Vardagens ting, Marguerite Duras, översättning Katarina Frostenson, Ellerströms

 

Vad återstår att säga om Marguerite Duras? Jag har läst henne i nästan 40 år, och det enda det har lärt mig är att jag vill inget annat än att fortsätta läsa hennes böcker. För nästan 40 år sedan gav hon ut en samtalsbok, som genom Katarina Frostensons försorg kom på svenska 1989 under titeln Vardagens ting. Nu har hon bearbetat sin översättning till en nyutgåva på Ellerströms, motiverad av att den gamla boken är svårtillgänglig – antikvariaten brukar som bekant gapa tomt mellan Dumas och Eco (eko).

Jag är en partisk läsare, och kan inget annat än att lovorda Duras författarskap. Så blir också den här boken en viktig installation, genom sina resonemang kring frågor som rör liv och skrift, det där som så ofta går samman hos somliga författare. De författarna lär oss också att utstå misslyckanden, bedrövelser och besvikelser. Jag blir provocerad av människor som gör sig av med sina böcker när de har läst dem, med motiveringen att de är klara med den. För man blir aldrig klar med författare som Duras, Woolf, Faulkner, Kandre, Lispector.

Fakta: mellan Nelly Sachs Nobelpris 1966 och Nadine Gordimers 1991 fick inte en enda kvinnlig författare Nobelpriset i litteratur. Under den tiden gav Duras ut följande romaner:

Förgöra, säger hon; Abahn Sabana David; Kärleken; Mannen i korridoren; Atlantmannen; Dödssjukdomen; Älskaren; Smärtan; Blå ögon svart hår; Horan på den normandiska kusten; Emily L.; Sommarregn; Älskaren från norra Kina.

Frostenson reviderade för några år sedan sin översättning av Georges Batailles onda mästerverk Himlens blå. Den var rejält omgjord, men jag är osäker på hur radikalt annorlunda den här översättningen av Vardagens ting är i jämförelse (jag tillhör de som förgäves letat efter den på antikvariaten, alternativt varit för fattig för att köpa den när den väl dykt upp). Om Duras röst säger Frostenson att den ”är lika livlig som då; den är orädd, klok, tokig, fräck och klar. Den låter här och nu och den ljuder av en värld av igår.”

Det är en röst som med hjälp av fria associationer bygger upp olika stämningar, av melankoli, vemod, ilska och indignation. Duras är drygt 70 när hon skriver, tillbakablickande, om några av sitt livs triumfer och nederlag. Det hon gör är att skildra en livserfarenhet som aldrig når fram till tillfredsställelse, eller ens ett lugn, något som verkar vara konstnärens predikament, detta att aldrig kunna slå sig till ro: ”Jag har aldrig varit där jag kunde komma till ro, jag har jämt varit på drift, på spaning efter en plats, en struktur, jag har aldrig varit där jag ville vara, utom möjligen under ett par somrar i Neauphle, i ett slags lycklig olycka.”

Den ständiga själsliga oron ger tillfällen till ett rannsakande som alltid slutar i en uppgiven suck. Men det är en suck som innehåller ett trots, trots allt. Boken innehåller 48 samtal eller reflektioner. Jag frågar mig om någon varit lika slagfärdig i skrift (”Man måste älska männen mycket […] Gör man inte det går det inte, man står inte ut med dem”), utöver Dorothy Parker och Oscar Wilde.

Frågan är också om någon skrivit lika nyktert om alkoholen som Duras, som definierade sig som alkoholist så fort hon började dricka – kanske det är så för somliga. Hon beskriver alkoholen som en ersättning för konstens brister, att drickandet skänker en större upplevelse än mötet med konsten, eller religionen för den delen: ”Alkoholen har uppfunnits för att man ska uthärda universums tomhet, planeternas jämvikt, deras ändlösa rotation i rymden, den tysta likgiltigheten inför vår smärta.”

Men hon skriver också självkritiskt. Hon är inte heller ute efter att chockera – hon har bara starka åsikter. Hade hon levt nu skulle hon med stor säkerhet ha blivit cancellerad. Jag läser inte Duras för att få mina egna idéer bekräftade. Det är sällan konstruktivt – snarare bara hopplöst – att läsa en författare där du håller med om allt hen säger. Endast genom friktion kan nya tankar uppstå. Där finns det plats att växa. Så kan tankeskärpan i den här boken fungera inspirerande, inte minst genom de olika estetiska slutsatserna. Man kan låta sig övertygas och ändå inte hålla med (som när hon redogör för Barthes tillkortakommanden som författare).

För Duras handlar skrivandet om att tolka det befintliga: ”Att skriva är inte att berätta historier. Det är motsatsen till att berätta historier.” Jag vet många författare som skulle protestera: men duger deras böcker till så många omläsningar som Duras gör? De författare vars böcker jag sparar har det gemensamt att de är besatta extremister. De är explosiva, osunda, och farliga att umgås med. Det förvånar mig att Duras i en av texterna berättar att hon gärna talar med sin medpassagerare när hon åker tåg eller flygplan. De flesta ingår i ett artigt samtal om ditten eller datten, med undantag för en man som tiger hela resan, trots hennes kontaktförsök. Hon tänker: ”Känner han inte igen mig?” Men när han kliver av vid en station säger han: ”Adjö Marguerite Duras.” Den mannen är jag.

