"Fett nonchalant!"

 

Jag har skrivit en ny krönika åt Expertrådet för läsning.

Skulpterade andetag, Anise Koltz, översättning Jonas Ellerström, Pamflett

 

Den kvantitativa litteraturkritiken hade väl sin storhetstid på 60-talet, så det vore kanske ingen god idé att väcka den till liv nu. Förlaget Poesipamfletten ger ut Skulpterade andetag, ett häfte som liknar ett särtryck, med dikter av Anise Koltz, översatta av Jonas Ellerström. Jag räknar orden i dikterna och får det till 110 ord. Med andra ord: kortare än Stagnelius dikt ”Endymion” (124 ord).

Anise Koltz introducerades på svenska 1998 med diktsamlingen Ljudvallen, på det lilla förlaget Stehag. Hon levde 1928-2023, att kalla henne doldis är ignorant och provinsiellt; hon var en central figur i den luxemburgska litteraturen. Jag leker först med tanken att den här recensionen endast ska bestå av 110 ord. Fast då hade jag vid det här laget redan överskridit gränsen …

Ellerström har ett pålitligt väderkorn för halvt bortglömda eller marginaliserade poeter, och Koltz är inget undantag. Så mycket står klart även om det här urvalet är i njuggaste laget. Boken (häftet) inleds: ”På hela dagen / hände bara dagen”, och till det går det väl bara att instämma.

För poesin bär på och kommunicerar sina egna sanningar – de enda sanningar värda namnet. Det är också en bedrövlig klyscha att poesin är förtätningens konst, men i brist på bättre får vi nöja oss med det. Koltz skrev först sina dikter på tyska, och sedermera på franska, efter att hennes man 1971 avlidit i sviterna efter nazisternas tortyr under andra världskriget.

Det som går att spåra i Koltz korta dikter, där formatet rör sig mellan aforismen och fragmentet, är ödmjukheten inför det som inte går att kontrollera och styra. Hon skriver en existentiell dikt, där jag av någon anledning kommer att tänka på Lars Noréns två fragment-böcker (utgivna 2015 och 2018). Kanske eftervärlden kommer att omvärdera dessa böcker och se dem som något mer än spillmaterial från de mer fundamentala dagböckerna. I den andra boken skriver han: ”Glömmer vi verkligen”.

Koltze skriver: ”Evigheten / är tidens glömda / fosterland”. Hennes dikter vistas i det tillfälliga, gör minnesarbetet akut. Den här texten ska inte bli längre än nödvändigt. Här ges vi en glimt av något storartat. Det är sant att poesin med små medel kan göra världen större – tänk vad Emily Dickinson, Ann Jäderlund och Paul Celan åstadkommit! Så kan nu också namnet Anise Koltz läggas till denna lätträknade skara.

Barnet er som skåret ut av tung silke, Ingvild Lothe, Kolon

 

Norska poeten Ingvild Lothe debuterade för tio år sedan, i samma veva och i samma chapbook-format som några av den svenska samtida poesins stjärnskott: Hanna Rajs, Elis Monteverde Burrau, och Anna Axfors. Hon har också gett ut den lysande diktsamlingen Varför är jag så ledsen, jag som är så söt, som rentav översattes till svenska 2018, och punktromanen Havfruehjerte. Och så nu – äntligen! – en ny diktsamling: Barnet er som skåret ut av tung silke.

Om skildringar av moderskapet står dig upp i halsen efter senare års lavin av sådana böcker, kanske du tror att det här är i samma anda. Men poeten tänker annorlunda, och Lothe har ett delvis annat ärende. I stället för att enbart kretsa kring relationen mor och barn sträcker sig diktraderna ut mot trädgården, ut mot skogen, mot hela den omgivande naturen. Så får hon sin bok att handla om hur det är att leva både utanför världen och mitt i den, i en hyllning till liv, till det som lever, till det som växer.

Lothe är inte bara bra på titlar till sina böcker (debuten hette fritt översatt ”Lite lust att knulla, lite lust att dö”), utan även de enskilda dikterna har minnesvärda titlar. Som: ”JEG HAR TRAUMATISERT MITT BARN”. Eller: ”FINNES DET HÅP FOR EN SYNDER”. Eller: ”MORALEN ÄR LUNEFULL” (nyckfull). Och så vidare. Det finns en besvarad kärlek till ironin hos Lothe – men det är en ironi av det varmare slaget, som inte ställer läsaren vid sidan som en utomstående betraktare.

Därmed blir resultatet av dikterna ett utpräglat allvar. Så handlar också dikterna om vad som går förlorat i en allt mer konkurensutsatt värld, som inte bryr sig ett iota om oss som finns i den. Jag läser Lothes dikter som ett nödanrop. Världen spricker i sömmarna, och det håller på att bli bråttom om vi fortfarande tycker att det finns värden att bevara. Det här är en naturdikt som iscensätter en förtvivlan inför allt övervåld som utövas, och som försöker visa att ett annat förhållningssätt än snöd vinning måste vara möjligt. Det går förvisso att erinra sig 70-talets gröna våg, men Lothe skriver med mindre sikte på gårdagen, och för all del som om morgondagen inte fanns – så ger hon sig själv auktoriteten att ge sin poesi en självklar självsäkerhet i sitt tonfall.

