedda Gabler (jag har läst båda
i avsevärt fler översättningar på engelska än på svenska). I fallet Iliaden delar jag Wilsons kärlek för
den, en kärlek som hon berättar om i förordet.
Iliaden är en berättelse om krig, om den oåterkalleliga
döden, om det som med en grekisk glosa heter ”minunthadios”, kortlivad. Och förvisso dominerar
scenerna från slagfältet, men något som tillhör eposets starkaste delar är de
flerfaldiga tillfällena då karaktärer sörjer någon som har dött. Det är ett
litterärt verk som i hög grad består av dialog, något som eventuellt kan
förvåna den som tror att det består av ändlösa beskrivningar. Av denna
anledning har Wilson ansträngt sig för att hitta ett muntligt idiom till
karaktärerna.
Akilles är en psykologiskt intressant karaktär, inte enbart
tack vare sin oerhörda vrede. Han liknar ett bortskämt barn, i det att han vill
slippa sorg och att han inte tappat tron på en rättvis fördelning av skuld och
ansvar. Är inte den krigsdyrkan och den vikt grekerna la vid äran på slagfältet
otidsenlig nu? Jo, men det är inte av sådana anledningar Homeros ska läsas nu.
Han ska läsas för att han visste saker om människans natur, men också för sin
påhittiga förmåga att skildra både människor och företeelser på ett konstrikt
sätt.
Inte bara Akilles, utan också Zeus, liknar i vissa stunder
ett bortskämt barn. ”I never get away with anything”, utbrister han när Hera
finner hans beteende misstänksamt, självklart inte utan fog. En av de saker
Homeros briljerar med, möjligen med bistånd av Wilson, är allitterationerna.
Här blir pappan till Zeus och Hera ”crooked Cronos”, medan vi också får möta
”pathetic Paris” och ”heroic Hector”. Men mer än ära handlar Iliaden om sorg, om det arbete främst
kvinnor fick lägga ned i arbetet att ta hand om de sargade och dödade
kropparna.
Wilsons översättning är en uttrycklig vädjan om högläsning,
och gärna för mig. Hennes princip är att det ska vara så lättfattligt att ett
barn ska kunna läsa boken – det fanns en tid då det var i tioårsåldern barn
stiftade bekantskap med verk som detta, ack – och den principen kan jag gärna
stötta. Här saknas svåra ord. I gengäld talar karaktärerna på ett språk som
varken blir präglat av nutida slang (något som skulle ha gjort översättningen
inaktuell om tio år) eller av ett höglitterärt idiom. Hon har hittat ett
mellanläge, och det gör läsningen högst njutbar och smidig.
I förordet nämner hon en ledtråd till skillnaden mellan de
två översättningarna: ”The Odyssey
required a fluid sequence of disguises, supple and strong as an olive branch
winding through stone. For The Iliad,
I needed a voice of bronze, a voice of wind, a voice of fire.” Det här görs
tydligt under läsningen, som i hög grad präglas av elden, av vinden, av bronset,
som i skildringen av Lord Idomeneus och Aeneas (känd från Vergilius Aeneiden): ”Each was keen to slice /
inte the other’s flesh with cruel bronze”. Men det finns även plats för en och
annan feministisk pik, som när hon ratar det som i svenska översättningar blir
harnesk och inte hittar en annan glosa än corselet.
I andra stunder är Wilsons översättning betydligt blodigare än de svenska, som
när elfte sången skildrar slagfältet: ”It would have been a total massacre –
carnage”. Så här beskedliga låter de svenska översättningarna: ”Nu var
förgörelsen nära, och allt skulle ha varit förlorat” (Lagerlöf) och ”Nu såg det
mörkt ut, allt hade nog varit hopplöst förlorat” (Björkeson).
En av farorna för en nutida läsare är väl att förlora sig i labyrinterna
av fotnoter och ordförklaringar, för att inte tala om de många tillfällena till
jämförelser av översättningar. Så när Akilles tilltalar Agamemnon så här hos
Wilson, ”You dog-face! Drunk and heavy with your wine! You have the heart and
courage of a deer!”, då undrar du kanske om det låter lika hätskt hos Lagerlöf,
”Vinbeskänkte, med öga av hund och hjärta av hinden!”, eller hos Björkeson,
”Hundögda fyllesvin där, i mod är du hjortkalvens like!” Som synes behöver
Wilson ofta två rader, en eftergift åt metriken. Men visst har Björkesons
översättning också något! Fast allra helst ska väl Wilsons översättning klara
sådana värderande jämförelser. Björkeson i all ära, men han kan vila tills du
ska läsa om Iliaden.
