För fem år sedan läste jag en fantastisk brittisk poet, översatt av Jenny Tunedal. Det var Emily Berrys Picknick, blixt. Den var så bra att jag inte tvekade ett ögonblick när jag för nästan två år sedan fick tag på hennes senaste bok på engelska, Unexhausted time. Den har nu återigen översatts av Tunedal: den svåra titeln blir på svenska Outtömd tid, och omslagets formgivning, typsnitt och färgsättning är snarlik originalet
I Berrys poesi läggs raster av röster inte bara över utan också in i varandra. Där finns Sarah Kane, Thomas Mann, artisten Burial – samt förstås Sigmund Freud (känd från förra boken). Den personliga upplevelsen av förlust – en död mor i förra boken – har här blivit ett expanderande tema, som frammanar en grym värld som låter saker och ting försvinna, upphöra – dunsta, kort sagt. Poeten – diktjaget – registrerar dessa förluster med en saknad som växlar mellan acceptans och trots.
Därav dikternas sällsamma energi, att de inte dröjer vid det enbart såriga och elegiska, men inte heller ger efter för frestelsen att rasa mot elementen. Berry skriver dikter som är spretiga och sammanhållna på samma gång. De kursiva citaten från andra källor skär in i dikterna, både sömlöst och med den typ av avbrott som inbjuder till dialog. Dikterna blir mindre av solitära monologer, men också mindre av osjälvständiga ekokammare.
På ett sätt leder sorgen oss ingenstans. Den saknar riktning och mål: den bara finns, som en mörk ledsagare, en nästan bokstavlig skugga. (Går det att se en manifesterad sorg, alltså med ögonen – en visuell uppenbarelse? Jag tvivlar inte.) Diktjaget sorterar sina minnen, och utvinner universella sanningar: ”När någon lämnar dig / rinner de ur dig som mjölk, / och om du tillåter det kan du mata människor”. En annan, som om jag inte missminner mig också tog upp när jag skrev om den engelska utgåvan: ”Det förflutna står parkerat intill mig likt en smutsig skåpbil / med meddelanden skrivna i dammet”.
Berry är minst sagt bra på att förmedla dessa erfarenheter och göra dem begripliga och hanterliga. Centralt placerat i boken finns 21 kortare prosadikter, ofta inte längre än en halv sida. Där finns ett bildspråk som förbluffar med sina ilande insikter. Där visar Berry vad poesin förmår i sina lyckligaste (och kämpigaste) stunder: att frammana en nästan outhärdlig skönhet. Det som Yeats menade med ”a terrible beauty is born” är något jag tycker mig upptäcka gång på gång i Berrys dikter, där det finns många enskilda höjdpunkter men där också helheten är anslående.
Eftersom livet är sorgligt behöver vi rusta oss för att möta dessa hårda stunder. Till syvende och sist handlar poesi om att skaffa sig beredskap för de förändringar livet skickar i ens väg – både dess gåvor och dess bördor. Berrys dikter liknar en förvandlingskonst, och underförstått alluderar hon till Proust genom att bli en minnenas krönikör. Hennes stämningsläge är drömmens:
Skrivandet var en dimma som steg ur mitt liv, det är allt,
beroende av atmosfäriska villkor för sin
existens. Det fanns en tid när jag kände den här
slumpmässiga dimman överallt omkring mig och jag kände mig
saliggjord, jag kallade mig själv dimmans ängel …
Prosadikterna undersöker fantasins farligaste områden och dess oroligaste gränser: ”Jag hade det jag hade och det var aldrig nog”, som det står i en av dikterna. Där finns en riktning mot det groteska eller rent frånstötande, och inte sällan nås en absurd humor. En vän gömmer sig bakom ett träd när han ser sin terapeut: ”Men han var inte säker på om han gjorde det för att undvika det obekväma i att träffa sin terapeut i det offentliga rummet, eller om det var för att han inte stod ut med att någon skulle se honom prata med en person med så dålig klädsmak.”
I dikterna finns många djur, helst fåglar, möjligen som indikatorer på den frihet som är så svåruppnådd. Men Berry nöjer sig inte med enkla analogier, eftersom hon är mer road av att utforska vad det poetiska tänkande tillför: ett helt nytt sätt att se på det yttre. Med omild ironi kan hon gissla den imbecilla stadsplaneringen som gjort sig beroende av – nej, besatt av – tillväxt. Till vilket pris? Till vilket pris som helst, verkar det.
De här dikterna utnyttjar poesins nära band till det komprimerade. Det må vara att ordet ”förtätning” är en uttjatad trop när det gäller poesi, men den som vill se hur koncentrationens konst ges sin mest ypperliga form har åtskilligt att inhämta i Berrys poesi, som nu alltså till stor glädje finns i dubblerad form på svenska. Och det är en på många sätt fantasifull och förtjänstfull översättning av Tunedal, som det vore ofint att gnälla på.
Somliga saker i Berrys original är också fördömt svåra att överföra. I en av samlingens tidiga dikter kompareras ogrammatiskt nog ett substantiv: ”that girl / can make a boy more boy, just like / the boy inside the girl can make her girler”. Tunedals version får problem med ”girler”, men lyckas rätt bra: ”den flickan / kan göra en pojke till mer pojke, precis / som pojken inuti flickan kan göra henne mer flickad”. Mindre bra är att någon enstaka anglicism – kanske oundvikligt – dröjt sig kvar: ”ömheten är inte min att ge bort” blir en för bokstavlig överföring av ”the tenderness is not mine to give away”.
Trots dessa trista invändningar: då och då kan en undra vad vi ska ha poesin till, om det är lönt att fortsätta läsa poesi, när livet innehåller så mycket annat. Så kommer en bok som denna i ens hand, som en blixt (”en blixt i givakt”, som Tranströmer sa). Läs Emily Berry, medan tid finns.