Inte enbart i den avslutande sviten, som gett namn åt boken, finns ett mer avskalat skrivande. I en av de tidigare dikterna anger några ords spärrningar en likhet med Ann Jäderlunds sena poesi:

natthjerte

natt i brystet, grådig, grådig

nattjente

i det mørke værelset

ligner barnehodet

et perfekt formet bryst

alt er melk, og alt er bryst

I juxtapositionen mellan barn och skog finns både bävan och vördnad, och en respekt. Därmed blir dikten uppfordrande, men den tyngs inte av sitt allvar. Liksom hos Jäderlund dominerar ljuset och lättheten, där Lothe registrerar livet som förälder, där allt barnet säger faller som snö – en utsökt liknelse, eftersom vi må tro att vi minns allt, men allt barn säger och gör är kontextbundet.

Om du har läst Lothe förut, vilket jag förutsätter (vad har du annars på min blogg att göra?), kanske du undrar: är hon fortfarande rolig? Svar ja. I en dikt går diktjaget in i en kyrka för att finna ”Gud / eller en terapeut”. I botten av dopfunten ligger ett rakblad. Det roliga i hennes dikter ligger i de oväntade och tvära kasten. Men allvaret skyr liksom inga medel: i botten av diktjagets egen dopfunt – dikterna – ligger ett barndomstrauma och en underförstådd rädsla att överföra sin ängslan på barnet.

Då kan dikterna fungera som besvärjelser, som i en enkel ramsa, som liknar en vaggvisa: ”hvis månen / er min mann / er solen / min datter / er havet / min sønn / er jeg jorden / og de tilhører / meg”. En ursprunglig funktion för dikten var beskyddande, och jag ser den här korta dikten som emblematisk för samlingen, att Lothe visar hur allt hänger samman. Att vi måste erkänna det kretslopp vi befinner oss i.

Ingvild Lothe är en konsekvent författare. Hon har varit publicerad poet i tio år. Det är ett ögonblick i litteraturhistorien. Men det är ett betydelsebärande ögonblick, och om du blundar för det är det bara dig det är synd om. Så bra dikter skriver hon, och jag välkomnar den nya inriktningen med den här boken.

Spricktand, Tanya Tagaq, översättning Nika Abiri, Tranan

 

Vad förenar artisten Björk, tv-serien True Detective samt filosofen Søren Kierkegaard? Den kanadensiska artisten Tanya Tagaq är svaret. Hon har bidragit med strupsång till Björks skiva ”Medúlla” (tips: låten ”Ancestors”), och gjort musiken till senaste säsongen av True Detective: Night Country. Romanen Spricktand, som nu finns i Nika Abiris svenska översättning, inleds med ett motto från Kierkegaard, om diktare som omvandlar sina kval till skön musik och får människorna att önska att nya lidanden ska plåga diktaren och bli ny skön musik, emedan skriken bara skulle skrämmas.

Det är en våldsam uppväxt vi inbjuds till. Det är 70-tal och arktisk kyla. En pojkflicka söker förgäves skydd från tafsande män, där vare sig hemmet eller skolan blir någon trygg plats; lärarna ”stinker osäkerhet och offermentalitet”. Själv diggar hon Blondie och AC/DC, men vet att när countrymusiken spelas på hög volym hemma ska fullgubbarna kräva sitt. Vuxenvärlden har antingen abdikerat eller utövat otillbörliga påtryckningar. 

Till denna eländesskildring har Tagaq hittat en ny framkomlig väg för berättandet, som blandar fragmentarisk prosa med poesi. Ofta skapas i friktionsytan mellan de olika texttyperna en sällsam musik. Ljuv? På sitt sätt:

Andas ut insikten att det finns skönhet i dina drifter och stolthet i att våga älska små våndor. […]

Andas ut stillheten som uppstår när man inser att det finns skönhet i att våga älska utan vånda.

Den språkliga uppfinningsrikedomen firar sina egna triumfer, och står i samklang med barndomens nyfikna håg till det som gör livet uthärdligt. Historien berättas på ett yvigt sätt, där individens trauman kopplas till folkets vedermödor, med mytologin som en fond. Tillflykten går mot tundran, och en del inslag av magi. Där finns både rävar och norrsken som görs till flickans kumpaner, i sätt som trippar över mot det övernaturliga, i sensuella och sexuella möten.

Bara den som inte läst Marian Engels 70-talsroman Björnen (en av den kanadensiska litteraturens mästerverk) förvånas eller äcklas när flickan och räven har ganska detaljerat och grafiskt samtyckessex i Tagaqs roman. Såvida en läser romanen bokstavlig, alltså – något som inte riktigt klargörs, i vilken mån det som sker inträffar på ett så kallat bildligt plan. Som om det spelade någon roll? Kalla det psykos eller något annat – lösgjord ohämmad fantasi, kanske?

