att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

21 juli 2019

Havfruehjerte, Ingvild Lothe, Kolon


Redan i själva anslaget i sin första roman Havfruehjerte hittar Ingvild Lothe fram till ett tonfall som griper tag, nej, hugger tag i mig som läser: ett desperat tonfall, omöjligt att värja sig mot. Så skriver en författare som har nått fram – en författare som litar på läsaren, som inte behöver förlita sig på konstlade trix.

Och det kan inte tillräckligt inskärpas, att vi står inför oroande tendenser. Många som nu sysslar med kultur finner det nödvändigt att agera städat och välartat. Visst, i det verkliga livet behöver vi färre gränslösa kulturmän som svinar runt, men något håller på att hända med kulturutövares förhållande till sin fanbase. De är artister som tidigare unnat sig att behålla sin arroganta och rebelliska persona i intervjusituationer, men som nu blir inställsamma och – ja, något som är ytterst opassande och kontraproduktivt för deras skapande, alltså trevliga. De borde rasa, fräsa och spotta mer, vara som ja vad vet jag, kanske som Sweet var på 70-talet, när de bajsade i en skrivbordslåda i logen på Gröna Lund.


Vad har det med Ingvild Lothe att göra? Jo, hon vågar fortsätta vara nonchalant och dryg i sitt skrivande. Det vore förödande att bli så där inställsamt leende som inte bara rockstjärnor utan också författare håller på att bli.

Havfruehjerte är en punktroman, som i korta lyriska avsnitt berättar om en namnlös tjej och hennes svårigheter att agera i en omvärld som ter sig absurd. Hade hon varit manlig kunde hon platsa bland litteraturhistoriens många manliga outsiders. En neurotisk gestalt med livlig fantasi, med orimliga förväntningar på kärleken, och en farlig förväntan att världen ska vara lika äkta som hennes ideal.  

Farlig? Det är farligt att ställa höga krav – inte bara omvärlden får svårt att leva upp till dem, utan också du själv, och därav besvikelsen när du misslyckas. Något som understryks: ”Sannheten kan være en løgn, men aldri det motsatte.”

I den här berättelsen inleder berättarjaget en relation med mannen Nord (killen Nord, kanske är mer sanningsenligt). Det går inte bra. Hon är svartsjuk, orolig. Hon är ung, på kant med tillvaron. Mer butter än bitter. Till denna ocharmerande figur uppfinner Lothe ett passande idiom: argt, kategoriskt, sammanbitet, surt. Och det är väl så världen uppfattas när man är ung. Det är existensen innan nyanserna kommer in i ens liv.  

Med hjälp av sin protagonist leker Lothe med kvinno- och kanske snarare flickrollen, utan att gå fullt ut och skriva gurleskt, men med något av den häxestetik som har odlats av Johanne Lykke Holm och Olga Ravn med Häxskolan – en utmanande och subversiv tillflyktsort från en allt för snäv kvinnoroll. Det sker med otåligheten som estetiskt ideal.

Och inte minst fantasin. Drömmen, visionen, illusionen, hallucinationen: det är allt detta som vägleder Lothes flickaktiga protagonist. Det handlar om hur vi uppfattar världen, med våra förvrängda sinnen – eller om det bara är tvärtom, att världen är förvrängd, och våra utmärkta sinnen försöker ställa den till rätta, försöker ge den stadga, kontur, och skepnad. Det som då sker i denna märkliga text är att den tillåts vackla och rentav krackelera, för att släppa fram det tänkbara livet.  

Hon är också gränslös, denna namnlösa tjej. Lothe balanserar mellan uppgivenhet och tillförsikt, mellan naivitet och cynism. Hur uppstår den korsningen egentligen, och när tar det ena över, som det oundvikligen gör för de flesta av oss? Hur vi ska leva det här livet, leva när det är så mycket som talar emot det, det är vad Lothes bok handlar om, ambitionen att leva i samklang med tillvaron, med medmänniskorna (återigen så mycket som talar emot det).

Nord är mannen som pojke, och deras relation blir den typiska kärleksrelationen, beroende av allt starkare fiktion. Vore man teoretiskt lagd kunde man kalla det nödvändigheten av simulacra. Tjejen går vidare, och vidare, in mot allt märkligare relationer med allt märkligare utfall. Samtidigt blir hon som berättare allt mer opålitlig, som utan att vara inkonsekvent säger emot sig själv, i en svindlande drömsk historia om havet som ogästvänlig famn, en projektionsytan för den yttersta faran:

”Havfruetårar i alle slags farger samler jeg opp i strandkanten. De vil ikke være i havet, og hvorfor skulle de være i havet. De har ingenting i havet å gjøre. Havfruetårene tilhører menneskene og er skapt av menneskene.”

Parallellt genom berättelsen förs ett implicit resonemang om utseendefixering, glättigheten – ett indirekt angrepp på samtidens ytlighet. Under ytan finns det fula, och det ligger mycket i den vissheten, hur vi anstränger oss mer och mer för att putsa på fasaden (jäpp, de sociala medierna har underlättat denna hetsjakt på ytans perfektion). Det här är ett ämne Lothe gärna får arbeta mer med i sina kommande böcker: alltså att exponera det ohyggliga som skönheten vill täcka över.

Som sagt, Lothe har fattat att hon inte skriver för att imponera på läsaren, och bara det är en lättnad – en bedrift, så som samhällsklimatet har utvecklat sig. Här finns inget överhuvud som uppvaktas med tillgjorda insmickrande rader, bara en stilens slapphet som är väldigt uppfriskande. Det är med andra ord både slappt och skärpt, detta hennes omedelbara och anarkistiska tilltal.  

Ingvild Lothe, född 1990, debuterade med en chapbook 2015 och gav sedan ut den uppmärksammade diktsamlingen Varför är jag så ledsen, jag som är så söt. Nu ger hon alltså ut en punktroman – det kan sägas vara något som ligger rätt mittemellan diktsamlingen och romanen. Hon är fortfarande ung, och har så mycket potential – jo, men också, som jag sa inledningsvis: hon är redan framme, redan färdig. Det enda en kan önska nu är att hon renodlar och fortsätter sin undersökning av det ämne hon har valt som sitt; inte det kvinnliga, utan det mänskliga.      

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar