Landskapskynnen, Petra Mölstad, Lejd

 

Under de drygt arton år jag har bedrivit kritisk verksamhet på bernur har det blivit någonting mellan 4-5000 recensioner. Somliga böcker är svårare än andra att glömma – annars finns förstås det digitala arkivet. Petra Mölstads debut Införsel från 2013 var en svårglömd diktsamling. Sedan dess har hon gett ut några tunnare häften – Omloppstid och Vi har hägn – samt för fyra år sedan en regelrätt diktsamling, Din disciplin.

 Nu utkommer hon med sin femte bok, på sitt fjärde förlag. Landskapskynnen utkommer på Lejd. Varför var då debuten så svårglömd? Det handlade i första hand om en kapitulation inför det språkliga uttrycket, och en medvetenhet om ordens och frasernas förmåga att tjusa och vilseleda oss. Kort sagt: Mölstad stod för en kritisk röst som tog för sig och tog plats i ens medvetande. Det är ett uttryck som hon har förvaltat väl. Landskapskynnen är en strålande bok.

 

Den ägnar sig åt att återberätta en uppväxt i ett 80-tal präglat av glåmig skolmiljö och moloken landsbygd. Gemensamt för de två instanser som inrättas – skolgården och bondgården – är misstänksamheten och fientligheten, och i förlängningen oron och skräcken. Från första början är det en uttalat politisk dikt, som härbärgerar BSS och VAM. Så slår det mig: titeln Landskapskynnen kan anspela på en bortglömd bok av sociologen Adrian Molin, som 1907 oroade sig över de mångas landsflykt till Amerika och instiftade Nationalföreningen mot emigrationen, och under andra världskriget kallades (sorry för eufemism här) ”tyskvänlig”.

Även om Mölstads böcker spretar åt olika håll har språket alltid varit ett sammanhållande kitt. (Hos henne blir förkortningen BSS överförd från sin ursprungliga betydelse – ”Bevara Sverige Svenskt” och ersätts av ”Bevara Svenska Språket”.) Det egna tilltalet kallar fram något ursprungligt i ords valörer. Fraser som ”jag vill bärsärka”, till exempel: när hörde du det senast? Det finns gott om ord som har den typen av sliten patina över sig – ”mähä” och ”sömntuta” är några andra ord som du måste återvända till din barndom för att erinra dig när det senast yttrades av någon.

 I skolan härskar mobbningen, där de grymma ritualerna förstås är bekanta av alla som haft olyckan att ta sig genom nio eller tio års leda, fruktan och smärta (a.k.a. grundskolan), där ”natten äts av en annan natt”. Den världen utspelas i klordoftande skolkorridorer och gympasalar där medicinbollar köttas i huvudet på någon. Det kan ge likartade stämningar som hos Kristofer Folkhammars Magisterlekarna.

 Hos Mölstad befinner sig fantasin alltid i nära anslutning till verklighetens skrämmande värld: ”jag erbjöd dig mitt bröst och mitt mörker”. Det är en värld av grisar och pennalism, där vårt egentliga hemland skapas: ”i folkmun heter det hora / på bygdemål lebba / orden som formade sverige”. För låt oss inte glömma att Sverige alltid varit sexistiskt och rasistiskt – en dödlig cocktail som bara kan leda till att hatet cementeras och förstärks.

 Orden trivs ypperligt i den här poetens mun, där hon lyckas få det otäcka att samsas med det välklingande. Men hela tiden skapar Mölstad tillfällen som tar ned dikten på jorden, och låter den behålla sina höga anspråk. Det finns i dem en spänning mellan det abstrakta och det konkreta. I sin fascination för det söta, tunga, dovt klibbiga förevisar Mölstad en likhet med Mare Kandres böcker. Det är övermättat och gränsande till det överlastade. Men jag tänker inte bara på Kandre: att läsa den här boken av Mölstad påminner också om att lyssna på Ethel Cains långsamma southern gothic-låtar.  

