”Here Comes the Sun” är titeln på kanske världens mest genialt enkla poplåt. Det märkliga är att den tillhör the Beatles, men att det inte var vare sig Paul McCartney eller John Lennon som skrev den, utan den mer anonyme George Harrison. Nina Simones version är nästan lika bra som originalet. Jag vet att man ska akta sig för att generalisera, men det är åtminstone nästan omöjligt att inte bli på glatt humör av den här låten, oavsett hur djävlig din livssituation är för tillfället.
Tänkte den norska författaren på the Beatles när hon gav sin senaste roman titeln Här kommer solen? Oklart: kanske hade hon snarare en låt av halvnorska duon the Chips i åtanke, alltså Elisabeth Andreassen och Kikki Danielssons låt ”Här kommer solen”? Eller svenska nollnolltalets bästa svenska indieband [ingenting]s låt med samma titel, ”Här kommer solen”, från deras debutalbum 2004? Vad vet man?
Det vi vet är att Gunnhild Øyehaug arbetar med ett växelbruk mellan romaner och novellsamlingar. Samtidigt som denna roman från 2024 släpps på svenska, i Marie Lundquists översättning, utkommer i Norge hennes senaste novellsamling Elskarane mine (mer om den inom kort!). Tills vidare får vi Sverige alltså hålla till godo med romanen, och det är verkligen inte det sämsta! Jag läste den förra året i sin nynorska skrud, men är förstås mycket tacksam över att den översätts, då min kunskap i det norska språket är rudimentär.
Fast, vad är då det här för roman? Återigen: något oklart. På samma sätt som filosofen Heidegger menade att vi är ut-kastade i tillvaron – utan möjlighet att välja – blir protagonisten här, Helga Mork, in-kastad i en roman. Det här är inget jag hittar på: hon nämner det själv redan på första sidan. Så är hon kanske och i och för sig inte den mest pålitliga av berättare … Och den filosof som det handlar mer om är snarare Wittgenstein. Fast, hon rör sig bort från Wittgenstein och språkets gränser och tillkortakommanden mot Kafkas absurda världssyn.
I korthet, i den mån det går att säga att en roman av Øyehaug ”handlar om” någonting alls, skildras hur Mork får en ny granne, ett författarpar. Helga är själv författare, med blygsam framgång. Hon lever på Vestlandet, förälskar sig i den manlige delen av författarparet, Even, eller om hon bara blir besatt av honom, med allt mer explicit sexuella fantasier. Hon har en väninna, Irina, men annars lever hon i det som förr kunde kallas ”splendid isolation”.
Det finns ett metafiktivt spår här, och Øyehaug har minsann minst en räv bakom örat. För enkelhetens skull kunde det här sättet att skriva kallas ”surrealistiskt”. Helga har en son med en svensk författare, och hennes förlag väntar nu på en ny roman från henne. Sonen är gift med en kvinna som delar namn med Emily Dickinsons syster, Lavinia, och som forskar om rasande kvinnor. På samma sätt som Dickinson använde det korta tankstrecket som ett slags stygn i sina dikter har Øyehaug använt ett tecken, som liknar en dimmig monolit, för att avskilja bokens olika avsnitt. Det rör sig om rektanglar som avgränsar och tar asteriskens plats, och bildar en kub av dimma. Eller varför inte: av sol?
Ända sedan jag började läsa Øyehaug – en bra bit innan översättningarna tog fart 2020 – har jag uppfattat henne som en författare intresserad av att utforska det verkliga. Hennes främsta modus operandi lyder ”tänk om …” Det är kanske den vackraste formeln för det tänkbara, alltså det som litteraturen är satt på jorden för att undersöka. Det är viktigare än att utforska ”det sanna”, vad nu det betyder. Världen främmandegörs, på samma gång som den blir hyperskarpt realistisk.
Så blir det här en existentiell och excentrisk roman om det krisartade som vi konfronteras av. Jag nämnde Dickinson, och det är en liknande erfarenhet att läsa Øyehaugs idiosynkrasier, som påminner om hur det är att läsa Dickinsons poeis, med sina tvära kast och dristiga tankesprång, där sanningen alltid ska uttalas snett. Øyehaugs prosa är vidlyftig och djärv; när den är som bäst är den lika omedelbart underbar som Clarice Lispectors prosa, alltid på gränsen till poesins allra mest mystiska vrår.
Det här är en kärleksroman av ovanligt snitt. Häromveckan frågade några av mina elever varför jag är så hatisk mot klichéer. ”Ja”, svarade jag sävligt, ”det beror väl på att den som läser mycket till slut blir trött på att genomskåda alla dessa ’han vaknade med ett ryck’ eller ”hon korsade sina ben’ eller ’tystnaden var öronbedövande’”. Lyckligtvis är Øyehaug ingen författare som söker klichéer i sitt skrivande. Hennes prosa är oförutsägbar och underbar.
För vi vadar i en skitvärld där övertydligheterna håller på att kväva oss. Tv-program som ”Gift vid första ögonkastet” kan bara förvärra vårt mående, och i mina mest optimistiska stunder – kanske har jag precis lyssnat på ”Here Comes the Sun” – tänker jag att romaner som denna av Gunnhild Øyehaug kanske är det bästa motgiftet mot allt som är sjukt och fördärvat i vårt samhälle. Det är i alla fall motsatsen till vad media matar oss med.
Nä, någon enkel lösning bidrar väl inte Øyehaug med. Hennes roman tar oss snarare djupare in i mystiken och det oförklarliga, när Helga hamnar i något som till det yttre kan likna en psykos, men som mer och mer liknar en konfrontation – eller en intervention – med verkligheten. Från sitt tillfälliga kontor ramlar hon ned i ett hål – likt Lewis Carrolls Alice – som tar henne inte till ett Underland utan snarare en verkligare Verklighet. Här finns en ljusning, en fjärde vägg som bryts.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.