Rejäl polsk frotté och andra noveller, Christian Munthe, Thoren & Lindskog

 

Titlar är svåra grejer. När Flannery O’Connor – novellens okrönta regent – gav ut sin andra roman var det med titeln The Violent Bear It Away. En läsare i Texas som ville ha tag på hennes noveller fick av bokhandelns personal höra att de inte hade den, men däremot romanen som hette ”THE BEAR THAT RAN AWAY WITH IT”.

Rejäl polsk frotté är däremot en rejäl titel, som svårligen går att missförstå. Det är titeln på Christian Munthes andra novellsamling. De nio novellerna är nästan uteslutande snäppet längre än svensk standard (15-20 sidor). Till boken hör en emfatisk brasklapp: ”Inte ett ord mellan dessa pärmar är sant”. Och det tackar vi för! Det ger Munthe mandat att inte bara doppa stortån i fiktionens grumliga vatten: nä, för här rör det sig om hejdlösa skrönor som får det att skvätta en bra bit över det bildliga badkarets vattenyta.

Inte enbart längden vidgar gränserna för novellen som genre. Här finns i ett par av novellerna ett persongalleri som vida överskrider rekommendationen (högst ett par karaktärer). Allra mest och allra grällast så i titelnovellen, som utspelar sig i gränsstationerna mellan det västliga Sverige och det östliga Polen, där alltså den polska frottén ges en viktig funktion som emballage för smuggelgods. Tidpunkten är vid kalla krigets glanslösa dagar.

Överlag är Munthe förtjust i att väcka det förflutna till liv, utan att bli rädd för nostalgin. Han har också ett synnerligen välutvecklat sinne för detaljer från främst perioden sent 60- och tidigt 70-tal. Förmodligen har ingen svensk författare lyckats beskriva en storstrut lika sinnligt som han gör i novellen ”Död dandy”. Där handlar det om två snorungar som spelar fotboll, men vars vänskap sätts på prov av en stenrik inträngling. Ett raskt hopp till nutiden, där den rike drabbats av ”bögpesten”.

Tidsmarkörerna från 70-talet finns också i ”Spinky och Fatto”. Där visar Munthe att fler än Knausgård kan återskapa denna tidsepok på ett sätt som får detaljerna att upplevas som något mer än livlös rekvisita. Det är skickligt gjort, och det skapar engagemang till karaktärerna. Utan några synbara svårigheter plundrar Munthe det förflutnas populärkulturella fatabur, och det medför mängder av fynd, i noveller rika på intertextuella kopplingar – inte minst i den avslutande ”Granne med Alice”, som gör återbruk av en känd dänga från dansbandet Smokie. Det finns i flera av novellerna också parallella skeenden.

I en av novellerna åker Olof Palme till Moskva, där hans resa från 70-talet sätts i juxtaposition till mordnatten. Ett penibelt aber är att ungdomarna i novellen lyssnar på Madonnas ”Papa Don’t Preach” i februari 1986, när den i själva verket släpptes i juni samma år. I en annan handlar det om en äldre man och hans känsliga mage (tänk Ingmar Bergman, Ernst-Hugo Järegårds rollfigur i Riket – och varför inte Matilda Djerf?). I en annan återuppväcks skrönan om paret som i Stockholm bokade en resa till ”Venice” men på grund av ljudlikheten hamnade i ”Vännäs”, avkroken ett par mil utanför Umeå. Och i en annan finns vissa inslag av magisk realism, om livet efter döden, i en utforskande text om hur tekniska framsteg urholkar själen (jag läser novellen som en mörk syssling till filmen Eternal Sunshine of the Spotless Mind).

Den mest lugubra novellen inleder boken, och handlar om en kvinnlig pedofil som efter att under hela sitt vuxna liv hållit sin perversion tillbaka gett efter, och nu försvaras av en kvinnlig åklagare. Hon i sin tur upplever något som i sig är ett övergrepp, och tvingas hantera det på det enda rimliga sättet. Titeln ”Farornas konung” anspelar på tv-serien Den vita stenen, som är en nyckel till förståelse för pedofilen – Kay Pollaks ökända filmatisering av PC Jersilds roman Barnens ö är en annan.

Det hela är närmast karnevalistiskt skrivet, och det är befriande otidsenligt och – vågar jag säga det? – osvenskt. Allt hålls under skrupulös kontroll, även när yvigheten tar över. Det är mycket underhållande när intrigen rör sig mot det oförutsägbart skabrösa; stilen må larma och göra sig till, men humorn är ofta lågmäld. Om det påminner om någon annan svensk författare skulle det möjligen vara Hans Gunnarsson, som i sina bästa stunder kunde skriva lika gränslöst om vanliga människor och låta deras vanliga liv bli föremål för originella noveller. En annan likhet är kanske Lars Gustafsson – åtminstone finns det i själva tonfallet något av dennes sorglöshet, och ibland läser jag författarnamnet felaktigt, och ser att det står ”Munther”.

Munthe är också bra på att variera huvudpersoner, och experimenterar sig genom sin brokiga skara gestalter. Det är nog det som blir det jag tar med mig från novellsamlingen, de många olika personerna och deras predikament. Munthe skriver med varm insikt och djup förståelse om dem, utan att anlägga någon dömande blick. På något sätt måste vi också acceptera det oacceptabla, som pedofilen, om vi ska sägas leva i ett rimligt samhälle. Det är en svår balansgång, men till den som misstror mig vill jag bara anbefalla läsningen av just denna (den första i samlingen).