Skulpterade andetag, Anise Koltz, översättning Jonas Ellerström, Pamflett

 

Den kvantitativa litteraturkritiken hade väl sin storhetstid på 60-talet, så det vore kanske ingen god idé att väcka den till liv nu. Förlaget Poesipamfletten ger ut Skulpterade andetag, ett häfte som liknar ett särtryck, med dikter av Anise Koltz, översatta av Jonas Ellerström. Jag räknar orden i dikterna och får det till 110 ord. Med andra ord: kortare än Stagnelius dikt ”Endymion” (124 ord).

Anise Koltz introducerades på svenska 1998 med diktsamlingen Ljudvallen, på det lilla förlaget Stehag. Hon levde 1928-2023, att kalla henne doldis är ignorant och provinsiellt; hon var en central figur i den luxemburgska litteraturen. Jag leker först med tanken att den här recensionen endast ska bestå av 110 ord. Fast då hade jag vid det här laget redan överskridit gränsen …

Ellerström har ett pålitligt väderkorn för halvt bortglömda eller marginaliserade poeter, och Koltz är inget undantag. Så mycket står klart även om det här urvalet är i njuggaste laget. Boken (häftet) inleds: ”På hela dagen / hände bara dagen”, och till det går det väl bara att instämma.

För poesin bär på och kommunicerar sina egna sanningar – de enda sanningar värda namnet. Det är också en bedrövlig klyscha att poesin är förtätningens konst, men i brist på bättre får vi nöja oss med det. Koltz skrev först sina dikter på tyska, och sedermera på franska, efter att hennes man 1971 avlidit i sviterna efter nazisternas tortyr under andra världskriget.

Det som går att spåra i Koltz korta dikter, där formatet rör sig mellan aforismen och fragmentet, är ödmjukheten inför det som inte går att kontrollera och styra. Hon skriver en existentiell dikt, där jag av någon anledning kommer att tänka på Lars Noréns två fragment-böcker (utgivna 2015 och 2018). Kanske eftervärlden kommer att omvärdera dessa böcker och se dem som något mer än spillmaterial från de mer fundamentala dagböckerna. I den andra boken skriver han: ”Glömmer vi verkligen”.

Koltze skriver: ”Evigheten / är tidens glömda / fosterland”. Hennes dikter vistas i det tillfälliga, gör minnesarbetet akut. Den här texten ska inte bli längre än nödvändigt. Här ges vi en glimt av något storartat. Det är sant att poesin med små medel kan göra världen större – tänk vad Emily Dickinson, Ann Jäderlund och Paul Celan åstadkommit! Så kan nu också namnet Anise Koltz läggas till denna lätträknade skara.