Barnet er som skåret ut av tung silke, Ingvild Lothe, Kolon

 

Norska poeten Ingvild Lothe debuterade för tio år sedan, i samma veva och i samma chapbook-format som några av den svenska samtida poesins stjärnskott: Hanna Rajs, Elis Monteverde Burrau, och Anna Axfors. Hon har också gett ut den lysande diktsamlingen Varför är jag så ledsen, jag som är så söt, som rentav översattes till svenska 2018, och punktromanen Havfruehjerte. Och så nu – äntligen! – en ny diktsamling: Barnet er som skåret ut av tung silke.

Om skildringar av moderskapet står dig upp i halsen efter senare års lavin av sådana böcker, kanske du tror att det här är i samma anda. Men poeten tänker annorlunda, och Lothe har ett delvis annat ärende. I stället för att enbart kretsa kring relationen mor och barn sträcker sig diktraderna ut mot trädgården, ut mot skogen, mot hela den omgivande naturen. Så får hon sin bok att handla om hur det är att leva både utanför världen och mitt i den, i en hyllning till liv, till det som lever, till det som växer.

Lothe är inte bara bra på titlar till sina böcker (debuten hette fritt översatt ”Lite lust att knulla, lite lust att dö”), utan även de enskilda dikterna har minnesvärda titlar. Som: ”JEG HAR TRAUMATISERT MITT BARN”. Eller: ”FINNES DET HÅP FOR EN SYNDER”. Eller: ”MORALEN ÄR LUNEFULL” (nyckfull). Och så vidare. Det finns en besvarad kärlek till ironin hos Lothe – men det är en ironi av det varmare slaget, som inte ställer läsaren vid sidan som en utomstående betraktare.

Därmed blir resultatet av dikterna ett utpräglat allvar. Så handlar också dikterna om vad som går förlorat i en allt mer konkurensutsatt värld, som inte bryr sig ett iota om oss som finns i den. Jag läser Lothes dikter som ett nödanrop. Världen spricker i sömmarna, och det håller på att bli bråttom om vi fortfarande tycker att det finns värden att bevara. Det här är en naturdikt som iscensätter en förtvivlan inför allt övervåld som utövas, och som försöker visa att ett annat förhållningssätt än snöd vinning måste vara möjligt. Det går förvisso att erinra sig 70-talets gröna våg, men Lothe skriver med mindre sikte på gårdagen, och för all del som om morgondagen inte fanns – så ger hon sig själv auktoriteten att ge sin poesi en självklar självsäkerhet i sitt tonfall.

Inte enbart i den avslutande sviten, som gett namn åt boken, finns ett mer avskalat skrivande. I en av de tidigare dikterna anger några ords spärrningar en likhet med Ann Jäderlunds sena poesi:

natthjerte

natt i brystet, grådig, grådig

nattjente

i det mørke værelset

ligner barnehodet

et perfekt formet bryst

alt er melk, og alt er bryst

I juxtapositionen mellan barn och skog finns både bävan och vördnad, och en respekt. Därmed blir dikten uppfordrande, men den tyngs inte av sitt allvar. Liksom hos Jäderlund dominerar ljuset och lättheten, där Lothe registrerar livet som förälder, där allt barnet säger faller som snö – en utsökt liknelse, eftersom vi må tro att vi minns allt, men allt barn säger och gör är kontextbundet.

Om du har läst Lothe förut, vilket jag förutsätter (vad har du annars på min blogg att göra?), kanske du undrar: är hon fortfarande rolig? Svar ja. I en dikt går diktjaget in i en kyrka för att finna ”Gud / eller en terapeut”. I botten av dopfunten ligger ett rakblad. Det roliga i hennes dikter ligger i de oväntade och tvära kasten. Men allvaret skyr liksom inga medel: i botten av diktjagets egen dopfunt – dikterna – ligger ett barndomstrauma och en underförstådd rädsla att överföra sin ängslan på barnet.

Då kan dikterna fungera som besvärjelser, som i en enkel ramsa, som liknar en vaggvisa: ”hvis månen / er min mann / er solen / min datter / er havet / min sønn / er jeg jorden / og de tilhører / meg”. En ursprunglig funktion för dikten var beskyddande, och jag ser den här korta dikten som emblematisk för samlingen, att Lothe visar hur allt hänger samman. Att vi måste erkänna det kretslopp vi befinner oss i.

Ingvild Lothe är en konsekvent författare. Hon har varit publicerad poet i tio år. Det är ett ögonblick i litteraturhistorien. Men det är ett betydelsebärande ögonblick, och om du blundar för det är det bara dig det är synd om. Så bra dikter skriver hon, och jag välkomnar den nya inriktningen med den här boken.