Kontentan blir i vilket fall en häpnadsväckande läsning, där Tagaq blandar fantasy och realism i en egen variant av magisk realism, som förstås har mindre med latinamerikanska modeller att göra än med inhemska varianter av alternativa världar, folktro och sund vidskepelse. I takt med att flickan blir äldre och prövar sig fram med lesbiska förälskelser övergår de barnsliga lekarna i allt vuxnare allvar, där det sniffas butangas och boffas lacknafta, bensin, nagellack, lim och tipp-ex. Medan de blir höga och tappar medvetandet går något annat förlorat – språket inuktitut, som talas av allt färre medan åren går.

Det är en hård värld att växa upp i, och flickan gör sig inga illusioner: ”Empati är för dem som har råd. Empati är för de privilegierade.” I gengäld hittar hon fristaden i det vilda landskapet, där hon blir osårbar i ett möte med en björn: ”Jag tar in honom i min kropp och vi bildar en ny livsform. Jag är oövervinnerlig. Björnmamma, kanindotter, sälslukare. Björnälskare, människoälskare, istjusare.”

Jag ser inget direkt problem med en roman som vågar ta ut svängarna mot det orealistiska eller övernaturliga. Det är inte mycket bevänt med en fantasi som fjättrats av konventioner eller stel konsensus, eller om det bara har passerat ett lämplighetsprov. Det må vara att begreppet ”kompromisslös” har blivit en klyscha, men jag skulle vilja återerövra det till ställen där det hör hemma, och då är det här en bra utgångspunkt. Med Spricktand ställer Tanya Tagaq oss öga mot öga med det vilda, och skådar det i vitögat. Det är en vacker och nödvändig bedrift.

Rejäl polsk frotté och andra noveller, Christian Munthe, Thoren & Lindskog

 

Titlar är svåra grejer. När Flannery O’Connor – novellens okrönta regent – gav ut sin andra roman var det med titeln The Violent Bear It Away. En läsare i Texas som ville ha tag på hennes noveller fick av bokhandelns personal höra att de inte hade den, men däremot romanen som hette ”THE BEAR THAT RAN AWAY WITH IT”.

Rejäl polsk frotté är däremot en rejäl titel, som svårligen går att missförstå. Det är titeln på Christian Munthes andra novellsamling. De nio novellerna är nästan uteslutande snäppet längre än svensk standard (15-20 sidor). Till boken hör en emfatisk brasklapp: ”Inte ett ord mellan dessa pärmar är sant”. Och det tackar vi för! Det ger Munthe mandat att inte bara doppa stortån i fiktionens grumliga vatten: nä, för här rör det sig om hejdlösa skrönor som får det att skvätta en bra bit över det bildliga badkarets vattenyta.

Inte enbart längden vidgar gränserna för novellen som genre. Här finns i ett par av novellerna ett persongalleri som vida överskrider rekommendationen (högst ett par karaktärer). Allra mest och allra grällast så i titelnovellen, som utspelar sig i gränsstationerna mellan det västliga Sverige och det östliga Polen, där alltså den polska frottén ges en viktig funktion som emballage för smuggelgods. Tidpunkten är vid kalla krigets glanslösa dagar.

Överlag är Munthe förtjust i att väcka det förflutna till liv, utan att bli rädd för nostalgin. Han har också ett synnerligen välutvecklat sinne för detaljer från främst perioden sent 60- och tidigt 70-tal. Förmodligen har ingen svensk författare lyckats beskriva en storstrut lika sinnligt som han gör i novellen ”Död dandy”. Där handlar det om två snorungar som spelar fotboll, men vars vänskap sätts på prov av en stenrik inträngling. Ett raskt hopp till nutiden, där den rike drabbats av ”bögpesten”.

Tidsmarkörerna från 70-talet finns också i ”Spinky och Fatto”. Där visar Munthe att fler än Knausgård kan återskapa denna tidsepok på ett sätt som får detaljerna att upplevas som något mer än livlös rekvisita. Det är skickligt gjort, och det skapar engagemang till karaktärerna. Utan några synbara svårigheter plundrar Munthe det förflutnas populärkulturella fatabur, och det medför mängder av fynd, i noveller rika på intertextuella kopplingar – inte minst i den avslutande ”Granne med Alice”, som gör återbruk av en känd dänga från dansbandet Smokie. Det finns i flera av novellerna också parallella skeenden.

I en av novellerna åker Olof Palme till Moskva, där hans resa från 70-talet sätts i juxtaposition till mordnatten. Ett penibelt aber är att ungdomarna i novellen lyssnar på Madonnas ”Papa Don’t Preach” i februari 1986, när den i själva verket släpptes i juni samma år. I en annan handlar det om en äldre man och hans känsliga mage (tänk Ingmar Bergman, Ernst-Hugo Järegårds rollfigur i Riket – och varför inte Matilda Djerf?). I en annan återuppväcks skrönan om paret som i Stockholm bokade en resa till ”Venice” men på grund av ljudlikheten hamnade i ”Vännäs”, avkroken ett par mil utanför Umeå. Och i en annan finns vissa inslag av magisk realism, om livet efter döden, i en utforskande text om hur tekniska framsteg urholkar själen (jag läser novellen som en mörk syssling till filmen Eternal Sunshine of the Spotless Mind).