 Hos Mölstad finns samtidigt en uppsluppenhet som genskjuter det tungsinta:

 

jönsen alltid sist i kön

varmkorv är gott i käften

stoppar hålet fullt av socker

allt smälter utom ovilja

 

gryningen varnar om falsk fauna

han bär en simpel dräkt av sotdagg

lumpen är vred

men byxan är vredare

 De sanningar som presenteras är tvära, lutande och skeva. Språket utsätts för en beskedlig form av attentat. Här finns både ett räddningsavstånd och en närhetsprincip. I den vaga oroskänslan finns också en viss skånsk anstrykning (ordvalet ”rälig”, till exempel). Däremot vägrar jag se boken som en kritik mot det skånska: som jag ser det handlar det om ett Sverige som på 80-talet befann sig i en brytningspunkt. Låt oss inte heller glömma att BSS och VAM var vad som lade grunden till vårt nuvarande näst största parti, SD.  

 Trots sina fyra suveräna tidigare böcker är nog Petra Mölstad en poet som gått många förbi, även bland någorlunda frekventa poesiläsare. Det vore synd om Landskapskynnen inte fick det breda genombrott som den förtjänar. Jag tvekar inte i mitt omdöme att den – detta ovanligt starka svenska poesiår – är en av årets klart mest övertygande diktsamlingar.

Om uträkning av omfång 5, Solvej Balle, översättning Ninni Holmqvist, Wahlströms & Widstrand

 

Solvej Balles septologi Om uträkning av omfång handlar om Tara Selter som hamnat i en tidslucka – hon kan inte ta sig ut ur den artonde november – och vi som följt henne sedan dag 121, då serien inleddes, har lärt känna henne genom tiotalet år. Del fyra, som utkom på svenska i somras, möttes med viss skepsis hos en del svenska kritiker. Kanske man måste beakta helheten innan man drar alltför förhastade slutsatser.

 Den som inte läst de tidigare delarna får finna sig i en del spoilers. Det har gått drygt tolv år när boken inleds, och när den avslutas är vi framme vid dag 10455, eller drygt 28 år. Därmed har det blivit ogörbart för Tara att fortsätta besöka sin man Thomas, eftersom hon har åldrats medan han är kvar i dagen innan för alla dessa år sedan. Utan att säga för mycket: hennes behov av närhet, kärlek och sex får hon tillgodogöra sig på annat håll, dels hos Carl, en man intresserad av stenar och depressioner, och dels hos Henry, en man som befinner sig i samma predikament.

 

För medan de första böckerna påminde om klassiker som Defoes Robinson Crusoe och Haushofers Väggen befolkas Taras värld från den tredje boken av allt fler människor som inte heller kan lämna den artonde november. Kanske det var där skon klämde hos somliga, att de såg framför sig en roman som skulle handla om den sista människan, och så kom där en massa andra som störde. Här har de blivit ett hundratal, och de sprider ut sig i Europa, från basen i Bremen mot Liège och Lugano, och mot Spanien.  

 Men det sker också något dramatiskt när persongalleriet växer. Balles historia går från en individuell mardröm till en gemensam, kollektiv erfarenhet. Ingen människa är en ö – inte ens hon som vaknar upp nästan totalt avskuren från resten av mänskligheten. Det hedrar också Balle att hon inte överger sitt filosofiska perspektiv från de första böckerna när fler personer introduceras. Dessutom är Tara hela tiden den vi följer, och får ta del av allting från hennes sävliga och strävsamma blick. Kanske också hennes tapperhet ska fungera som en uppbygglig förebild.

 Och om romanen tappar i ett avseende, blir mindre en isoleringsroman, så vinner den i andra avseenden. Det skapas en dynamik inom gruppen. När Tara gör några försök att återbesöka sin man Thomas märker han att hon har blivit roligare: ”Ett plötsligt skratt som han inte hade stött på förut. Ord som jag inte brukade använda. Ett uttryck som förvånade honom. Ett sätt att gå genom rummet eller hur jag reste mig ur stolen.” Med andra ord: det som sker i nästan alla relationer, äktenskap eller vänskaper. Här sker de – för Thomas – i höghastighetens tecken. Och Balle fäster vår blick på de subtila detaljerna, de nästan omärkbara förändringarna.  

