Minnen av minnet, Maria Stepanova, översättning Nils Håkanson, Nirstedt/Litteratur

Minnet är bedrägligast av allt. Så kunde man parafrasera titeln på J.T. Leroys famösa novellsamling från 2001, där hjärtat angavs som källa till den största svekfullheten (fotnot: den svekfulle Leroy, vars namn är knyckt och några år senare avslöjades som 2000-talets största litterära bluff, knyckte titeln från Bibeln, så vad är svekfullast, liksom?)

När en faster dör går berättaren igenom den efterlämnade bråten, i ryska författaren Maria Stepanovas besynnerliga roman Minnen av minnet. Fast, är det ens en roman? Det är en essä ibland, brevberättelse ibland, dagbok ibland, skruvad bildungsroman ibland (men är den ner- eller uppskruvad?), rapport ibland, självbiografi ibland, och däremellan något ytterligare. Själv använder hon undertiteln ”romans”, utifrån engelskans beteckning ”romance”, som känns igen från vissa romaner av Joyce Carol Oates och Nathaniel Hawthorne – ett sätt att hantera verkligheten utifrån en generositet mot symboler och en övervikt mot det möjliga och sannolika framför det realistiska och sanna. Framför allt är det en stark bok – en given kandidat till årets bästa, när sådana sammanräkningar ska utföras.

Berättaren konfronterar sina egna minnen, ifrågasätter vem hon är att föra släktens talan. Denna udda men ändå allmängiltiga släkt. Oansenlig och medioker, säger Stepanova, men där inryms ändå något som får sägas likna rätt privilegierad medelklass. Det blir en krönika över familjens 1900-tal, men ofta endast indirekt, då författaren inte avstår från att hitta sidospår, digressioner, utvikningar, och hamnar i resonemang kring hur andra har tacklat de ämnen hon tar upp: Osip Mandelstam, Tove Jansson, Marcel Proust, Joseph Cornell, W.G. Sebald, Anna Achmatova, med flera …

Hon gör det på ett så sällsynt lättsamt men ändå substantiellt sätt, denna allt annat än oansenliga författare, Maria Stepanova. Jag gnuggar mig i ögonen, och anför tvivel på att det här verkligen är en debutroman – så avancerat berättad är den, så stilistiskt självsäkert och intrikat disponerat, utan att det blir skrytsamt eller tillkämpat. Det är imponerande utfört, och får mig att tänka på en annan relativt ung rysk författare (Stepanova är född 1972), Guzel Jachina, vars Zulejcha öppnar ögonen som utkom på Ersatz för några månader sedan också är en läsupplevelse utöver det vanliga.  

Omslaget till Stepanovas roman visar porslinsfigurer, kantstötta. Deras funktion är att agera stötdämpare åt mer värdefullt gods, och de tillverkades just i detta syfte. Berättaren återger hur hon sökt upp sådana på marknader, och ja, kanske vi ska uppfatta dem som symboliska representanter för oss alla. Så gör Maxim Grigoriev i sitt exemplariska efterord, när han visar att det unika hos oss består i att vi alla går sönder för att bevara det intakta hos något större. Det är en insikt som fyller mig med viss tillförsikt, men också med viss fasa.

Det är alltså en essä, delvis om minnets kopplingar till berättande, och berättandets kopplingar till reproduktionen, och originalets ofrivilliga beroende av det som berättas. Lite tillspetsat kunde man säga: finns ens händelserna, eller existerar de bara i minnet? Det är den typen av frågor man annars stöter på hos Borges och Nabokov, i synnerhet den senares obestridliga mästerverk Ada or Ardor, och Stepanova går också föga förvånande i dialog med honom.

Sålunda kretsar Stepanova kring de egna minnena, vidrör dem flyktigt, återvänder till släkthistorierna, som tar över allt mer av berättandet. Ett sätt att hantera minnen blir att katalogisera brödransoner. Minnen ger sig till känna spontant, och det är förstås lämpligt med en berättare som inrättar sig i Berlin – en mer idealisk stad för minneskonst är svår att tänka sig.

Där kan tanken sträva, och det hör till den här romanens mirakler att det sker utan att det blir rörigt eller att fokus tappas bort. Minnet inventeras, lagras, sparas, allt medan vi följer berättarens prokrastinering. Allt mer tar också den judiska historien över, när Stepanova låter romanen övergå i historieskrivning och de otäcka ögonblicken som 1900-talet har inneburit för det judiska folket. Enligt en bok jag en gång läste (har glömt vilken, men den var troligen skriven av Aris Fioretos) har judarna ett sjätte sinne: minnet.

För somliga blir minnet också en hemsökelse, eller snarare blir det hemsökt, en passiv mottagare av något som utsätter det för detta spratt. Vi är själva spöket, som traskar omkring i erfarenheten, eller vad man nu vill kalla händelsen – om den ens existerar – där vi inte heller har något att göra. Fast i högre grad är väl minnet en iscensättning, och det har en tendens att bli mer produktivt ju äldre vi blir, med rätt dålig smak dessutom (en förkärlek för sentimentalitet), för vad har blivit vår folksjukdom om inte nostalgi? Är det inte konstigt förresten hur minnet ökar ju mer vi försöker minnas? Dess exakthet är skenbar, då minnen borde behandlas som de otillförlitliga upptåg de egentligen är. Minnet är som en skock fåglar, och det slutar alltid med att du har skuggan av en i handen medan de alla har lättat från den mark där du trodde de skulle rota sig. En av hennes slutsatser: ”Ibland är det som om man kan älska det förflutna först då man är säker på att det aldrig kommer tillbaka.”

Enligt Stepanova finns tre slags minnen. Det första är när du inser att det du varit med om gått förlorat – det vemodiga minnet. Det andra är medvetenheten om att du har erhållit något, ungefär som en måltid – det förnöjda minnet. Det tredje vill jag gärna citera i sin helhet, då det ger en föreställning om hur spännande boken är skriven:

”Minnet av något som aldrig varit: och som ersätter den som ingen sett med sina egna fantomer. I en rysk saga blir ett välskött fält igenvuxet med skog då någon kastar dit en förtrollad kam; skogen hjälper huvudpersonerna att undkomma sina förföljare, fantomminnet gör något liknande för hela grupper genom att dölja dem från den nakna, vidöppna, blåsiga verkligheten.” 

Ett av bokens många exempel förtjänar att nämnas, och det är när Stepanova diskuterar konstnären Charlotte Salomon, och framför allt hennes verk ”Liv? eller Teater? – ett sångspel”. Stepanova kallar det för världens första grafiska roman, vilket ter sig rimligt när man bekantat sig mer med det. Det är i vilket fall ett av flera exempel på diskussioner som ger mersmak, och visar hur entusiasmerande det är att läsa romanen.

Allt är inte helt invändningsfritt i den här boken. Inför döden är vi lika, antyds med gravstenarna som hjälpmedel för historiker som vill ha förstahandskällor, och där blir vi till sist reducerade till ett namn och två årtal. Kyrkogården är demokratisk, vill den här boken säga. Inte riktigt, vill jag svara, då de rika alltid har rest stora torn och mausoleum över sina döda, och det är också bara de som kan kosta på sig epitafier.

Men till största del är det här en bok som sätter igång mekanismer, väcker de egna slumrande minnena. Och genom sin metod, att igångsätta tankar kring exempelvis Mandelstam och hitta paralleller med sitt egna liv, blir det något som görs angeläget för läsaren. I rätt stor utsträckning är det en kulturhistorisk gärning, och flera partier av boken kan läsas som det ryska 1900-talets litteraturhistoria. Inga jubel och lovord känns tillräckliga för att beskriva hur det är att läsa denna sällsynt innovativa och inspirerande bok.

Här finns stilens exakthet, den mångsidiga nyanserade spirituella och hyperintelligenta men alltid tydlighetsjagande stilen. Det är tursamt för Stepanova att hon fått en duglig översättare till svenska. Nils Håkanson, som bland annat i sin ljuvliga roman Ödmården visade sig behärska svenskans arkaiska former, får verkligen vara på tårna och visa sig på styva linan när han växlar mellan stilnivåer av litterär jargong och gatuslang med mera, och får allt som oftast hitta fram till en adekvat gammal prosa till de gamla brev från skarven mellan 1800- och 1900-talen som romanen återger.      

Bra litteratur kan ibland ge åtskilliga nya impulser, idéer som drabbar och konfronterar med sina häpnadsväckande versioner av sanningen. Samtidigt: att läsa böcker får dig onekligen att bli blasé. Jag misstänker att jag tappade hakan oftare när jag var tonåring än jag gör nu, helt enkelt. Ändå är det uppfriskande att ta del av den bekanta anekdoten om hur Gertrude Stein med åren allt mer liknade Picassos porträtt av henne, speciellt när det följs av en mindre bekant anekdot om Olga Kokoschka, som en gång målade ett porträtt av en kvinna i vansinnigt tillstånd, vilket ledde till att hon sedermera också blev vansinnig. Så stark är konsten, lyder den här romanens underförstådda budskap, och den illustrerar det med all önskvärd tydlighet.