Norfolk Falls, Carina Rydberg, Bonniers

 

Irene Bear är en ung kvinna som lämnat en gruvorts fattigdom och smuts för att pröva lyckan ute i den större världen. Tiden är tidigt 1900-tal, på den engelska landsbygden. Hon anländer till Norfolk Falls, en herrgård, för att bli sällskapsdam åt den äldre kvinnan Emma Bloomsworth. Idylliskt, till en början, men strax hopar sig orosmolnen och stämningen blir allt mörkare, för att avslutas med riktig djävulskap.

Så kan handlingen i Carina Rydbergs nya roman sammanfattas. Vi som för drygt 30 år sedan älskade hennes skräckberättelser Osalig ande och Nattens amnesti blir rikligt belönade, för det här är en återkomst i gammalt gott slag. Det är en roman att låta sig uppslukas av.

Rydberg har en besvarad kärlek till den gotiska 1700-talsromanen. Miljöskildringen är ypperlig, med gåtfulla och hemlighetsfulla inslag som avlöser varandra. Irene börjar läsa ett manus som Emma ger henne, en opublicerad roman, och inom kort får hon sällskap av flertalet andra människor med lös anknytning till Emma. Deras individuella livshistorier berättas, där allt mer ljusskygg verksamhet återges.

Med finurlig list anlitar Rydberg en berättarröst som ibland kommenterar det olycksbådande skeendet, och låter oss följa Irene på distans. Kan man alltid lita på sina sinnen? Besynnerliga sjukdomsfall inträffar hos flera av karaktärerna, och det blir uppenbart att något är stört på platsen där Irene befinner sig.

Men vad kan inte yppas här – låt oss för tillfället nöja oss med den berättandets kraft som Rydberg har satt igång. Jag läser den här romanen med den typen av skräckblandad förtjusning som endast riktigt goda skräckromaner kan skänka. Det är också en njutning att befinna sig i en så definierat fiktiv värld, som leker vågspel med de olika berättelseplanerna, precis som i de bästa gotiska romanerna.

I mötet mellan den fattiga Irene och den rika Emma väcks frågor om klass och strukturell makt, med precisa analyser av över- och underordning. Ytterst handlar det om kärlek och besatthet, och Rydberg ger berättelsen en mörk energi, som också söker sig mot romantikens tematiska utforskning av incest.

För all del kan intrigens plot-tvister få en att tänka på filmer som Crimson Peak, men det belastar inte romanen (säg den genrelitteratur som lyckas vara hundraprocentigt originell). Inte heller är det här fullt ut en pastisch, utan Rydberg har hittat ett språkligt idiom som dels leker med schablonen ”ålderdomliga glosor”, och dels hittar ett helt eget sätt att skriva repliker. Jag menar, för att illustrera: Ett eget sätt. Att skriva repliker.

Det är lyckat, och bidrar till den kusligt horrorsköna stämningen. Kort sagt är det här en svindlande roman, som lyckas alstra liknande känslor som Hitchcocks filmer kunde göra – det slår mig att Rydberg är gammal filmvetare. Hennes roman ställer mig som läsare inför ett dilemma av delikat slag. Jag vill läsa vidare hela tiden, ivrig för att ta reda på hur Irenes predikament ska lösas, och samtidigt vill jag inte att romanen ska ta slut.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/3 2026)

Är jag en jaguar, är jag också en pion, Anna Lindegren, Aska

 

Varför är Twin Peaks världens bästa tv-serie? I ett av avsnitten i säsong 2 förhörs en änka efter att mannen har dött i en bilolycka. Änkan säger att han körde en jaguar. Polisen bokstaverar i sitt block: ”J-A-G-W …” Inte nog med det: när han ska lämna rummet följs han av två andra poliser som kommer in från ett annat rum, och de tre går i synkroniserad passgång, givetvis utan att det kommenteras på något sätt – det bara sker. Jag tappar hakan varje gång: hur kan en tv-serie tillåtas vara så här bra!

Jaguaren, rätt stavad, förekommer i Anna Lindegrens nya bok Är jag en jaguar, är jag också en pion – en titel som är både oväntad och oväntat bra. Så är också boken: oväntat bra. Förlaget Aska har blivit bra på att plocka upp författare utan hemvist: Lindegren (bra efternamn på en svensk författare) gav ut två diktsamlingar under 90-talet, men har sedan dess flugit under min radar. Märkligt, då den här boken är så imponerande och övertygande.

Det är två kvinnor: Agnes och Sama. Agnes är pionen: oskulden, ängeln i huset, medan Sama är jaguaren: rovdjuret, den galna kvinnan på vinden. Men det är ingen enkel dikotomi som utspelar sig här: snarare handlar det om ett förvandlingsnummer, där identiteten är flytande. Pionen kan bli jaguar, och vice versa. Mellan dem står Ismael: det rationella förnuftet, den logiskt sinnade mannen.

I Agnes värld är Sama en (eventuell) gud, en gulkäftad vildsint gud som man närmar sig med ett versalt ”ÅH!”, aka ”bävan”. Och Lindegren tassar in på queera marker med sitt skrivande, i gränslandet mellan prosa och poesi. ”Prosa” är förlagets beteckning, och jag är överens endast till 50 % - åtminstone har hon inte helt övergett sitt lyriska idiom.

