Det är ingen vågad gissning att framtiden kommer att ha synpunkter på vår samtid, som bara låter livet fortgå trots krigen i Ukraina och i Gaza. När det diskuteras vad som ska och får kallas folkmord vet du att det sedan länge har gått för långt (men är inte det krigets själva idé, att alltid gå för långt?). Vad gör det med oss, när de döda omvandlas till statistik? Maktlösheten samverkar med uppgivenheten, och jag skulle tippa att det inte skapas några hoppfulla barn ur den alliansen.
Poesi får, som W.H. Auden i en berömd rad påpekade, inget att hända. Inget kommer i strikt mening att bli bättre av diktsamlingar som Fady Joudahs […], men i så fall ligger skuldbördan mer på världen än på poesin. Den är skriven i efterdyningarna av 7 oktober 2023, och har nu översatts av Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad, som är så pass stora stjärnor i den inhemska litteraturen att deras namn hamnar på omslaget (en vana förlagen gärna får fortsätta med när namnen har sämre lyskraft).
Titeln […] indikerar något som gått förlorat. Vid citat används ellipsligatur för att markera det som har strukits – gått förlorat. Som titel på en diktsamling om ett förföljt folk som systematiskt dödas är det förstås mycket passande. Joudah skriver i de tvära kastens poetik: ”Jag flyger till framtiden / för att hämta hem mitt ödelagda nu / som ett läsbart förflutet.” Det är en protestdikt som kan få en att tänka på W.B. Yeats, och hur det nu var: Hur ska vi lära oss skilja på krigaren och kriget?
Hos Joudah blir skrivandet ett sätt att ge uppmärksamhet åt de skändligheter som pågår, och att minnas de öden som beseglas. Det är en vanlig uppfattning att den politiska dikten lätt reduceras till slagord och plakatpoesi. Men Joudah skriver ur en förtvivlan som balanserar det personliga med det universella. Det får dikterna att bli påminnelser om det mänskliga tillståndet. Han inskärper det vidriga i att barn mördas, och kan du ta in det? Kan du ta in den skam det innebär att vara människa under ”den direktsända utrotningen”?
Nä, det är svårt att leva i en tid där allt är smaklöst och absurt, något som dikterna tar fasta på och förstärker. Det onaturligt tröstlösa blir också mer betonat när det ställs mot scener där livet inte besegras av döden, som när en sjuårig flicka grävs fram ur rasmassorna efter sönderbombade hus och möts av applåder från räddarna. Precis innan flickan minns att hennes familj är försvunnen ler hon, som om det mitt i kriget infunnit sig en störning i tillvaron, en stund av normalitet.
Det finns genom hela diktsamlingen en anklagande ton, även när Joudah väljer passiviteten: ”Vi ska närma oss undergången men förlåta Gud” är en sådan rad. Det finns också i en ordparad en kärlekslära som borde bli norm:
Livet säger: Jag ska skapa dig för att skapa kärlek.
Kärleken säger: Jag skapar livet så att jag finns.
Det är väl också så här krig ska undvikas, genom att ge kärlek mer mandat och mer agens, och inte som nu, göra den toppstyrd av misstänksamhet och hat. Dikterna visar hur våldet utförs med nästan skugglik nonchalans. Hur var det nu Erik Lindegren skrev: ”att skjuta en fiende och tända en cigarett”. Tro inget annat än att människan är människans varg. I en av de sista dikterna, ”Dedikation”, låter Joudah minnet få sista ordet, och det kan jag bara hålla med om, att vad som helst är bättre än uppgivenheten. Joudah manifesterar sorgen och konkretiserar de döda, och erbjuder ett trotsigt hopp.
Fady Joudah föddes i Austin, Texas, och växte upp i Libyen och Saudiarabien. Han är läkare, och har jobbat för Läkare utan gränser i Zambia och Sudan. Han har gett ut ett knippe diktsamlingar, men det här är första gången han översätts till svenska. Anyuru och Farrokhzad nämner James Baldwin i sitt efterord, att Joudahs rad ”Jag är inte din översättare” anspelar på Baldwins ”I am not your negro”. Men det är något annat från Baldwin som Joudahs dikter påminner om: ”I can’t believe what you say, because I see what you do”.
Det finns på senare år ett par starka diktsamlingar om ryska krig, som Aprikoser i Donbas av Ljuba Jakybtjuk och De dövas republik av Ilya Kaminsky. Vad ska vi ha orden till, om inte handlingarna svarar upp till dem? Kanske arbetsförmedlingen borde bli bättre på att tipsa om vilka yrken som verkligen lär behövas i framtiden: poeter och aktivister. Om 2023 var ett uselt år, så var 2024 ännu sämre. Vad kan vi hoppas av 2025, som inleds i dag? Jag vet bara vad vi kan förvänta oss: något värre. Gott nytt år, då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.