Ändå: när Apollo kallas ”wolf-born” (Lagerlöf: ”ljusättade”;
Björkeson: ”lykiske”). Wilsons fotnot upplyser att epitetet i original lyder
”Lukegenês”. Antingen syftar det på ”luk”, som i ljus, så som Lagerlöf trodde –
en uppfattning som var vanlig förr – eller så syftar det på ”lukos”, som i
varg, något som eventuellt bekräftas av gudens faiblesse för lamm som
offerkött. Eller så var Apollo-kulten kopplad till platsen Lycia eller berget
Lycaon, nära Arkadien.
Så finns i beskrivningen av Odysseus röst (han är en bifigur
i det här verket) också något vackert: ”when he did release his mighty voice /
from deep inside his chest, he poured forth words / like winter snowflakes.”
Jämför Lagerlöf: ”när han sen ur sitt bröst lät ljuda sin väldiga stämma, /
medan de föllo, hans ord, som om vintern det tätaste snöfall”. Och Björkeson:
”när han sen ur sitt bröst lät den klangfulla stämman och orden / mäktigt ljuda
– de föll som täta flingor om vintern”.
Det är i liknelserna Homeros firar sina största triumfer som
författare, och Wilson gör sitt bästa för att göra rättvisa åt dessa, främst i
krigsskildringarna i den elfte sången, som fått rubriken ”Wounds”. Det här är
bara några av dem, från den strålande inledningen och vidare:
Then Dawn arose from bed beside
Tithonus
to bring new light to deathless gods
and mortals,
and Zeus sent Conflict to the swift
Greek ships –
a cruel goddess. In her hands she
held
the sign of war.
[…]
As when a deadly fire attacks a
forest,
wind spirals through and blasts it
everywhere,
and trees are battered, ripped up by
the roots
and felled by the fire’s onslaught –
so the Trojans
who tried to flee were felled by
Agamemnon
[…]
Meanwhile, across the middle of the
plain,
some Trojans were still running for
their lives,
as when at dead of night a lion
comes
and all the cattle run from him but
one,
who meets her death – between his
jaws, he seizes
her neck and snaps it and then
gorges down
her entrails and her blood – so
Agamemnon,
the mighty son of Atreus, pursued
the Trojans, always slaughtering the
hindmost.
Som annat stilprov på när Wilsons översättning fungerar som
allra bäst kan den här stridsscenen från fjärde sången anföras. Håll i åtanke
att grekerna hade två krigsgudar: Ares, för slagfältet (kanonmaten), och
Athena, för strategin (generalerna). Men det är ett misstag att underskatta
Athenas blodtörst, eller hennes starka sympati för det som i vår tid kallas
greker (Grekland som koncept existerade ju inte på den tiden):
Ares roused up the Trojans, while
bright-eyed
Athena stirred the Greeks. Among
them all
went Terror, Panic, and insatiable
Conflict, who is the sister and
companion
of murderous Ares. First she swells
a little,
then grows until her head can touch
the sky,
as she is traveling across the
earth.
So now she hurled belligerence among
the throng of warriors and walked
among them,
increasing the men’s screams and
cries of pain.
Once they were gathered in a single
place
they clashed together – shields of
leather, spears,
bronze-armored bodies, and fierce
human will.
Tempot liknar ibland en actionfilm, och det finns mycket som
behöver smältas. Det vore mig främmande att stipulera för någon hur ett
klassiskt verk ska läsas (grundtips: gör det bara). Men jag tycker själv att en
bok som denna förtjänar ett visst läsbeting, säg 2-3 sånger per dag. Eftersom
det är 24 sånger totalt kan det bli i mastigaste laget att läsa den i ett
sträck. Med läsbetinget blir du klar antingen på drygt en vecka eller knappt
två veckor. Längre tid än så får inte gå, för då ägnar du dig åt något annat än
sammanhållen läsning. (Men som sagt, gör med detta tips vad du vill.)
Välj också själv om du ska högläsa, men om du gör det,
varför inte sända en tacksamhet till det sexåriga arbete Wilson har investerat.
Hennes version skulle nog ha varit välkommet av de rapsoder som under antiken
turnerade med att högläsa valda delar ur Homeros verk. I så måtto liknar de
skådespelare, åtminstone när de framförde Iliaden.