Det är skrivet i en undersökande stilart, som helt klart är en av bokens stora förtjänster. För det här är en mycket fin bok. Det börjar – som sig bör – med en orgasm. Sedan skapas en värld där Gud är ett verb, där orgasmen är en inåtrörelse, och där det är en skam att inte kunna prata. Men också en värld där själva skrivandet ifrågasätts, i en återkommande formulering som liknar en poetik: ”Att skriva är att aldrig komma fram.” Men det går förstås att se; i den här boken är blicken helt avgörande. Inte bara vad du ser, utan hur du väljer att se: ”Är kärlek utan blickar möjlig?”

En slags mognadsprocess kan skönjas här, när Lindegren aktiverar alla tillgängliga sinnen i ett vidlyftigt bildspråk. Ismael blir den vi uppfinner, den vi skapar – på grund av bristen på individer som denna logiker, för att vi vill ge tillvaron stadga och symmetri. Det är skrivet i kategoriska utsagor som samtidigt lämnar utrymme för tvivel och inbjuder till dialog. Lindegren uttrycker sig med sällsynt självklarhet och går frivilligt in i den frustration som uppstår för den som vill göra sig förstådd. Då blir det också tillfällen för magiskt tänkande: ”Ner i verklighet är jag varken jaguar eller pion.”

Men det är väl den frigörelsen som poesin i lyckliga stunder kan åstadkomma, eller som i det här fallet den poetiska prosan. I den friheten finns farliga instinkter, allt det där som inte går att styra eller avstyra. I korta förtätade stycken rör sig berättelsen mellan olika skikt av (o)verklighet, och det är innehållsdigert och pregnant. Anna Lindegren är en författare som utforskar möjligheter, potential, och det är värdefulla egenskaper för en författare.

Fiasko, Janus Kodal, Alhambra

 

Jag lärde känna danske Janus Kodal författarskap för ungefär 10 år sedan, med två diktböcker i det mindre formatet. Då tycktes det mig att sådana böcker inte var tänkbara i en svensk kontext – det här var innan Poesipamfletten inledde sin utgivning – och mycket har förstås inte ändrat sig. Kodal debuterade 1991, och har gett ut 18 diktsamlingar, men som jag förstår det är Fiasko hans första prosabok. Också den förhåller sig till det korta formatet – återigen nödgas jag konstatera att det är en bok som är otänkbar i den svenska utgivningen, som ju premierar böcker som upptar flera centimeter i bokhyllan.

Som kontrast är Fiasko en kortroman på knappt 75 sidor. På dessa koncist hållna sidor berättas om en familjefaders undergång. Hans rörelse mot tillvarons nedre sfärer inleds på ett McDonalds-hak, där han äter en sunkig måltid med barnen, tills mamman uppenbarar sig. Grundstämningen sätts redan i denna inledning, som också förstås kan få en att tänka på att Michael Douglas rollfigur fick ett sammanbrott på just ett hamburgerställe i filmen Falling Down.

Kodal har en kuslig precision i skildringen av vad som kan få ens tillvaro att rämna, som det här med att dricka lite för mycket: ”Jeg drikker for at være den mand jeg ikke kan blive igen. Jeg ryger fordi jeg er den flamme der æder sig selv.” Om andra romaner ibland kan handla om en relations uppgång och fall, lyder den här berättelsens formel snarare nedgång och fall. Med andra ord: det inleds dystert, och fortsättningen blir ännu dystrare.

Vad Kodal är ute efter att skildra är hur kärleken gör cirkusdjur av oss alla. Det är väl en idé från Shakespeare egentligen, om jag inte missminner mig. Hos Kodal handlar det mycket om att vi dresseras att söka bekräftelse och försöka imponera på vem det än är som vi åtrår. Varför gör vi så? I den här kärlekshistorien kan det bara ta en ände med förskräckelse: ”Vores kærtegn blev trætte og brutale under pisken, og vi gik frivilligt ind i hver sin ensomhed.” (Kort utläggning om språket: jag minns glosan ”kærtegn” från mina första läsningar av dansk poesi, hos Pia Tafdrup, och minns hur svårt – även det! – var att överföra till en svensk kontext, utan att hamna i obsoleta konstruktioner, som om det inte i vårt språk (eller agerande) förekommer de kärleksfulla smekningar som ordet antyder.)

Det närapå psykotiska raseriet i tvångstankarna som (för)följer huvudpersonen här kan annars påminna om protagonisten i the Sister of Mercys låt ”When You Don’t See Me”: ”You bought a mask, I put it on / You never thought to ask me, if I wear it when you’re gone”. Det här att vi gör oss så besatta av andras bild av oss är ju bara skadligt. Kanske är det så mer än någonsin nu, I’ll put the blame on social media …

I fragment anas en otrygg uppväxt med en frånvarande pappa. Sedan förökar sig minnena. Går de då att lita på? Tja, på den frågan finns ett bra och ett dåligt svar. Det dåliga är förstås att minnena avslöjar mer om oss än vi vill veta. Den sanning som de härbärgerar är framförd med kirurgisk och sadistisk precision. Vill du leva ett lyckligt liv – lär dig glömskans konst.

Är jag – som svensk – för otränad att läsa den här typen av kortprosa? Eventuellt är det så, men jag kan ändå uppskatta Kodals dragning mot det absurda, i skräckbilder som kopplar ihop allt mer oroande erfarenheter, av otrohet, ilska och våld. När den utsatte mannen i Falling Down rasade mot samhällets brister är mannens harm här mer riktad mot det egna jaget, i en intern lek med de egna tillkortakommandena. Det är i vilket fall ett liv som slås i spillror, och berättelsen registrerar det hela med utsökt blandning mellan saklig distans och subjektiv intimitet.

