För ungefär tio år sedan (Underkastelse) fick jag nog av den franske provokatören Michel Houellebecq. Allt som jag uppfattat som stimulerande, uppfriskande och kul hade försvunnit. Hans senaste två böcker på svenska gick mig spårlöst förbi, men min bokcirkel beslöt att läsa Förinta, som kom för drygt två år sedan. Jag vart nyfiken på att se om jag hade felbedömt den onde fransosen.
Både och, skulle det visa sig. Till stor del är det påfrestande läsning, på det sämre sättet. Jag ska inte förneka att inledningen har stor potential, och att somliga teman utvecklas på sätt som får romanen att bli en bladvändare, så länge vi accepterar premissen att allt är relativt. Men jag uttråkas också av de rutinmässiga provokationerna, och de klantigt hanterade thrillerinslagen.
Handlingen i korthet: Paul, med det övertydliga efternamnet Raison, jobbar nära ministern Bruno som kandiderar till presidentposten. Hans äktenskap med Prudence är på upphällningen (de lever i ”en sorts jämntjock förtvivlan”), och han har dålig tandstatus. En hemlig organisation gör deepfake-videor som simulerar sprängningar av lastfartyg och en avrättning av Bruno. Sedan tilltar reella dåd, som en sprängning av en spermabank i Danmark.
Målet? Tja, romanen heter Anéantir (förinta, ödelägga, förgöra …), och Houellebecq är delvis på sitt mest misantropiska humör. Det handlar inte bara om demokratins död. Förvånande nog blir det en roman som till stora delar handlar om barnlöshet: äktenskapet mellan Paul och Prudence repareras visserligen, men de saknar barn. En av hans systrar har en adopterad son med en man som senare i romanen tar sitt liv.
Houellebecqs humor har varit vassare. Här slår den också tillbaka på honom själv, som när han raljerar över ”författare till realistiska romaner”, som om han själv inte var den som starkast förvaltade arvet från den franska realismens guldålder: Balzac (som givetvis får ett par omnämnanden). Men förvisso, Houellebecq smeker misären och sunkigheten, och lyckas säkert skaffa sig nya akoluter. Cynismen slår så lätt över i tröttsam pose, men det känns som att den här författaren inte har något emot att hamna i sådana stelnade poseringar. Det finns något tvångsmässigt över hans utfall.
Samtidigt finns där en naiv uppriktighet, som hör barnet till. På ett paradoxalt sätt ger det Houellebecq ett unikt mandat, eftersom han verkar oförmögen att förställa sig – detta alltså trots poserna. Därmed skriver han i en tradition av brutal uppriktighet, när han tar sig an ekonomisk ojämlikhet. Det är de nedtonade förväntningarnas litteratur, där inriktningen på besvikelser blir ett modus vivendi.
Till de minde lyckade sidorna hör otaliga redovisningar av Pauls drömmar och några enahanda tirader om Sagan om ringen-filmatiseringarna. Att Paul gång på gång vaknar ”med ett ryck” är ett billigt knep inlånat från genrelitteratur av lägsta klass. Länge hålls thrillerintrigen på sparlåga, till förmån för familjehistorier, som inte alltid engagerar. Analyserna av sex, samhällsfrågor och media är grunda och ofullständiga. Om alkohol har Houellebecq inget vettigare att säga än detta: ”där den ibland gör att man kan ta kontroll över ångesten och se saker i ett falskt optimistiskt sken, har den ibland helt motsatt effekt och skärper klarsyntheten varpå ångesten tilltar”.
Till den grumliga mixen slängs in wicca-kulturen, satanism och hårdrock. Vore Michel Houllebecq musik, skulle hans roman vara ett enda långt gitarrsolo. Då och då kan du skönja en melodi, men så tar överdådet vid igen. Vad Förinta mest påminner om är en långtråkig bladvändare – återigen en paradox, alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.