Hissen i Saigon, Thuan, översättning Tobias Theander

 

Berättaren är en vietnamesisk kvinna. Hennes bror är en byggherre. Till sitt senaste projekt har han låtit installera en hiss, som lär vara den första hissen i ett privat hus i Vietnam. När huset ska invigas går mamman upp på takterassen, tillbringar några timmar där i enskildhet innan hon handlöst faller mot sin egen död i hisschaktet. Kroppen vanställs, men ansiktet förblir intakt, så hon kan bli ett vackert lik när hon ligger på lit de parade några dagar senare.

Så kan Thuans roman Hissen i Saigon inledas med en parafras på Albert Camus berömda sats i Främlingen: ”Mamma är död.” Det är en brutal inledning. Berättaren städar upp efter mamman efter begravningen, och hittar ett foto på en ung fransman. På baksidan står: ”Paul Polotski / 1954 / Avenue de Suffren 21, Paris”. Berättaren blir fundersam: varför sparade mamman på det här fotot, och vad kan hon göra för att ta reda på sanningen, så här femtio år senare (romanen utspelar sig 2004)?

Thuans roman tar formen av deckargåtan, men det räcker inte för att beskriva dess särart. Till viss del lånas förvisso dragen från pusseldeckaren, men det blir också en roman om det kolonialistiska arvet. När fotot togs avslutades kriget i Indokina, och fransmännen lämnade sina kolonier. Strax därpå inleddes Vietnamkriget, som vi kan behöva påminna oss om heter ”det amerikanska kriget” från vietnamesiskt perspektiv.

Berättarens föräldrar skilde sig, och nu vill hon ta reda på vem den mystiske fransmannen var. Därmed åker hon och berättelsen mellan stationer i Hanoi, Saigon och Paris. I Paris jobbar hon som lärare i vietnamesiska. Hon har en autistisk son, Mike, och verkar leva ensam med honom. Mer handlar det om relationen till brodern Mai, och ett flertal förvirrade ögonblick då hon misstas för hans hustru eller älskarinna. Så blir det en släkthistoria av romanen, där familjens öde ställs i relation till samhällsutvecklingen.

Ibland är bildspråket krystat, som när hon träffar en man som skulle kunna vara hennes okände bror, och jämför honom med en tolk: ”Om det fanns en tävling i apati skulle Bill och Linh få delat förstapris, tänkte jag.” En del längre referat av procedurerna kring turistfoton som mamman tagit tillsammans med två kolleger i Paris tillför inte mycket till handlingen, och jag är tveksam till upplysningen att en katt fäller ”glädjetårar”.

Ändå går det inte att avfärda den här spöklika romanen, som bärs fram av berättarens tålmodiga handlingskraft. Dessutom finns det i berättelsen en obeveklig överläggning kring minnets beskaffenhet. Därmed görs också berättarens besatthet begriplig när hon söker svaret på vem Paul Polotsky var, i vår grundläggande kapacitet till nyfikenhet.

Thuan läste fem år på universitet i forna Sovjetunionen, men behövde komma till Frankrike och Sorbonne för att få läsa de ryska författarna Marina Tsvetajeva och Boris Pasternak. Hissen i Saigon utkom 2014, och är den första att översättas till svenska. Hon skriver i en minnestradition där ett visst inflytande från Marguerite Duras Älskaren kan åberopas. Men hon är långt ifrån en epigon: det här är en märklig och egensinnig roman som länge håller sin läsare på halster, och erbjuder en del överraskningar.