Bananmanual, Per Alvsten & Niklas Åkesson, Edition ONT; En död står dig emot, Niklas Åkesson, Ellerströms

 

Förra veckan hade vi en lektion om Tracey Emins konst, och jag visade eleverna hennes installation ”My Bed”. Vad gör det här till konst? frågade jag, och fick goda svar, så jag fortsatte med att fråga om de kände till andra uppseendeväckande och kontroversiella konstverk. De nämnde den italienska konstnären Mauricio Cattelans banan som han tejpar fast på väggen. Eleverna frågade vad han ville säga med det, och jag föreslog att det kunde vara en intertextuell referens till Andy Warhols banan på omslaget till Velvet Undergrounds första skiva.

Ja, eller så vill han anspela på det klassiska skämtet där någon ramlar på ett bananskal. Är det skämtet på utdöende? Per Alvsten och Niklas Åkesson tror nog det, då deras nya bok Bananmanual vill ge upprättelse åt bananskämtet som konstform. Därför har de samlat 79 olika varianter, som pedagogiskt gås igenom – endast pekpinnen saknas. Skämtet, var det roligt ens i barndomen? Ja, en gång, kanske, men inte 79? Det är ett skämt som har drygt hundra år på – aj! – nacken …

Och det är ändå en underhållande bok: låt säga att boken är roligare än skämtet. I den finns anvisningar till performanceakter för inom- och utomhusbruk, och de kallar det för en ”osannolik” bok. Genom olika ideologier ges en skrattbild av människan. Men det är också en bananens kulturhistoria, med exemplet Sliding Billy Watson som redan 1901 gjorde succé med en tidig variant av Michael Jacksons ”moonwalk”, tack vare bananskalen på teaterns trägolv. Fast ännu tidigare var det troligen apelsinskal som gav den extra skjutsen mot det planlagda fallet. Med andra ord: ett skämts skapelseberättelse. Är alla skrönor sanna? Eventuellt.

De olika variationerna av skämtet föreslås utspela sig på olika lämpliga platser i Sverige, som strandpromenaden i Umeå. Gissa var fascismens version utspelar sig: ”gärna i gamla feta tyskvänliga områden som Lund och Uppsala med omnejd, eller Östermalm, Sölvesborg, Ljungby.” Genom de många geografiska referenserna liknar de metoden Ted Ström anlitade i låten ”Sverige, en vintersaga”. Kanske det här ska heta: ”Sverige, en banansaga”.

Alvsten och Åkesson dekonstruerar skämtet, tar hjälp av bland andra Descartes och Kant, och rör sig från de politiska ideologierna över till psykiatrins diagnoser. Josephine Bakers banankjol finns förstås med, liksom Trazan och Bananarne, och sällan går det att säga om en bok att den liknar inget annat. De många uppslagen kan för all del påminna om den teknik UKON ibland använder: att möta en absurd värld på dess egna villkor. Det borgar för god underhållning.

Niklas Åkesson är också aktuell med en ny diktsamling. Han debuterade 2014 med Sokrates död, och har sedan dess arbetat som skrivlärare för Skurups skrivarlinje. För ett par år sedan utgav han Öga jur öga, och driver tillsammans med Alvsten performancegruppen Teater ONT (och numera också förlaget Edition ONT). På Ellerström utkommer En död står dig emot.

I boken är det en pappa som håller på att dö, och sonen besöker honom på en vårdinrättning. Långsamt släcks livet ned för den äldre generationens man, och den yngre mannen står handfallen. Döden är både det enklaste och svåraste vi ställs inför. Var och en har sin individuella plan för hur dödsångesten ska hållas stången: förnekelse, ignorans, trots, samverkan, idylliserande – eller bara ren skräck.

För den som är anhörig återstår mest praktiska bestyr. På sjukhemmet blir det fika och debila tv-program (vänligen visa mig vägen till Helvetet): ”i varje teve / finns Mörker Genom- / Lyst”. Det dricks mycket kaffe, för vad ska man annars göra? Det är en värld som regeras av pipmuggar och förnedrande toalettbesök. Philip Larkin har kanske bättre än någon annan formulerat den tillvaro som inväntar de flesta av oss, i dikten ”The Old Fools”: ”Why aren’t they screaming?” lyder hans milt indignerade undran.

Hos Åkesson lyder denna undran andra ideal:

tanken att livet är en robinsad.

fast du skulle aldrig uttrycka dig

så. i så fall säga ensamseglats. fastän

du sitter här i fåtöljen och glor som

robinson måste glott på sitt hav.

tråcklad i hjärnans veck sitter visst

den strandsatte i dig. verkar svår att

få loss. precis som domesticeringen

av vetet och kon tänker jag, och

som näskaffe, och som blå band och

som din teve. den sortens livssyn.

Åkesson låter sin dikt skrika, genom att den spricker i sina sömmar. Successivt övertas formen av ilskna pennstreck – de finns också på omslaget, som passande nog täcker den tv-skärm där Sanna Nielsen har sjungit – och andra typografiska hyss, som en stor fet svart punkt, lika obehaglig som den stora feta svarta punkt som ska sätta p för oss alla. Så utläser jag väl också titeln, att vi ska möta döden så som den möter oss. Med Dylan Thomas ord om sin döda far: ”Do not go gentle into that good night, / Rage, rage against the dying of the light”.

