Mördarleken, Naima Chahboun, Norstedts

  

Dödligt våld är inte unikt för vår tid. Det var en tuff period att vara människa också på medeltiden: källa: de svenska landskapslagarna. Men också den medeltida konsten avbildar våldsamma situationer. Framför mig har jag en miniatyr från en fransk bibelöversättning från 1300-talet, som avbildar hur Kain dräpte Abel. Bilden utgör omslaget till Naima Chahbouns tredje diktsamling Mördarleken, som med eftertryck demonstrerar hur tidlöst våldet är.

Diktsamlingen är strukturerad som olika vittnesmål, från mördaren, offret, detektiven, reportern, de anhöriga, vittnet, läkaren, och så vidare. Förhållningssättet ser jag som nytt i Chahbouns poetik, och det står i samklang med omslagets kombination av naivitet och skändlighet. Här slungas vi rätt in i den våldsamma samtiden:

Själen, the usual suspect

smiter från platsen

försvinner ut i natten

på en voi

Medan medeltidens förövare kutade till skogs (dåtidens farligaste utrymme) försvinner våra misstänkta på en eländig sparkcykel med oklar destination. Det har länge stått klart att Chahboun är en språkpåhittig författare, och här har hon frigjort språket mot ett mer kommunikativt idiom, som jag uppfattar som klart mer konstnärligt övertygande än Äpplen och päron. Pamfletten Ur sinne som kom för ett par år sedan var kanske en ingång eller vägvisare till den här boken – mot ett mer explicit samhällskommenterande tilltal.

Det är ett tilltal som är piggt, klokt och lärorikt: ”Du vet inte vad ödmjukhet är / förrän du har lärt dig att älska / någonting värdelöst”. Om någonting sammanfattande ska sägas om Chahbouns insats så här långt är det väl att hon bedriver ett poetiskt utforskande (till vardags forskar hon i statsvetenskap). Det är en poesi som har mycket att säga, och som vill störa vår förrädiska trygghet. Här bär somliga kainsmärket redan som barn.

Genom sitt prisma visar Chahboun på olika sätt att förhålla sig till en enskild händelse. Titeln, och någon enstaka allusion, kan få en att tänka på de klassiska sällskapsspelen Maffia och Varulv, men jag kan också välja att lyda diktens egna utsaga: ”Fråga inte / om du inte vill veta svaret”. Dessutom blir sanningen tänjbar, en fråga om perspektiv.

Det här är en smart dikt, fast inte på det avskräckande sättet. Det går förvisso att uppfatta det lekfulla anslaget, men till sin natur är det en mörk och utpekande dikt. Vem som är det rättmätiga offret är förstås inte utskrivet, men jag kan inte låta bli att ta åt mig: den värld vi har är inte den vi ville ha, men kanske den vi förtjänade. Här gestaltas samhällets prioriteringar och besparingar, och dess konsekvenser både på individnivå och samhällelig nivå, och kanske den här samlingens mest oroande rad är kanske denna: ”Snart lever vi på trettiotalet igen”.

En typisk dikt kan innehålla sentenser i tre led, som i en av ”Detektivens” utsagor: ”Objektivitet / är punkten mellan skulderbladen / som du inte når att klia […] / när slutar du vara djävulens advokat / och blir djävulen […] / Om det ser ut som en sanning / och slingrar sig som en sanning / är det antagligen en mask”. Sällan har jag läst så tät dikt, och Chahboun visar att det går att skriva politisk dikt på ett nytt sätt, och vi som läser poesi kan bara glädjas åt sådana försök, där Mördarleken sällar sig till några andra ypperliga svenska politiska diktsamlingar denna höst, av BAM, David Väyrynen och Emil Boss.