att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 okt. 2015

Underkastelse, Michel Houellebecq, Bonniers



Den franske skandalförfattaren Michel Houellebecq har återigen lyckats omvandla politik till estetik. Hans nya roman är ett ambitiöst framtidsscenario, och stundtals brännande angelägen.

En etymologisk förklaring till ordet ”Europa” är att det kommer från det akkadiska ordet ”erebu”, som betyder solnedgång. Det är värt att påminna sig om vårt mörka ursprung ibland.


Som nu, när vi kan läsa Michel Houellebecqs nya roman Underkastelse. Han skildrar ett framtida Frankrike, där Nationella fronten förlorat mot Muslimska broderskapets kandidat i presidentvalet. Året är 2022, och en radikal islamisering av nationen är att vänta. Som början, för inom kort väntar stora förändringar för EU och Europa.

I sitt hemland har Houellebecq status av både enfant terrible och litterärt geni, som blir lika ifrågasatt för sina provokationer som hyllad och prisbelönt för sina idédrivna romaner. Och även om det är lätt att stöta sig på provokationerna – misantropin, rasismen, kvinnoföraktet – välkomnar jag honom som fiktionsförfattare, och har gjort så sedan hans formidabla Elementarpartiklarna utkom på svenska för femton år sedan.

Här heter huvudpersonen François, och är universitetslärare i litteratur. Han är en typisk anti-hjälte, den typ av idiosynkratiske figur som huserar i Houellebecqs romaner. Eros och Thanatos härjar lika fritt hos honom, där han kontemplerar sitt självmord ungefär lika ofta som han ägnar sig åt favoritsysslan analsex.

Som han kallar sodomi, eftersom han är expert på 1800-talsförfattaren J.-K. Huysmans, ansvarig för romaner som Mot strömmen och I avgrunden. Efter ett liv i sus och dus ersatte han dekadensen med kyrkan, och hann dö som en from man.

Och faktiskt fungerar Huysmans temperament som ett utmärkt lackmuspapper för Houellebecq. Liksom den Des Esseintes som är den levnadströtte protagonisten i ”Mot strömmen” är François i Underkastelse en sliten man som helt klart behöver mål och mening med sin livsfärd. Ordet ”humanism” ger honom kväljningar. Gissa själv vad som återstår då.  

Houellebecq är som vanligt duktig med sina pessimistiska oneliners, och den letargi som präglar hans huvudperson har lyckligtvis inte infiltrerat hans stil. Den är lika vass och skarpt satirisk som vanligt.

Medan modernismen i stort ägnade sig åt formmässiga experiment lyckas Houellebecq ta sig ut ur förutsägbara språkliga tricks. Hans experiment lämnar de upptrampade spåren och diskuterar i stället samtidens politiska frågor. Utan att bli pamflettkonst.

De flesta av oss pendlar nog mellan hopp och förtvivlan, och skriver mer eller mindre frivilligt under på Stig Dagermans sentens att vi är pessimister i det korta perspektivet men optimister i det långa. Michel Houellebecq är konsekvent pessimistisk, även när perspektivet förlängs.    

När mörkret lägger sig över Europa är det sannerligen på sin plats att läsa den här satiriska romanen. Vad den behandlar är den förmåga till anpassning – underkastelsen – som troligen är människans förutsättning för överlevnad, samtidigt som den i slutändan krossar oss.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/10 2015)

2 kommentarer:

  1. Tack för din anmälan av "Underkastelsen". Kanske saknar jag dock en banal men inte oviktig dimension: det är en f-b-n-t bra bok som är spännande att läsa - som en deckare fast på en oändligt högre nivå. Visst, man måste väl vara ganska bevandrad i fransk litteratur, kultur och politik för att kunna förså allt men man kan ju alltid googla. (Detta ej sarkastiskt menat. Jag hade -skam till sägandes- t.ex. aldrig hört talas om Huysmans och det var ju ett rätt så viktigt spår i romanen men det var ju enkelt att skaffa sig information om grunddragen). Vi skall nu inte skrämma potentiella läsare: man kan gott läsa romanen som ren underhållning.

    Fast man kanske riskerar att bli litet fundersam efter läsningen. Nog är det väl så att längtan till och fascinationen inför underkastelse redan är ett faktum och breder ut sig alltmer i kultur och samhälle. Mer i Sverige än i andra EU-länder, tror jag. Tänk på hur även de mest aggressiva feminister reagerade på den senaste sado-machoromanen. Tänk på vad Håkan Lindgren skrev om vår vilja att anpassa oss till teknikens krav: "Frihet upplevs snart som tomhet eller meningslöshet, men underkastelsen är kokain." Tänk på de mediala gaphalsarnas reaktioner efter Charlie Hebdo: nog var det offrens fel också. Litet i alla fall. Och är yttrandefrihet verkligen så bra? Bör man inte avstämma sig med sina läsare eller åhörare som Rosenberg vill? Tänk om dom blir arga!

    Den villkorslösa underkastelsen från politiker, företagare, lärare, journalister, föräldrar osv. inför förment självreglerande mekanismer i form av "marknader" där allt ordnas till det bästa bara man inte lägger sig i - är inte själva "neoliberalismen" en underkastelse inför krafter som vi inte kan, eller snarare inte vill, styra eller påverka? "Kulturarbetarnas"repade mantel av tolerans och människovänlighet är ofta bara ett sätt att dölja feghet och rädsla att vara annorlunda. Men framför allt ett sätt att njuta av den ansvarsfria underkastelsen och känna tryggheten i tillhörigheten. La Soumission.

    "Je n´aurais rien à regretter" är slutorden i Houellebecqs roman. Ett motto så gott som något för möchte-gern eliten i svenskt kulturliv och journalistik. Och politik givetvis.

    Ursäkta att jag skrev så långt men det är i detta perspektiv jag ser Houllebecques roman. Bara protestera så ger jag mig på stubinen.

    SvaraRadera
  2. Håller med, och det är ju en underlig kvalitet hos Houellebecq, att han, trots/tack vare sin stil, som är så färglös, skriver så underhållande/fängslande böcker!

    Håkan Lindgren har ju alltid rätt! Och ja, jag undrar om inte det är hela grejen med den här romanen, att det är just det som får den att säga så mycket om världen nu, att underkastelse är något relativt nytt vi har lagt till oss med. Det är så snyggt gjort av honom då att använda sig av Huysmanns underkastelse för drygt 100 år sen.

    Göran Hägg listade Mot strömmen som en av litteraturhistoriens 5 tråkigaste böcker i ett nr av Moderna Tider, en av de andra var Juliette av Sade ...

    SvaraRadera