Spricktand, Tanya Tagaq, översättning Nika Abiri, Tranan

 

Vad förenar artisten Björk, tv-serien True Detective samt filosofen Søren Kierkegaard? Den kanadensiska artisten Tanya Tagaq är svaret. Hon har bidragit med stupsång till Björks skiva ”Medúlla” (tips: låten ”Ancestors”), och gjort musiken till senaste säsongen av True Detective: Night Country. Romanen Spricktand, som nu finns i Nika Abiris svenska översättning, inleds med ett motto från Kierkegaard, om diktare som omvandlar sina kval till skön musik och får människorna att önska att nya lidanden ska plåga diktaren och bli ny skön musik, emedan skriken bara skulle skrämmas.

Det är en våldsam uppväxt vi inbjuds till. Det är 70-tal och arktisk kyla. En pojkflicka söker förgäves skydd från tafsande män, där vare sig hemmet eller skolan blir någon trygg plats; lärarna ”stinker osäkerhet och offermentalitet”. Själv diggar hon Blondie och AC/DC, men vet att när countrymusiken spelas på hög volym hemma ska fullgubbarna kräva sitt. Vuxenvärlden har antingen abdikerat eller utövat otillbörliga påtryckningar. 

Till denna eländesskildring har Tagaq hittat en ny framkomlig väg för berättandet, som blandar fragmentarisk prosa med poesi. Ofta skapas i friktionsytan mellan de olika texttyperna en sällsam musik. Ljuv? På sitt sätt:

Andas ut insikten att det finns skönhet i dina drifter och stolthet i att våga älska små våndor. […]

Andas ut stillheten som uppstår när man inser att det finns skönhet i att våga älska utan vånda.

Den språkliga uppfinningsrikedomen firar sina egna triumfer, och står i samklang med barndomens nyfikna håg till det som gör livet uthärdligt. Historien berättas på ett yvigt sätt, där individens trauman kopplas till folkets vedermödor, med mytologin som en fond. Tillflykten går mot tundran, och en del inslag av magi. Där finns både rävar och norrsken som görs till flickans kumpaner, i sätt som trippar över mot det övernaturliga, i sensuella och sexuella möten.

Bara den som inte läst Marian Engels 70-talsroman Björnen (en av den kanadensiska litteraturens mästerverk) förvånas eller äcklas när flickan och räven har ganska detaljerat och grafiskt samtyckessex i Tagaqs roman. Såvida en läser romanen bokstavlig, alltså – något som inte riktigt klargörs, i vilken mån det som sker inträffar på ett så kallat bildligt plan. Som om det spelade någon roll? Kalla det psykos eller något annat – lösgjord ohämmad fantasi, kanske?

Kontentan blir i vilket fall en häpnadsväckande läsning, där Tagaq blandar fantasy och realism i en egen variant av magisk realism, som förstås har mindre med latinamerikanska modeller att göra än med inhemska varianter av alternativa världar, folktro och sund vidskepelse. I takt med att flickan blir äldre och prövar sig fram med lesbiska förälskelser övergår de barnsliga lekarna i allt vuxnare allvar, där det sniffas butangas och boffas lacknafta, bensin, nagellack, lim och tipp-ex. Medan de blir höga och tappar medvetandet går något annat förlorat – språket inuktitut, som talas av allt färre medan åren går.

Det är en hård värld att växa upp i, och flickan gör sig inga illusioner: ”Empati är för dem som har råd. Empati är för de privilegierade.” I gengäld hittar hon fristaden i det vilda landskapet, där hon blir osårbar i ett möte med en björn: ”Jag tar in honom i min kropp och vi bildar en ny livsform. Jag är oövervinnerlig. Björnmamma, kanindotter, sälslukare. Björnälskare, människoälskare, istjusare.”

Jag ser inget direkt problem i en roman som vågar ta ut svängarna mot det orealistiska eller övernaturliga. Det är inte mycket bevänt med en fantasi som fjättrats av konventioner eller stel konsensus, eller om det bara har passerat ett lämplighetsprov. Det må vara att begreppet ”kompromisslös” har blivit en klyscha, men jag skulle vilja återerövra det till ställen där det hör hemma, och då är det här en bra utgångspunkt. Med Spricktand ställer Tanya Tagaq oss öga mot öga med det vilda, och skådar det i vitögat. Det är en vacker och nödvändig bedrift.