Den mest lugubra novellen inleder boken, och handlar om en kvinnlig pedofil som efter att under hela sitt vuxna liv hållit sin perversion tillbaka gett efter, och nu försvaras av en kvinnlig åklagare. Hon i sin tur upplever något som i sig är ett övergrepp, och tvingas hantera det på det enda rimliga sättet. Titeln ”Farornas konung” anspelar på tv-serien Den vita stenen, som är en nyckel till förståelse för pedofilen – Kay Pollaks ökända filmatisering av PC Jersilds roman Barnens ö är en annan.

Det hela är närmast karnevalistiskt skrivet, och det är befriande otidsenligt och – vågar jag säga det? – osvenskt. Allt hålls under skrupulös kontroll, även när yvigheten tar över. Det är mycket underhållande när intrigen rör sig mot det oförutsägbart skabrösa; stilen må larma och göra sig till, men humorn är ofta lågmäld. Om det påminner om någon annan svensk författare skulle det möjligen vara Hans Gunnarsson, som i sina bästa stunder kunde skriva lika gränslöst om vanliga människor och låta deras vanliga liv bli föremål för originella noveller. En annan likhet är kanske Lars Gustafsson – åtminstone finns det i själva tonfallet något av dennes sorglöshet, och ibland läser jag författarnamnet felaktigt, och ser att det står ”Munther”.

Munthe är också bra på att variera huvudpersoner, och experimenterar sig genom sin brokiga skara gestalter. Det är nog det som blir det jag tar med mig från novellsamlingen, de många olika personerna och deras predikament. Munthe skriver med varm insikt och djup förståelse om dem, utan att anlägga någon dömande blick. På något sätt måste vi också acceptera det oacceptabla, som pedofilen, om vi ska sägas leva i ett rimligt samhälle. Det är en svår balansgång, men till den som misstror mig vill jag bara anbefalla läsningen av just denna (den första i samlingen).

Förinta, Michel Houellebecq, översättning Sara Gordan, Bonniers

 

För ungefär tio år sedan (Underkastelse) fick jag nog av den franske provokatören Michel Houellebecq. Allt som jag uppfattat som stimulerande, uppfriskande och kul hade försvunnit. Hans senaste två böcker på svenska gick mig spårlöst förbi, men min bokcirkel beslöt att läsa Förinta, som kom för drygt två år sedan. Jag vart nyfiken på att se om jag hade felbedömt den onde fransosen.

Både och, skulle det visa sig. Till stor del är det påfrestande läsning, på det sämre sättet. Jag ska inte förneka att inledningen har stor potential, och att somliga teman utvecklas på sätt som får romanen att bli en bladvändare, så länge vi accepterar premissen att allt är relativt. Men jag uttråkas också av de rutinmässiga provokationerna, och de klantigt hanterade thrillerinslagen.

Handlingen i korthet: Paul, med det övertydliga efternamnet Raison, jobbar nära ministern Bruno som kandiderar till presidentposten. Hans äktenskap med Prudence är på upphällningen (de lever i ”en sorts jämntjock förtvivlan”), och han har dålig tandstatus. En hemlig organisation gör deepfake-videor som simulerar sprängningar av lastfartyg och en avrättning av Bruno. Sedan tilltar reella dåd, som en sprängning av en spermabank i Danmark.

Målet? Tja, romanen heter Anéantir (förinta, ödelägga, förgöra …), och Houellebecq är delvis på sitt mest misantropiska humör. Det handlar inte bara om demokratins död. Förvånande nog blir det en roman som till stora delar handlar om barnlöshet: äktenskapet mellan Paul och Prudence repareras visserligen, men de saknar barn. En av hans systrar har en adopterad son med en man som senare i romanen tar sitt liv.

Houellebecqs humor har varit vassare. Här slår den också tillbaka på honom själv, som när han raljerar över ”författare till realistiska romaner”, som om han själv inte var den som starkast förvaltade arvet från den franska realismens guldålder: Balzac (som givetvis får ett par omnämnanden). Men förvisso, Houellebecq smeker misären och sunkigheten, och lyckas säkert skaffa sig nya akoluter. Cynismen slår så lätt över i tröttsam pose, men det känns som att den här författaren inte har något emot att hamna i sådana stelnade poseringar. Det finns något tvångsmässigt över hans utfall.

Samtidigt finns där en naiv uppriktighet, som hör barnet till. På ett paradoxalt sätt ger det Houellebecq ett unikt mandat, eftersom han verkar oförmögen att förställa sig – detta alltså trots poserna. Därmed skriver han i en tradition av brutal uppriktighet, när han tar sig an ekonomisk ojämlikhet. Det är de nedtonade förväntningarnas litteratur, där inriktningen på besvikelser blir ett modus vivendi.

Till de minde lyckade sidorna hör otaliga redovisningar av Pauls drömmar och några enahanda tirader om Sagan om ringen-filmatiseringarna. Att Paul gång på gång vaknar ”med ett ryck” är ett billigt knep inlånat från genrelitteratur av lägsta klass. Länge hålls thrillerintrigen på sparlåga, till förmån för familjehistorier, som inte alltid engagerar. Analyserna av sex, samhällsfrågor och media är grunda och ofullständiga. Om alkohol har Houellebecq inget vettigare att säga än detta: ”där den ibland gör att man kan ta kontroll över ångesten och se saker i ett falskt optimistiskt sken, har den ibland helt motsatt effekt och skärper klarsyntheten varpå ångesten tilltar”.