Åkesson spaltar upp sin dikt och gör den medvetet svårläst, eller åtminstone svårhanterad. Det är en kommunikation som hackar. Boken är också opaginerad, som för att demonstrera att kronologin har satts ur spel, eller som att tiden ställts på paus. Så ter sig väl tillvaron för den som befinner sig i dödens väntrum – men vänta nu, är det inte där vi alla vistas?

Så gestaltar boken ett delvis språklöst tillstånd. I en dikt genomborras raderna av snedställda tomrum, som om solstrålarna tagit sig in i dikten – så länge vi kommer ihåg att det är melankolins svarta sol. Eller är det den stora svarta punkten på nästa sida som är den svarta solen, den som arbetar simultant med den ljusa. Och även om det finns mörker här går det att ana ett ljus, en medvind, i Åkessons närmande av dödsbetingelserna.

Klottret och överskrivningarna kan påminna om barnets protest. Men det där som Ekelöf kallade ”det enda som försonar, / det enda praktiska, för alla lika”, har hos Åkesson också en allmängiltig relevans, en inställning för alla åldrar och alla temperament som har förstått villkoret för vår belägenhet: ”jag säger att du redan är hemma. då stirrar du vilt, för nuförtiden är verkligheten ditt straff”.

Hundarnas ö, Aase Berg, Bonniers

 

Livet styrs av kaotiska principer. Så hur ska en stackars människa skaffa kontroll över alla ovissa villkor? Kanske med hjälp av husdjur. Aase Berg har i sin tidigare bok Spöket – olyckligt kär i djur skrivit om hur umgänget med hästar kan lära en något om vad det är att vara människa.

Där skrev hon också: ”Att ha hund är att sätta fotboja på sin längtan bort”. I den nya boken Hundarnas ö handlar det i all underordning ändå om hur hunden ”Mini” blir något av en vägvisare och en trygg tass i det stormiga liv som inrymmer oron över en demenssjuk mamma och struliga döttrar.

Med hjälp av citat från Bibelns ”Predikaren”, där allt är i den gamla översättningen är ”fåfänglighet” och ”grämelse”, blir det en piggt nyfiken undersökning av hur en ska tackla livets totala ointresse i ens existens. Ledstjärnorna hittas hos ”en treenighet av kloka gummor”: Sara Meidel, som skrivit om anorexi, Emelie Cajsdotter, som tar hand om djur som farit illa, och konstnären Niki Lindroth von Bahr, som gör kortfilmer med dockor som föreställer djur.

Det krävs visst självförtroende att skriva en bok av det här slaget, som spretar åt många håll: flygskräck, kommunikation, föräldraskap, religion, skärgårdsliv, självsvält, rondellhundar, och en hel del annat. Det hela hålls ihop av drastiska slutsatser: ”Intelligens är att veta vad man ska göra när man inte vet vad ska man göra.”

Essän är en tillåtande form. Den kräver lika mycket självtvivel som självförtroende, och Berg besitter båda egenskaperna. Hon är poet, något som inte endast märks i en förkärlek för delikat distribuerade allitterationer. I allmänhet uttrycker hon sig kaxigt, som när hon frågar sig vad Gud har för budskap till människan i dessa yttersta tider. Svaret: ”allt är fett kört”.

Men hellre dessa kategoriska utsagor än ständiga eftergifter åt den språkliga styggelsen ”å andra sidan”. Inte heller är Berg någonsin inställsam. Citaten från ”Predikaren” känner jag igen främst från Bodil Malmsten, och det finns något av dennes trots även hos Berg, som dock är mer folkilsk än folkkär. Den som kallar gullgossen Tomas Tranströmer för kunglig hovleverantör av floskler riskerar aldrig att bli folkkär …

I fjol blev det en hätsk debatt om Bergs publicerade dagböcker, där hon kallade en litteraturkritiker för ”en liten fitta”. Debatten glömde att Berg ända sedan sin debut som författare – 1997 med prosadikterna i Hos rådjur – aldrig skrätt några ord. Sin första utflykt i autofiktionen kallade hon En uppblåst liten fittas memoarer. Vänner av det politiskt korrekta kan förstås körsbärsplocka hårresande exempel ur den här boken, för vad det är värt.

Vad är då det egentliga namnet på ”Hundarnas ö”? Den belästa Aase Berg vet svaret, med en snygg allusion till Atterboms gamla dikt. ”Lycksaligheten”, heter den förstås. Hunden kan ge människan en glimt av paradiset, lyder bokens stillsamma argument. Jag vet inte om det stämmer, men den här boken gör mig ändå övertygad att paradiset är åtkomligt för den som lever nära en hund.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/3 2026)

Krönika om omläsning för Expertrådet för läsning

 

 

 

Alltför många människor har lurats att tro att du är ”färdig” med en bok när du har läst ut den. Detta kan förklara varför många hems bokhyllor gapar tomma, när det tidigare var en statussymbol att ha klassikerna och de senaste mest omtalade författarnas böcker i bokhyllan. (Performativ läsning uppfanns inte under den senaste debatten om killar som fejkläser på tunnelbanan.) Många verkar göra sig av med sina böcker, på grund av den oriktiga uppfattningen att de aldrig kommer att läsa om dem.

 

Ännu en krönika i läsningens tecken. Den finns att läsa i sin helhet på Expertrådet för läsnings hemsida.  

Bla bla bla bla (10-11 & 12 2025, 1 & 2 2026)

 

När du läser det här står det troligen klart hur många Oscarstatyetter Joachim Triers norska film Affeksjonsverdi har fått. Du kanske reagerar så här nu: ”Aff … vaddå?” För i Sverige heter den ju Sentimental Value. Är det inte konstigt att en norsk film har en engelsk titel – i Sverige? I torsdags såg jag den brasilianska filmen O Agente Secreto, eller som den fick heta på svenska: The Secret Agent.

