Det är i år 100 år sedan James Baldwin föddes. En anledning så god som någon att läsa hans verk, som beklagligt nog endast sporadiskt har kommit i svenska nyutgåvor. En kan också läsa Colm Tóibíns nyutkomna bok On James Baldwin, som består av fem föreläsningar han höll för två år sedan i serien ”The Mandel Lectures” från Brandeis universitet i Massachusetts. Kuriöst nog är boken formgiven exakt så som Svenska Akademiens serie ”Svenska klassiker”.
För snart tio år sedan skrev Tóibín den fantastiska boken On Elizabeth Bishop, en av de bästa författarbiografierna jag har läst. Det här är en lite annorlunda uppbyggd bok, där Tóibin också vill teckna en samhällsutveckling. På gott ont sker det på bekostnad av Baldwins böcker, som bara får några korta genomgångar. Nåväl: boken lyckas ändå befästa mitt intryck av vad som utgör en litterär kanon – kollegial uppskattning. James Baldwin – som dog 1987 – har de senaste åren hamnat i en alltmer central position i denna den amerikanska litterära kanon.
Tóibín är en noggrann och samvetsgrann granskare som ofta når fram till träffsäkra slutsater. Han visar vad som utgjorde komponenterna i Baldwins litterära språk, en skenbart enkel stilkonst som hämtat inspiration från disparata källor: Bibeln, jazzen, samt Henry James. Det skapar en eklektisk blandning, musikalisk och full av kadenser. Som den irländare han är – Tóibín alltså – hittar han en parallell till den unge James Joyce, som likt Baldwin tvingades fly ifrån familjen och bearbeta det religiösa arvet (Baldwins styvfar var predikant, och han var själv som tonåring ungdomspastor).
Så hittar Tóibín nödvändiga och relevanta jämförelser med sin egna bakgrund, eller Irlands, men betonar också att Baldwin i grunden var mer intresserad av att skildra den inre kampen än samhällets problem. Eller snarare att båda var lika viktiga – det som på svenska långt senare skulle heta att ”det privata är politiskt”. Som Baldwins allra viktigaste böcker fungerar nog debuten Go Tell It on the Mountain, en anslående bildungsroman, samt Giovanni’s Room, en mästerlig skildring av exilen i Paris. Dessa ges tillbörligt utrymme i Tóibíns studie, även om det som sagt gärna hade fått bli längre analyser av dem.
I gengäld skriver Tóibín intelligent och skarpsynt om annan samtida litteratur. Där finns en novell av Richard Wright, mest känd för Native son (Son av sitt land på svenska). I novellen skildras ett fattigt svart par, där mannen – som varit kock i armén – söker och får jobb som hushållerska hos en vit familj, efter att ha klätt ut sig till kvinna. Cyniskt nog med argumentet att de vita ändå aldrig ser de svarta. Men kruxet är att det gör de visst: både kvinnan och mannen börjar stöta på honom/henne. De har inget problem med att bli attraherad av en svart person – bara ett problem i att acceptera dem som individer eller medmänniskor.
Några andra av Tóibíns exempel är John Howard Griffins framgång Black Like Me (på svenska – om du kan tro det – Svart som en n****r), som sålde miljontals exemplar på 60-talet. Eller den irländska poeten Eavan Boland, eller romanförfattaren E.M. Forster, eller William Gardner Smiths The Stone Face. Den senare berör, liksom Giovanni’s Room, en exiltillvaro i Paris, med teman som skuld, synd och kärlek. Tóibins tes är att Baldwin metodiskt och konsekvent rör sig från materialismen mot en mer andlig sfär med sitt skrivande. En oanad likhet finn i Oscar Wildes fängelsebok De Profundis, där Baldwins roman skildras så här av Tóibín: ”The room, Giovanni’s room, begins as a haven and ends as a kind of airless cell. […] where they come for shelter, they find that they are trapped.”
Under 60-talet var Baldwin samtida med Joan Didion, Norman Mailer och V.S. Naipaul. Med hjälp av några korta nedslag diskuterar Tóibín dessa fyra på ytan ganska separata författarskap, men hittar likheterna i att de skrev essäer som ofta var minst lika bra som deras allra bästa romaner. Men de var ojämna författare – något Baldwin också var. En skillnad består i att de andra relativt sent i sina karriärer – av olika omständigheter – tvingades möta sin egen sårbarhet. Hos Baldwin fanns denna sårbarhet redan från början.
Hur är då Baldwins egna essäer? Tóibín visar: ”Baldwins essays are personal and passionate and angry. The tone can also be wise, analytical, knowing, clued-in and ironic, relishing nuance, ambiguity and paradox.” Det torde vara klargjort vid det här laget att den litteratur som överlever är just den mångtydiga och svårfångade arten, den som betonar det som inte så lätt kan förklaras. Tóibín har också en fin definition av fiktionens särart: ”a place that gives sanctuary to nuance, the half-said, the unsayable, the unimaginable, the shameful, the image bathed in glory or pathos or in some ambiguous state in-between the two.”
Att Tóibín är en romanförfattare märks när han gör sina närläsningar, och det är en fröjd att läsa hans essäistik. På svenska är han överrepresenterad som skönlitterär författare, men vi är sorgligt dåliga på att ta till vara den essäkonst som många skönlitterära författare utvecklat (Siri Hustvedt, Lucy Ellmann och Martin Amis är några andra). Här använder Tóibín romanförfattarens verktygslåda när han skärskådar Baldwin, och det är tacknämligt, då det bistår honom i att nå fram till så många klargörande slutsatser.
På flera plan är Tóibíns bok om Baldwin ett försvar för konstens frihet att motstå allt vad identitetspolitik heter. Kort sagt är konsten gränslös, och det finns ingen måtta på vad romanförfattaren kan tillåta sig: den kan vara ett självporträtt, en kvinna kan skriva om en man, en samtida författare kan skriva om en historisk figur, en irländare kan skriva om en tysk, en straight författare kan skriva om någon som är homosexuell, en afrikansk-amerikan kan skriva om en vit amerikan …
Under sitt relativt korta liv var Baldwin produktiv, men alla planer infriades inte. En av dem var att skriva en pjäs under namnet The 121st Day of Sodom, som den nyblivne Dramaten-chefen Ingmar Bergman ämnade sätta upp 1963. De träffades och blev under en period vänner. Denna korta bok åstadkommer en svårbemästrad önskan att ge sig i kast med fler av Baldwins böcker. När han för ett reportage träffade boxaren Sonny Liston skrev han: ”He reminded me of big, black men I have known who acquired the reputation of being tough in order to conceal the fact that they weren’t hard.”
Det är en hel livsvisdom som formuleras i den korta meningen. Många människor är tuffa i syftet att maskera att de inte är hårda. Utan att Tóibín behöver säga det kan en ana att James Baldwin var motsatsen: någon som var hård, men inte tuff. Om något behöver världen att dessa motsättningar utsätts för fler störningar. Vi måste inte längre dölja vår egentliga identitet.