Till den grumliga mixen slängs in wicca-kulturen, satanism och hårdrock. Vore Michel Houllebecq musik, skulle hans roman vara ett enda långt gitarrsolo. Då och då kan du skönja en melodi, men så tar överdådet vid igen. Vad Förinta mest påminner om är en långtråkig bladvändare – återigen en paradox, alltså.

Litteraturåret 2024

 

Har det varit ett bättre litteraturår än vanligt? Oklart. Vad som däremot kan fastslås är att det har varit ett roligare och spretigare litteraturår än på länge. Utgivningen är svår att överblicka, men det torde vara ett tecken på något att de fyra bästa svenska romanerna inte ens nominerades till Augustpriset. Det gäller Therese Bohmans Sanningsberget, Wera von Essens En emigrants dagbok, Händelseboken av Andrzej Tichý och Sara Stridsbergs Farväl till Panic Beach.

Skam till sägandes har jag å andra sidan inte ens läst årets vinnare, Tony Samuelssons Kungen av Nostratien. På tal om vinnare har jag läst desto mer av Han Kang, årets Nobelpristagare. Det blev debatt om priset, där några antydde att hon har kvoterats in som asiatisk kvinna. I så fall bevisas bara att det går att vara sexist och rasist samtidigt. I år kom Jag tar inte farväl på svenska, en roman som liksom flera av hennes tidigare vidgar vår föreställning om liv och död och tunnar ut gränserna däremellan.

Tóibín, von Essen, Han Kang, Söderberg

 

 

Den debatt som annars livat upp har gällt den unga samtidspoesin, om den ska anses vara cool, ironisk, sexig eller exklusiv. Utgångspunkten har varit den snäva Stockholmskretsen kring tidskriften L’Amour La Mort, och poeterna Ali Alonzo och Elis Monteverde Burrau. Annars har det varit ett fint år för poesin, med två lysande diktsamlingar: Petra Mölstads Landskapskynnen och Hanna Rajs Samma, mamma. Mest uppmärksamhet gavs förutsägbart nog åt Bruno K. Öijers första bok på tio år: synd då att Växla Ringar Med Mörkret var så beskedlig jämfört med hans föregående böcker.

Årets svenska författare blev otippat nog Hjalmar Söderberg. Inte nog med att romanen Doktor Glas kom i nyutgåva på hösten, utan både Bengt Ohlsson och Åsa Nilsonne skrev varsin roman som handlar om dess kvinnliga huvudperson Helga Gregorius. Det blev dött lopp om vilken av dem som var mest dödstråkig. Den som inte fått nog av Söderbergs roman kan se fram emot Malin Lindroths En annan Doktor Glas, som kommer i april.

Glädjande nog översätts alltmer spanskspråkig litteratur, inte minst tack vare den latinamerikanska boomen. Faktum är att året har gett oss så många starka titlar att du kan nöja dig med att följa vilka som har översatts av den flitiga och skickliga Hanna Nordenhök: Eduardo Halfons ”Cancíon”, Guadulupe Nettels Det enda barnet och Alia Trabucco Zerans Rent hus. Hon översatte också Gabriel García Márquez sista roman Vi ses i augusti, som tyvärr inte levde upp till ens lågt ställda förväntningar.

En annan trend är den irländska litteraturen. Två romaner av Nobelpristippade Colm Tóibín kom på svenska: Brooklyn och Long Island, och de hör till det bästa jag läst av den mångbegåvade författaren. Claire Keegans korta I senaste laget är en novell från en av formens absoluta mästare. Sally Rooneys nya roman Intermezzo blev en vattendelare i höst: många klagade på övertydligheter och slätstruken stil, medan lika många fängslades av de skeva kärleksparen och den intelligenta humorn.

Förvånansvärt många engelskspråkiga klassiker nyöversattes i år. Det gäller främst George Eliots mästerverk Middlemarch och Virginia Woolfs bästa roman Vågorna. Men där fanns också plats för Oscar Wildes Dorian Grays porträtt och Laurence Sternes besynnerliga 1700-talsroman Tristram Shandy. Samt, inte att förglömma, Tova Gerges nydanande tolkningar av Shakespeares Sonetter.

Den som har velat öka sin kunskap om förintelsen och den judiska erfarenheten har fått många chanser i år. Daniel Pedersens magistrala genomgång Natt och aska skriver vittneslitteraturens historia från koncentrationslägren och framåt. Två serieböcker förtjänar också att nämnas: franska Aurore D’Hondt berättade i Ginette Kolinka om en överlevare från Auschwitz, och Joanna Rubin Dranger tar i Dolda judiska liv upp historiska och nutida exempel på antisemitism.

Vad ska man då hoppas på i nästa års utgivning? Det enda vi vet med säkerhet är att årets debatter avlöses av nya debatter, att det blir diskussioner om Nobelpriset (stalltips: dags för Frankrike?) och Augustpriset, som på senare år blivit alltmer kommersialiserat. Förhoppningsvis kommer vi att fortsätta gräla om vilka böcker av det nya årets böcker som är bra och vilka som är dåliga, för att hålla den angelägna diskussionen om litterär kvalitet vid liv.

Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/1 2025)

Hissen i Saigon, Thuan, översättning Tobias Theander, Tranan

 

Berättaren är en vietnamesisk kvinna. Hennes bror är en byggherre. Till sitt senaste projekt har han låtit installera en hiss, som lär vara den första hissen i ett privat hus i Vietnam. När huset ska invigas går mamman upp på takterassen, tillbringar några timmar där i enskildhet innan hon handlöst faller mot sin egen död i hisschaktet. Kroppen vanställs, men ansiktet förblir intakt, så hon kan bli ett vackert lik när hon ligger på lit de parade några dagar senare.

Så kan Thuans roman Hissen i Saigon inledas med en parafras på Albert Camus berömda sats i Främlingen: ”Mamma är död.” Det är en brutal inledning. Berättaren städar upp efter mamman efter begravningen, och hittar ett foto på en ung fransman. På baksidan står: ”Paul Polotski / 1954 / Avenue de Suffren 21, Paris”. Berättaren blir fundersam: varför sparade mamman på det här fotot, och vad kan hon göra för att ta reda på sanningen, så här femtio år senare (romanen utspelar sig 2004)?

Thuans roman tar formen av deckargåtan, men det räcker inte för att beskriva dess särart. Till viss del lånas förvisso dragen från pusseldeckaren, men det blir också en roman om det kolonialistiska arvet. När fotot togs avslutades kriget i Indokina, och fransmännen lämnade sina kolonier. Strax därpå inleddes Vietnamkriget, som vi kan behöva påminna oss om heter ”det amerikanska kriget” från vietnamesiskt perspektiv.

Berättarens föräldrar skilde sig, och nu vill hon ta reda på vem den mystiske fransmannen var. Därmed åker hon och berättelsen mellan stationer i Hanoi, Saigon och Paris. I Paris jobbar hon som lärare i vietnamesiska. Hon har en autistisk son, Mike, och verkar leva ensam med honom. Mer handlar det om relationen till brodern Mai, och ett flertal förvirrade ögonblick då hon misstas för hans hustru eller älskarinna. Så blir det en släkthistoria av romanen, där familjens öde ställs i relation till samhällsutvecklingen.

Ibland är bildspråket krystat, som när hon träffar en man som skulle kunna vara hennes okände bror, och jämför honom med en tolk: ”Om det fanns en tävling i apati skulle Bill och Linh få delat förstapris, tänkte jag.” En del längre referat av procedurerna kring turistfoton som mamman tagit tillsammans med två kolleger i Paris tillför inte mycket till handlingen, och jag är tveksam till upplysningen att en katt fäller ”glädjetårar”.

Ändå går det inte att avfärda den här spöklika romanen, som bärs fram av berättarens tålmodiga handlingskraft. Dessutom finns det i berättelsen en obeveklig överläggning kring minnets beskaffenhet. Därmed görs också berättarens besatthet begriplig när hon söker svaret på vem Paul Polotsky var, i vår grundläggande kapacitet till nyfikenhet.

Thuan läste fem år på universitet i forna Sovjetunionen, men behövde komma till Frankrike och Sorbonne för att få läsa de ryska författarna Marina Tsvetajeva och Boris Pasternak. Hissen i Saigon utkom 2014, och är den första att översättas till svenska. Hon skriver i en minnestradition där ett visst inflytande från Marguerite Duras Älskaren kan åberopas. Men hon är långt ifrån en epigon: det här är en märklig och egensinnig roman som länge håller sin läsare på halster, och erbjuder en del överraskningar.

Tre, Ann Quin, översättning Helena Fagertun, Aska

 

Det finns egentligen bara en rimlig definition av vad som gör en roman bra: du vill inte att den ska ta slut. Nästan omärkligt märker du att du skjuter upp läsningen när det återstår femtio, fyrtio, trettio sidor – hittar på förevändningar, börjar läsa långsammare, distraherar dig. Som om det gick att fördröja stunden där författaren sätter punkt.

Jag skulle vilja hävda att överraskningsmomentet är en annan egenskap. För två år sedan läste jag Ann Quins fantastiska debutroman från 1963, Berg. Ändå var jag relativt oförberedd på hur bra hennes andra roman från 1966, Tre, verkligen skulle vara. Att kalla den bättre är en underdrift. Liksom den förra är den översatt av Helena Fagertun, utgiven på det lilla förlaget som gör så stora saker, Aska. Men vad är det då för roman?

Den som ändå kunde förklara det! Den har en handling: vid ett ställe som liknar den kuststad som de glömde bort att stänga ned i Morrisseys låt ”Everyday Is Like Sunday” bor ett grälsjukt par, Leonard och Ruth. Under en tid har de haft en inneboende, S, som har drunknat – eventuellt i ett självmord. Nu går paret igenom S kvarlämnade saker: dagböcker och bandinspelningar. Hittar de några svar? Kanske, fast som alla vet är det ofta så att de svar vi får sällan leder till annat än till nya frågor.