Hur vet jag då att Triers film borde ha hetat Affektionsvärde på svenska? För att jag läser den norska månadstidningen BLA (Bokvennen Litterær Avis). I sitt senaste nummer, 2 2026, hittar jag en lång essä, där kritikern Frode Helmich Pedersen diskuterar Bernhard Ellefsens nedgörande kritik av filmen. Finns det saklig grund för kritiken – är Ellefsen likt pojken i sagan den som påpekar att kejsaren är naken? – eller är det ett bevis på att litteraturkritiker inte är kapabla att bedöma filmkonsten på dess egna grunder? Till en början ser det ut så: Pedersen visar hur lite Ellefsen har att säga om filmteknik. Men det är en mer nyanserad skildring som vi kan läsa, där det finns viss substans även i en litteraturkritikers syn på filmen, och slutsatsen blir att det både går att vara stolt över filmens internationella genomslag och kunna erkänna att den har inslag som går att ifrågasätta.

Det är sällsynt i svensk kontext att läsa likartade texter, som tar ett större grepp på kritiken, och det är ett stående inslag i BLA. Till exempel kan man i årets första nummer, 1 2026, hitta Andreas Breiviks essä om hur kritiker med fast anställning riskerar att bli fastlåsta vid sina skrivbord och endast benägna att bedöma det som deras bekvämlighet tillåter. En bra kritiker söker sig också ut i den så kallade verkligheten. Breivik nöjer sig inte med löst tyckande, utan pekar ut fyra exempel som skärskådas: Arne Borge från Morgenbladet, Ingunn Økland från Aftenposten, Tom Egil Hverven från Klassekampen, samt Anne Cathrine Strauje från NRK.

Och Eirik Riis Mossefinn skriver i samma nummer om ”romanapokalypsen”, hur det blivit sällsynt med större och ambitiösare romaner. Nu är också de historiska romanerna komprimerade, suckar han. Även om han har rätt i sak finns det förstås undantag, och det bevisas om inte annat att det strax innan kommit en norsk översättning av Olga Tokarczuks Jakobsböckerna, tillsammans med Lucy Ellmanns Ankor, Newburyport och Roberto Bolaños 2666 den kanske mest ambitiösa romanen under hela 2000-talet. Tokarczuks magnum opus recenseras i 10-11 2025.

I årets första nummer, 2 2026, hittar jag också ett reportage av Daniel Hesby Hansen, som undersöker läget för hybridförlagen och självpublicering. Det verkar vara likt situationen i Sverige, som refereras till i texten, oftast som ett varnande exempel. I Norge heter den stora aktören Calidris, som tillsammans med Vulkan (finns även i Sverige) skickat in omkring 200 böcker till Kulturrådet för bedömning (i Norge heter det ”innkjøpsordninger”). Hur många har fått stöd? En enda bok.

Ett ord jag kan sakna i den svenska debatten är ”anbefalla”. I BLA finns en sådan sektion, där de bland annat anbefaller Wera von Essens två dagböcker. Jag var med att ge Borås Tidnings debutantpris till den första delen, En debutants dagbok, men jag verkar vara rätt ensam om att också uppskatta den andra delen, En emigrants dagbok. De har också en sektion med läsningar av Nobelpriset, där de slaktar både Nadine Gordimer (”episk kjedelig”) och Nelly Sachs (”bør først og fremst ses som et uttyck for svensk skyldfølelse”). Jag kan hålla med om Gordimer, men Sachs? Det är en grotesk felläsning ju!

På tal om slakt berättar Elvis Adan om när Mikaela Blomqvist slaktade hans debutroman i Gästabudet. En oerhört sorglig text, där det inte görs riktigt klart om han tar emot det med gott eller dåligt mod. Själv har jag sent omsider sett Triers film, och eftersom jag inte är filmkritiker borde jag förstås avstå från att recensera den. Det korta omdömet lyder: utan att bli lika ointressant som Ruben Östlunds pekoral tycker jag Ellefsen har ganska rätt, att det är en film som lider av sitt Bergman-komplex och att den så gärna vill vara ”konst”-film. Jag blev mest uttråkad.

muttertask, mutatas, Uljana Wolf, översättning Ida Börjel och Linda Östergaard, Nirstedt/Litteratur

 

Översatt tysk samtidspoesi är vi inte bortskämd med, föreställer jag mig. Durs Grünbein och Anja Utler har vi förstås kunnat läsa ett par gånger vardera, men på rak arm kommer jag inte på några fler (förvisso har jag också läst rumänska Herta Müllers tyska collagepoesi i översättning, men hon är främst prosaist). Därför är det ingen överdrift att säga att jag kastar mig över Uljana Wolfs besynnerliga bok muttertask, mutatas, som nu utkommer på Nirstedt/Litteratur.

De skickligt skickade översättarna Ida Börjel och Linda Östergaard har fått slita hårt med den här experimentella poesin. I efterordet citerar de Wolfs egen kategorisering av titelns lek med Ovidius transformationer, i något som liknar en poetik: ”ett vanföreställt, hallucinatoriskt, transformerat ord som ifrågasätter gränser, släktlinjer och ursprung.” Om det här låter tilltalande är du bara att gratulera, för jag anar att det här är en bok med potential att bli en vattendelare – antingen älskar du den förbehållslöst eller ställer dig avvisande.