 Liksom de andra åldras Tara, men det här sker bara på ett ytligt plan. För Balles roman ägnar sig på sitt outtalade sätt mycket åt att diskutera tidsuppfattning. Tara var 29 när romansviten började, en fortfarande ung och spänstig kvinna, som nu rör sig mot medelåldern och – vild gissning inför de två avslutande delarna – ålderdomen. Till syvende och sist är romanserien upptagen med att undersöka ensamheten, och den når slutsatsen att vi måste konstatera att vi är ensamma. Nedslående? Nä, för människorna som i någon mening måste kallas tidsflyktningar gör trevare mot att förbättra tillståndet i världen, med hjälp av olika projekt. Det blir också allt tydligare att böckerna bärs av något som måste kallas kärlek, en kärlek som vidgar alla snäva definitioner.

 Premissen för Balles septologi är originell, men vi ska komma ihåg att det inte alltid är de mest excentriska idéerna som bär konstnärlig frukt. Ändå tycker jag så mycket om de här böckerna, och så fort det kommer en ny del lägger jag allt annat åt sidan. Ambitionsnivån är hög utan att det blir ansträngt. Balle uppmuntrar oss – nej, uppmanar oss – att tänka mindre på de materiella frågorna och mer på de existentiella frågorna. Hon får oss att lyfta blicken mot något större och viktigare.

 I boken finns också en självironisk metakommentar till boken vi läser, med Tara som ivrigt skriver ned sina iakttagelser. Henry ifrågasätter henne: ”han ville veta varför jag ville skriva om den artonde november. Vem skulle läsa det, och vad skulle det användas till?” Uppenbarligen är vi många som både vill och behöver läsa detta. De första två böckerna fick Nordiska rådets litteraturpris, och på danska har de fem böckerna utkommit åren 2020-2023. På svenska har böckerna en snabbare utgivning, på lite drygt ett år. Nu måste vi invänta den danska utgivningen, och det tror jag böckerna tjänar på.

 Rilkes bekanta ord från dikten ”Arkaïscher Torso Apollos”: ”Ditt liv – du måste ändra det” (översättning Malte Persson), blir en nyckel till Taras upplevelser. Vi står inför svåra utmaningar, även vi som inte fastnat i tiden (fast, ärligt, är det inte exakt det vi har gjort?), och måste ändra vårt liv. Så enkelt är det – och så svårt.

Tystnadens fläckar; Låtsas att jag finns. Dikter av Aliénor Roux; Spektrum 2024 + Koltrast i gryning. Dikt av A.E. Stallings; I väntan på en situationistisk utandning; Verklighetskorrigeringar; Vi ska bygga ett storslaget bibliotek i en schweizisk självmordskapsel; Omänsklighetens synskadade cirkus; Hänglås brev kuvös kupol; Nya följeslagare i trädgården. En dialog med René Char: Pamflett #21-29, Herkulesgatans poesiklubb

 

Utanför litteraturens normala kretslopp befinner sig den anonyma poeten (poeterna?) från Göteborg som går under namnet Herkulesgatans poesiklubb. De saknar ISBN-nummer, och torde därmed inte omfattas av de pliktexemplar som lagras i Stockholm. Framtida forskare får därmed göra sitt bästa för att införskaffa de potentiella dyrgripar som har tillgängliggjorts i år. Jag skrev om de första fyra i mars, och har följt årets utgivning, och är nu framme vid numren 21-29, utgivna från 29 augusti till 7 november.

 Här följer så en samlad bedömning av det som bidde en nonett, alltså nio stämmor i den allt mer välklingande symfonin (jag menar pamfletterna). Guldkorn går att hitta både här och där. Kanske i nummer 21, ”Tystnadens fläckar”, som åberopar ”ostoppbarheten”, och bjuder in till en poetik: ”en häxblandning av nödvändighet, frustration, övertygelse och lust.” Eller som det står i en av dikterna i samlingen: ”en systematisk olycka”.

Finns Aliéne Roux, hon som lär ha gett ut en diktsamling 1949 och som nu översätts till svenska i nummer 22, ”Låtsas att jag finns”? Tja, vi kan ju låtsas, och ärligt – vad är sannare än det vi låtsas? Dikterna är bra nog:

 

När ska du anlända

från ingenstans

till stranden till stenarna?

När ska världen blomma?

 

När ska havet bli hav

och människan fågel?

När ska mitt ansikte

belysas av ett nytt ord?

 A.E. Stallings, som har med en dikt i nästa nummer, ”Koltrast i gryning”, finns garanterat (enligt internet), och i samma nummer finns ”Spektrum 2024” som gör ett piggt återbesök i den gamla verkstaden där Boye och Ekelöf med flera hängde för cirka hundra år sedan. Stallings dikt är också bra, väl värd att även läsa upp i original, där svenskans ”sorgen bar ett sår” motsvaras av ”The song was also strife”.

