Det sägs att Klas Östergren debuterade på 1970-talet, och att denne på senare år allt mer högproduktive författare ger ut en roman och en samling artiklar samlade från sju decennier (efter att ha grävt fram en studentuppsats från 1960-talet). Tillåt mig tvivla: jag inbillar mig att det här är en författare som debuterade på 1700-talet.
Bevismaterial 1A: höstens roman Inkokt ruda, som är en moralistisk satir av just 1700-talssnitt. Kvick, elegant, sofistikerad – och mycket underhållande. Kellgren – en man med omvittnad humor – hade nickat instämmande. Här duggar litterära referenser tätt, såsom att Beatrice direkt kopplas till Dante och hans Inferno, samt att T.S. Eliot figurerar som ett slags hologram.
Det är en roman som visar att också en bagatell kan vara djupsinnig. På sjöar och dammar lever fisken ruda, som håller till i bottnens dy, där den omvandlar slaggprodukterna i sig till alkohol. Den går att äta, men lär smaka gyttja. Det är en ruda som Beatrice bjuder sin separerade make William på en kväll i en lägenhet någonstans i Stockholm. Till hemmet hör också roboten Robin, som Beatrice testkör. Han manglar hennes lakan och dukar – och så har de sex med hans ”finjusterade” penis …
Men jag tänker också på Grönköpings Veckoblads famösa ”Gossen Ruda”, som blivit samlingsnamnet för den envetne provokatören. Robin har getts denna roll i detta ovanliga triangeldrama. När Beatrice kommer hem med smältande snöflingor i sin klädsel kommenterar Robin: ”Din kappa gråter”. Förklaringen är att han är tränad på poesi. Men ett av problemen med robotar och de artificiella pojk- och flickvännerna – fråga Runar – är att de bara säger vad du vill höra, inte vad du behöver höra.
Så är Robin också inlåst i sina algoritmer, och tolkar allt bokstavligt (så som somliga – eller de flesta – människor gör). Sånt är roligt, förstås – en stund, eller några gånger. William anländer, svartsjuk på roboten som han helst vill släcka. Det dricks, och dramatiken stegras. På så sätt misstänker jag att Östergren egentligen velat skriva en teaterpjäs, men kompromissat och låtit replikerna dominera och låta alla beskrivningar likna scenanvisningar. Romanen består också av tre akter.
Det här är en skojfrisk roman, som går att läsa ungefär lika snabbt som jag antar att den skrevs, underhållande för stunden, med ordvändningar som nog roar läsare med faiblesse för 1700-talets stilideal. Men Östergrens undersökning av artificiell intelligens når näppeligen lika långt som exempelvis Kazuo Ishiguros Klara och solen eller Jeanette Wintersons Frankissstein.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.