Men handling? Snarare än en konventionell roman liknar Quins roman en hybrid av olika former, alla lika nödvändiga för förståelsen av händelseförloppet. Flera gånger under läsningen tänker jag att det här utspelas på en teater, där scenen omgärdas av fängelsegaller. Därinne huserar den timide Leonard och den misslynta Ruth, fångar i varsin (van)föreställning. Då och då hörs (spök)rösten från S, hon som bodde där och på olika sätt ingrep i parets vardagslunk. Medan den förra romanen Berg filmatiserades har det inte hänt med Tre, och jag undrar varför, när den är skriven som om den bara väntade på att visualiseras som film.

Det finns något sant teatraliskt över skeendet, så som det presenteras i tillbakablickar, och de många partierna som liknar scenanvisningar. Inslag av riter förekommer, där ett spel med masker ingår, som lockar till sig huliganer som misshandlar Leonard svårt, som en illustration till hur det alltid finns en pöbel redo att visa sitt missnöje över allt som inte är direkt tillgängligt: ibland har pöbeln utrustat sig med knölpåkar, ibland heter de saker som Sophia Jarl.

Snarare än att ge Quins skrivande epitetet ”experimentellt” kunde vi nöja oss med att kalla det för ”utforskande”. Hon skriver utifrån en uppenbar ovilja att fastslå definitiva saker. Stilen påminner till viss del om den stream-of-consciousness som förädlats av Virginia Woolf, fast här är det mer rastlöst, mer osäkert, mer volatilt. Quin är en författare som till fullo nyttjar intuitionen, och hon skriver en impulsstyrd, fragmentarisk text, något som också syns i språket, som splittras av idiosynkrasier avseende interpunktion och meningsbyggnad.

Allt styrs av blicken, av seendet, något som förstås också drar tanken till en potentiell filmatisering. Vi får syn på Ruth och Leonard genom S blick på dem, och vi får syn på S genom hur Ruth och Leonard ser på henne. Och i romanen finns också parets katt Bob, som går in och ut ur händelserna med kattens loja brist på verklighetskontakt. Men katten blir på något sätt sinnebilden för Quins skrivande, som också rör sig närmast nonchalant genom de olika karaktärerna. ”Skriv som en katt”, lär Edgar Allan Poe en gång ha utbrustit, och frågan är om den ambitionen har verkställts av någon författare mer konsekvent än hos Quin. Kanske det ligger något i hur Ruth tilltalar Leonard, som ”Leon”, alltså lejonet.

Det är en stil som bryts genom olika prismor. Ibland är den stillsam och elegisk, ibland konfrontativ och aggressiv. S dagböcker ger ledtrådar, men de bildar diffusa mönster:

Likt en bönsyrsa överväger jag ett antal osammanhängande förslag, tar till olika knep. Försök att censurera varje begär att tänka det som borde kännas. Det är det svåraste. Reflexerna är beskaffade på så sätt att de blir en del av ett mausoleum, när känslorna väger tyngre än det omgivande materialet utmejslas en monstruös gestalt som är modellerad av mjuk materia. När tanken huggs ut kastas de som munsbitar till alla som tittar på. Väntar.

Premissen med den döda gästen i huset påminner om en annan fantastisk roman, Marlen Haushofers Vi dödar Stella (från 1958). Annars påminner det väl om Harold Pinters pjäs The Birthday Party, som också tillkom i slutet av 50-talet. Den sinistra stämningen, snillrikt döpt ”the comedy of menace” av brittiska kritiker, är lika framträdande hos Quin. Det är kanske också signifikativt att jag hellre än romanförfattare vill jämföra med Quin med dramatiker; Sarah Kane föddes två år innan Quins död, och det saknas inte beröringspunkter i skildringen av det absoluta mörkret och den genomgripande ångesten. Här manifesteras en affinitet i S referat av nazisternas dödsläger, saxat som en dialog ur en tidning. Jag kan inte vara ensam om att föreställa mig att S är en bokstav som förebådar Sarah (Kane) eller Sara (Stridsberg).

Under läsningen tänker jag också ofrånkomligt på Kafka, inte enbart för att här finns barn som opåkallat kastar snöbollar på protagonisten (som i Slottet, om jag inte minns fel), eller för att det också här finns hantlangare som är redo att bruka våld. Nä, mer handlar det om den typ av osäkerhet som Kafka investerade i sina texter, liksom i den tvångsmässiga sexualiteten, som försiggår mellan Leonard och Ruth.

Men alla liknelser åsido: Ann Quin är en djupt originell författare, med en helt singulär konstnärlig vision. Tre blir därför en roman som är unik och inte direkt liknar något annat. Den vägrar inrätta sig i ett färdigt system, eller ingå i någon skola eller trend: den är vild och demonstrerar kontentan av en otyglad fantasi. På samma sätt som jag bävade för dess slut avstod jag först från att läsa Maxim Grigorievs efterord, då jag helst ville ha min egen läsning och tolkning i fred. Men jag vore en oseriös kritiker om jag duckade för svårigheter, och kan bara instämma i hans välformulerade slutsats: ”Det är en litteratur i den kristallklara osäkerhetens tjänst.”

Om något visar den här tätt skrivna romanen att Berg inte var någon lyckträff. Med tanke på att de små bokförlagen mer än någonsin kämpar med krympande marknad vore det tacknämligt om det fanns incitament från politiskt håll att främja en utgivning som sträcker sig också bortom lättsmält feelgoood, som ju klarar sig på egna ben. Om kanondebatten som förts på senare år hade förmågan att föra något gott med sig, så kunde det vara viljan att vidga vad som ingår i kanon. Den anglosaxiska 1900-talslitteraturen, till exempel, är inte komplett utan en författare som Ann Quin.

