Underkastelse, Michel Houellebecq, Bonniers

Den franske skandalförfattaren Michel Houellebecq har återigen lyckats omvandla politik till estetik. Hans nya roman är ett ambitiöst framtidsscenario, och stundtals brännande angelägen.

En etymologisk förklaring till ordet ”Europa” är att det kommer från det akkadiska ordet ”erebu”, som betyder solnedgång. Det är värt att påminna sig om vårt mörka ursprung ibland.

Som nu, när vi kan läsa Michel Houellebecqs nya roman Underkastelse. Han skildrar ett framtida Frankrike, där Nationella fronten förlorat mot Muslimska broderskapets kandidat i presidentvalet. Året är 2022, och en radikal islamisering av nationen är att vänta. Som början, för inom kort väntar stora förändringar för EU och Europa.

I sitt hemland har Houellebecq status av både enfant terrible och litterärt geni, som blir lika ifrågasatt för sina provokationer som hyllad och prisbelönt för sina idédrivna romaner. Och även om det är lätt att stöta sig på provokationerna – misantropin, rasismen, kvinnoföraktet – välkomnar jag honom som fiktionsförfattare, och har gjort så sedan hans formidabla Elementarpartiklarna utkom på svenska för femton år sedan.

Här heter huvudpersonen François, och är universitetslärare i litteratur. Han är en typisk anti-hjälte, den typ av idiosynkratiske figur som huserar i Houellebecqs romaner. Eros och Thanatos härjar lika fritt hos honom, där han kontemplerar sitt självmord ungefär lika ofta som han ägnar sig åt favoritsysslan analsex.

Som han kallar sodomi, eftersom han är expert på 1800-talsförfattaren J.-K. Huysmans, ansvarig för romaner som Mot strömmen och I avgrunden. Efter ett liv i sus och dus ersatte han dekadensen med kyrkan, och hann dö som en from man.

Och faktiskt fungerar Huysmans temperament som ett utmärkt lackmuspapper för Houellebecq. Liksom den Des Esseintes som är den levnadströtte protagonisten i ”Mot strömmen” är François i Underkastelse en sliten man som helt klart behöver mål och mening med sin livsfärd. Ordet ”humanism” ger honom kväljningar. Gissa själv vad som återstår då.  

Houellebecq är som vanligt duktig med sina pessimistiska oneliners, och den letargi som präglar hans huvudperson har lyckligtvis inte infiltrerat hans stil. Den är lika vass och skarpt satirisk som vanligt.

Medan modernismen i stort ägnade sig åt formmässiga experiment lyckas Houellebecq ta sig ut ur förutsägbara språkliga tricks. Hans experiment lämnar de upptrampade spåren och diskuterar i stället samtidens politiska frågor. Utan att bli pamflettkonst.

De flesta av oss pendlar nog mellan hopp och förtvivlan, och skriver mer eller mindre frivilligt under på Stig Dagermans sentens att vi är pessimister i det korta perspektivet men optimister i det långa. Michel Houellebecq är konsekvent pessimistisk, även när perspektivet förlängs.    

När mörkret lägger sig över Europa är det sannerligen på sin plats att läsa den här satiriska romanen. Vad den behandlar är den förmåga till anpassning – underkastelsen – som troligen är människans förutsättning för överlevnad, samtidigt som den i slutändan krossar oss.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/10 2015)