Det är väl en fråga om smak och läggning. Det blir en lekfull mutation av mening där associationerna korsar varandra. Hela tiden tvingas du uppfinna en ny läsart, och sådant kan bli utmattande – eller helt underbart, bara du rustar dig med rätt läskondition. Då och då får dikterna mig att tänka på Hélène Cixous uppfattning om det kvinnliga skrivandet som – om franskan ursäktas – jouissance – alltså den extas eller njutning som erfars när kvinnliga författare med list och påhittighet överskrider patriarkatets stränga riktlinjer (se exemplet Clarice Lispector). Nog finns det sinnlig njutning också hos Wolf.

Titeln är trippeltydig. ”Muttertask”: Är det en mor – tyskans mutter – som utför en uppgift – engelskans task – eller är det bara en muttrande … hrmpf? Och ”mutatas”: förändring, förvandling, förvanskning … Och så vidare. Poeten Alice Notleys motto ger både en ledtråd och sätter ut ett villospår: ”Sätt på mamman en mask & fly just nu / En man kan rymma i en mammamask / så också jag, Mamma Mask”. Och hur var det Juli Zeh skrev i sitt sublima mästerverk Leklust? ”Om allt är en lek är vi förlorade. Om inte går vi under.”

Det är en inspirerande bok, som torde charma den mest inbitna fienden till poesin, ni vet alla de som styrs av fördomen om dess obegriplighet. Det här är dikter att gå i dialog med, att bearbeta och bearbetas av. Kan det bli för mycket av det goda? Jo, alla experiment kanske inte faller i den godaste jorden, men det finns ett värde i att försöka – för även misslyckade experiment kan innehålla lyckade inslag.

Här finns också ett politiskt patos, som illustreras av ett ställningstagande i något som liknar prosadikt, i ”kraniesöm”:

kraniesöm, dag ut, dag in, räkna efter igen. räkna rösterna, ekon, vändande vindar. en röst säger: alla får plats. en annan säger: inte allt som får plats hör hit. man vill inte bärga mer här, inte borga för mer, ville inte fördela några papper, lappar som talar för andra. man vill inte bryta sig ut ur rädslan. aha. men kommer där bortom ännu ett land? vänta, vänta, allebody, alledag.

Men detta utdrag gör inte rättvisa åt hur språkspänstig den här boken är. Här finns ekfraser till målningar av Hannah Höch, Max Ernst och Max Beckmann, utläggningar om moderskap hos Medea, skildrad av Christa Wolf och Pasolini. Ett ordmoln blir till molnord som blir till bildmoln. Leken ger också utrymme åt förtvivlade samband, där Wolf vill visa hur vi hör ihop, även om onda krafter vill skilja oss åt (som bekant en rådande trend bland lagbestämmande politiker i vårt eget land för tillfället). Udden i dikterna riktas mot det egna och de begränsningar och gränser vi har satt upp, bokstavliga och bildliga.

Och även om översättarparet Börjel och Östergaard kommer till undsättning kan ingen översättning i världen undvika att den måste halta fram, även om ganska mycket av flerspråkigheten hos Wolf tillvaratas. Här förmedlas ändå ganska mycket av den glädje det måste innebära att läsa denna poesi i original. Dikterna liknar ibland trollformler eller besvärjelser, och påminner en om hur bra litteratur måste tillåta sig vara suverän: det vill säga, ställa upp sina egna regler, som du som läsare har att förhålla dig till. Då kan denna konst också tillåta sig att blanda bort korten, för Wolf litar på läsaren.

Även om denna läsare kan bli bortkollrad. Men vi behöver inte pricka av alla dubbla och trippla betydelser för att njuta av enskilda lysande dikter, som ”mama jelly madregal”:

ingen ska tillbe mina döttrars hår ska

marvla deras hår marmelada deras hår

bara jag får galet bada deras hår i blickar

för jag är mamaren! jag har mamamarvel-

licens. den mamlande gelén. oh mamajkelly i am

I stället kan vi av den här poesin lära oss att bejaka den sällhet som exponeras. Liksom hos Isabella Nilssons nonsenspoesi dansar Wolfs dikter, men även här dansas det över en grav. Det är en bok som illustrerar förvandlingen som tema genom att hela tiden byta skepnad, och låter oss befinna oss i en kvinna som utger sig vara dotter till vilda västern-skurkarna Calamity Jane och Wild Bill Hickcock. Det ger en sällsam svindelkänsla att läsa denna Jane Flows dikt på engelska, översatt till tyska av Wolf, och sedan översatt till svenska av Börjel och Östergaard.

Men det är bara ett exempel på när det här frigörande projektet fungerar. Om jag finge förse boken med en etikett skulle det på den stå: ”endast för läsare som äger en (o)lycklig förälskelse i orden”.

Judiths syster, Lise Tremblay, översättning Elin Svahn, Rámus

 

Jag spelar med öppna kort; länge ställer jag mig frågande till den bok av kanadensiska författaren Lise Tremblay som förlaget Rámus nu har översatt (den sjätte på lite drygt tio år). Judiths syster har kallats en klassiker och används i kanadensiska skolor. Eftersom jag har läst de tidigare – liksom denna i stilig översättning av Elin Svahn – är jag utrustad med tålamod. Men jag kommer inte riktigt in i berättelsen om en ung tjejs sista sommar innan allvaret med högstadiet ska börja.

