Litteraturåret 2024

 

Har det varit ett bättre litteraturår än vanligt? Oklart. Vad som däremot kan fastslås är att det har varit ett roligare och spretigare litteraturår än på länge. Utgivningen är svår att överblicka, men det torde vara ett tecken på något att de fyra bästa svenska romanerna inte ens nominerades till Augustpriset. Det gäller Therese Bohmans Sanningsberget, Wera von Essens En emigrants dagbok, Händelseboken av Andrzej Tichý och Sara Stridsbergs Farväl till Panic Beach.

Skam till sägandes har jag å andra sidan inte ens läst årets vinnare, Tony Samuelssons Kungen av Nostratien. På tal om vinnare har jag läst desto mer av Han Kang, årets Nobelpristagare. Det blev debatt om priset, där några antydde att hon har kvoterats in som asiatisk kvinna. I så fall bevisas bara att det går att vara sexist och rasist samtidigt. I år kom Jag tar inte farväl på svenska, en roman som liksom flera av hennes tidigare vidgar vår föreställning om liv och död och tunnar ut gränserna däremellan.

Tóibín, von Essen, Han Kang, Söderberg

 

 

Den debatt som annars livat upp har gällt den unga samtidspoesin, om den ska anses vara cool, ironisk, sexig eller exklusiv. Utgångspunkten har varit den snäva Stockholmskretsen kring tidskriften L’Amour La Mort, och poeterna Ali Alonzo och Elis Monteverde Burrau. Annars har det varit ett fint år för poesin, med två lysande diktsamlingar: Petra Mölstads Landskapskynnen och Hanna Rajs Samma, mamma. Mest uppmärksamhet gavs förutsägbart nog åt Bruno K. Öijers första bok på tio år: synd då att Växla Ringar Med Mörkret var så beskedlig jämfört med hans föregående böcker.

Årets svenska författare blev otippat nog Hjalmar Söderberg. Inte nog med att romanen Doktor Glas kom i nyutgåva på hösten, utan både Bengt Ohlsson och Åsa Nilsonne skrev varsin roman som handlar om dess kvinnliga huvudperson Helga Gregorius. Det blev dött lopp om vilken av dem som var mest dödstråkig. Den som inte fått nog av Söderbergs roman kan se fram emot Malin Lindroths En annan Doktor Glas, som kommer i april.

Glädjande nog översätts alltmer spanskspråkig litteratur, inte minst tack vare den latinamerikanska boomen. Faktum är att året har gett oss så många starka titlar att du kan nöja dig med att följa vilka som har översatts av den flitiga och skickliga Hanna Nordenhök: Eduardo Halfons ”Cancíon”, Guadulupe Nettels Det enda barnet och Alia Trabucco Zerans Rent hus. Hon översatte också Gabriel García Márquez sista roman Vi ses i augusti, som tyvärr inte levde upp till ens lågt ställda förväntningar.

En annan trend är den irländska litteraturen. Två romaner av Nobelpristippade Colm Tóibín kom på svenska: Brooklyn och Long Island, och de hör till det bästa jag läst av den mångbegåvade författaren. Claire Keegans korta I senaste laget är en novell från en av formens absoluta mästare. Sally Rooneys nya roman Intermezzo blev en vattendelare i höst: många klagade på övertydligheter och slätstruken stil, medan lika många fängslades av de skeva kärleksparen och den intelligenta humorn.

Förvånansvärt många engelskspråkiga klassiker nyöversattes i år. Det gäller främst George Eliots mästerverk Middlemarch och Virginia Woolfs bästa roman Vågorna. Men där fanns också plats för Oscar Wildes Dorian Grays porträtt och Laurence Sternes besynnerliga 1700-talsroman Tristram Shandy. Samt, inte att förglömma, Tova Gerges nydanande tolkningar av Shakespeares Sonetter.

Den som har velat öka sin kunskap om förintelsen och den judiska erfarenheten har fått många chanser i år. Daniel Pedersens magistrala genomgång Natt och aska skriver vittneslitteraturens historia från koncentrationslägren och framåt. Två serieböcker förtjänar också att nämnas: franska Aurore D’Hondt berättade i Ginette Kolinka om en överlevare från Auschwitz, och Joanna Rubin Dranger tar i Dolda judiska liv upp historiska och nutida exempel på antisemitism.

Vad ska man då hoppas på i nästa års utgivning? Det enda vi vet med säkerhet är att årets debatter avlöses av nya debatter, att det blir diskussioner om Nobelpriset (stalltips: dags för Frankrike?) och Augustpriset, som på senare år blivit alltmer kommersialiserat. Förhoppningsvis kommer vi att fortsätta gräla om vilka böcker av det nya årets böcker som är bra och vilka som är dåliga, för att hålla den angelägna diskussionen om litterär kvalitet vid liv.

Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/1 2025)