 I det 24:e numret, ”I väntan på en situationistisk utandning”, skapas ett skri i stiltjen, med ett knippe dikter som vigt och originellt vädjar om nåd inför en vulgär samtid, med visst stöd av Rimbaud och Kafka: ”glöm herkulesgatans poesiklubb glöm herkulesgatans apatiklubb glöm herkulesgatans afasiklubb glöm herkulesgatans onaniklubb glöm herkulesgatans teoriklubb glöm herkulesgatans frenesiklubb”. Glöm det, vill jag invända.

 En smula fördröjd tar jag del av ett specialnummer om styggelsen Bokmässan by night, alltså nummer 25, ”Verklighetskorrigeringar”. Någonstans här börjar jag undra hur länge anonymiteten kan bevaras? Jag bara ställer frågan. Något i hela projektet får mig att tänka på Elis Monteverde Burrau – inte endast för att ett av numren, 27, har som tema clowner, och en faiblesse för Hjalmar Bergmans Clownen Jac, som getts visst intresse (a.k.a. besatthet) av EMB. Och är inte titeln på det 26:e numret, ”Vi ska bygga ett storslaget bibliotek i en schweizisk självmordskapsel” något som kunde ha tillkommit från just denna s.k. ironiska (eller var det coola?) poet? Döden är vacker – det visste redan Shelley när han skrev om hur vacker döden och hans syster sömnen var (även om han knyckte just den liknelsen från Spenser).

 Det 27:e numret, ”Omänsklighetens synskadade cirkus”, är annars ett dadaistiskt nummer, synbart tillkommen i sällskap med Leviatan tidskrift, och innehåller en del bildmaterial. Det är också lite fylligare, med 20 sidor i stället för de gängse 12. Att Tao Lin nämns är förstås också något som kan få en att tänka på EMB. Oavsett har du aldrig tråkigt med de här häftena: ”Sten, sax, spypåse!” som det står i nummer 28, ”Hänglås brev kuvös kupol”.

 Tidigare i höstas recenserade Mikael Blomqvist i Göteborgs-Posten några nummer, där hon jämförde med signaturen Jan Wictors angrepp på den modernistiska poesin, Camera Obscura. Fast i det fallet var det väl en uppenbar parodi (och som alla sådana lika ljuvlig som tröttsam)? Herkulesgatans poesiklubb är lika mycket parodi som hyllning till allsköns poesi. Annars har det varit knäpptyst. Poesin ses antagligen av kulturredaktionerna lite som av folk i gemen: som litteraturens skamfläck. Men det är den finaste av våra skamfläckar.  

 Är då uppsåtet gott, eller ädelt, eller allvarligt, eller raljant? Vem vet – kanske allt detta på en och samma gång. Skrivs litteraturhistoria här? Det kanske det gör! Och det vore förstås dumt att missa chansen, att så att säga stå kvar på perrongen när tåget redan har lämnat stationen. Tiden ”hörs […] viska både ja och nej”. Och i sista numret – för den här gången – ”Nya följeslagare i trädgården” – ingår en dialog med René Char. Några av Herkulesgatans poesiklubbs svar på Chars utsagor: ”Gudarna har migrerat. […] Gemensamt för verkligheten och hoppet är att båda är det kanske mest överskattade och det kanske mest underskattade som finns.”

 Det här är dikter som är ambitiösa på sina egna villkor. De både kräver att tas på allvar och kväver alla försök att göra just det. Det är nonsens på blodigt allvar, och som instruktion till hur en ska förhålla sig till livet finns det förstås värre alternativ (som Ekelöf skulle ha sagt). Några av de skalder som annars nämns är Paul Andersson, Signe Gjessing, Sapfo och Sven Alfons. Nej, jag vet inte vem som ligger bakom Herkulesgatans poesiklubb, men jag har under året lärt känna hen/dem, och önskar inget hellre än att det här projektet – galet, upprivande, uppkäftigt, vackert, intelligent, tramsigt, sublimt … – bara får en fortsättning. 29 nummer är hela alfabetet fullt, men varför stanna kvar i den boxen?