[…], Fady Joudah, översättning Johannes Anyuru & Athena Farrokhzad, Norstedts

 

Det är ingen vågad gissning att framtiden kommer att ha synpunkter på vår samtid, som bara låter livet fortgå trots krigen i Ukraina och i Gaza. När det diskuteras vad som ska och får kallas folkmord vet du att det sedan länge har gått för långt (men är inte det krigets själva idé, att alltid gå för långt?). Vad gör det med oss, när de döda omvandlas till statistik? Maktlösheten samverkar med uppgivenheten, och jag skulle tippa att det inte skapas några hoppfulla barn ur den alliansen.

Poesi får, som W.H. Auden i en berömd rad påpekade, inget att hända. Inget kommer i strikt mening att bli bättre av diktsamlingar som Fady Joudahs […], men i så fall ligger skuldbördan mer på världen än på poesin. Den är skriven i efterdyningarna av 7 oktober 2023, och har nu översatts av Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad, som är så pass stora stjärnor i den inhemska litteraturen att deras namn hamnar på omslaget (en vana förlagen gärna får fortsätta med när namnen har sämre lyskraft).

Titeln […] indikerar något som gått förlorat. Vid citat används ellipsligatur för att markera det som har strukits – gått förlorat. Som titel på en diktsamling om ett förföljt folk som systematiskt dödas är det förstås mycket passande. Joudah skriver i de tvära kastens poetik: ”Jag flyger till framtiden / för att hämta hem mitt ödelagda nu / som ett läsbart förflutet.” Det är en protestdikt som kan få en att tänka på W.B. Yeats, och hur det nu var: Hur ska vi lära oss skilja på krigaren och kriget?

Hos Joudah blir skrivandet ett sätt att ge uppmärksamhet åt de skändligheter som pågår, och att minnas de öden som beseglas. Det är en vanlig uppfattning att den politiska dikten lätt reduceras till slagord och plakatpoesi. Men Joudah skriver ur en förtvivlan som balanserar det personliga med det universella. Det får dikterna att bli påminnelser om det mänskliga tillståndet. Han inskärper det vidriga i att barn mördas, och kan du ta in det? Kan du ta in den skam det innebär att vara människa under ”den direktsända utrotningen”?

Nä, det är svårt att leva i en tid där allt är smaklöst och absurt, något som dikterna tar fasta på och förstärker. Det onaturligt tröstlösa blir också mer betonat när det ställs mot scener där livet inte besegras av döden, som när en sjuårig flicka grävs fram ur rasmassorna efter sönderbombade hus och möts av applåder från räddarna. Precis innan flickan minns att hennes familj är försvunnen ler hon, som om det mitt i kriget infunnit sig en störning i tillvaron, en stund av normalitet.

Det finns genom hela diktsamlingen en anklagande ton, även när Joudah väljer passiviteten: ”Vi ska närma oss undergången men förlåta Gud” är en sådan rad. Det finns också i en ordparad en kärlekslära som borde bli norm:

Livet säger: Jag ska skapa dig för att skapa kärlek.

Kärleken säger: Jag skapar livet så att jag finns.

Det är väl också så här krig ska undvikas, genom att ge kärlek mer mandat och mer agens, och inte som nu, göra den toppstyrd av misstänksamhet och hat. Dikterna visar hur våldet utförs med nästan skugglik nonchalans. Hur var det nu Erik Lindegren skrev: ”att skjuta en fiende och tända en cigarett”. Tro inget annat än att människan är människans varg. I en av de sista dikterna, ”Dedikation”, låter Joudah minnet få sista ordet, och det kan jag bara hålla med om, att vad som helst är bättre än uppgivenheten. Joudah manifesterar sorgen och konkretiserar de döda, och erbjuder ett trotsigt hopp.

Fady Joudah föddes i Austin, Texas, och växte upp i Libyen och Saudiarabien. Han är läkare, och har jobbat för Läkare utan gränser i Zambia och Sudan. Han har gett ut ett knippe diktsamlingar, men det här är första gången han översätts till svenska. Anyuru och Farrokhzad nämner James Baldwin i sitt efterord, att Joudahs rad ”Jag är inte din översättare” anspelar på Baldwins ”I am not your negro”. Men det är något annat från Baldwin som Joudahs dikter påminner om: ”I can’t believe what you say, because I see what you do”.

Det finns på senare år ett par starka diktsamlingar om ryska krig, som Aprikoser i Donbas av Ljuba Jakybtjuk och De dövas republik av Ilya Kaminsky. Vad ska vi ha orden till, om inte handlingarna svarar upp till dem? Kanske arbetsförmedlingen borde bli bättre på att tipsa om vilka yrken som verkligen lär behövas i framtiden: poeter och aktivister. Om 2023 var ett uselt år, så var 2024 ännu sämre. Vad kan vi hoppas av 2025, som inleds i dag? Jag vet bara vad vi kan förvänta oss: något värre. Gott nytt år, då.