Jodå, jag är fullt medveten om att det här är en författare som företräder den förrädiskt stillsamma prosan – Djur är min favorit bland de tidigare – men ändå är jag mer än något annat frustrerad. Kanske ända till sista sidan, som jag inte påstår ändrar alla förutsättningar (det här är inte en författare som arbetar med effektsökeri), men som ändå får mig att förstå de nästan 200 sidor som har föregått den. Så kan jag kompromissa: det här är en osedvanligt fin uppväxtskildring. Trots allt.

Det handlar om de begränsningar som den yttre världen sätter på den som är ung, i spannet mellan barnet och tonåringen. Tremblay, född 1957, skildrar ett sent 1960-tal på ett sätt som leker kurragömma med autofiktionen (en av bifigurerna, en lärarinna, heter rentav Tremblay i efternamn). Vad då för begränsningar? undrar du. Ja, till att börja med: sociala, intellektuella, känslomässiga. En ständig underskattning. En brist på förståelse och sammanhang, och mer än något annat en ständig oro för att vara något på spåren, men inte ens ha kapaciteten att förstå vad det är man söker och vad man är arg på (när jag var 12-13: arg varje djävla dag).

Att vänta på något som man samtidigt är rädd för att det ska inträffa, och frustrationen inför att inte kunna kommunicera vad det är man saknar. Berättaren är vän med Judith, som har en galant storasyster, Claire. Det är uppenbart att hon som berättar dras till systern mer än till Judith. Den katolska kyrkan har internaliserat diffusa skuldkänslor hos berättarjaget. Föräldrarna är till ingen hjälp: mamman är mest gnällig eller sjuk (eller bådadera), och pappan har bara en enda sak att säga till sin dotter: ”Nu måste du vara förståndig.”

Det blir en roman om frigörelse, och som sådan är det ett vackert vittnesmål. Berättaren rör sig saktmodigt mot ett uppvaknande, genom skönlitteraturen, som hon får tillträde till genom att vara barnvakt och få låna böcker av en av mammorna. Litteraturen har hjälpt många genom perioder där halva ens tillvaro var fantasier, drömmar och inbillning. Begäret att kunna omstöpa sin tillvaro och förbättra sina livsvillkor finns knappt, för det är en så oerhörd tanke.

Berättaren upplever sig vara ful, fel och dum. Kroppsidealen är sjuka, och var det redan på 60-talet. Kanske är det onödigt av Tremblay att ägna sig åt att fetskamma kvinnor mer än en gång. Att inleda ett personporträtt genom att säga att hon är ”en mycket tjock kvinna” är chockerande – eller är det 60-talet som råder? Romanen skrevs 2007. Eller är det barnet som betraktar världen utan att döma? Döm själv.

Är utbildning vägen ut ur instängdhet och förnedring? Tremblay menar nog det med den här romanen. Att döma av universitetsläraren Mats Alvessons debattinlägg för en vecka sedan är en högre utbildning inte lägre någon garanti för ett liv i vare sig materiellt eller intellektuellt välstånd. För all del, jag övertygas av Tremblays stillsamt metodiska plädering för bildningens värde, men det förhindrar inte att det även i mindre högutbildade yrken finns en stolthet som räcker och blir över.

Felicia och Vergilius. En kärlekshistoria, Magnus William-Olsson, Wahlström & Widstrand

 

Om vi hade levt i ett intelligent land skulle tv-programmet ”Cyklopernas land” inte ha fastnat för den tröttsamma leken ”Hur Jonas Gardell?” Nej, för jag kommer på ett antal intressantare frågor till den betydligt mer läsvärde författaren Magnus William-Olsson: ”Hur Magnus William-Olsson att döpa en bok till Felicia och Vergilius?" Det här är ändå författaren till böcker som Homullus absconditus och Koraxas tomb, och icke att förglömma βιογραφία – Biografia med grekiska bokstäver …

Så vad är då det här för bok? Ja, ”en kärlekshistoria” upplyser omslaget hjälpsamt. Men kärleksparet är sexåriga barn. De bor i ”en trädgårdsstad” och leker hejvilt genom att på mer eller mindre telepatisk väg röra sig mellan olika rumsliga dimensioner. Vergilius – bra namn på en valpig ciceron! – vägleder oss genom ”drömda” utrymmen i anslutning till de hus som bebos av de vuxna människorna i deras omgivning, med en metod som måste kallas teleportering.

Det är en hyllning till fantasin och kärlekens vanskliga natur. En skrift om ”den möjliga världen”, som ett färgstarkare alternativ till vår värld, den gråare. Eftersom huvudpersonerna är barn blir allt en lek, hårt förankrad i den konkreta verkligheten. Felicias föräldrars namn – Bengt och Ingabritt förstärker kopplingen till realismen (det kan inte gärna bli mer prosaiskt). Tiden är, liksom i sagan, en diffus dåtid, med referenser till kobratelefoner, the Beatles och radiogrammofoner – låt mig gissa på 1960-talet.

Vergilius säger att Felicias mamma är gjord av papier-maché, och det stämmer kanske till en början, i denna roman om överskridanden. Vi ställs inför en Vergilius som hade varit en trickster, om det här vore en pikaresk, och som här är lite allt möjligt: ”En gosse inuti en gammal man som snart ska dö, eller kanske omvänt. En gammal man inuti en gosse.” I den klyfta som uppstår – den ravin som uppstår – mellan fiktionen och verkligheten, där utspelar sig den här bländande men samtidigt också grårealistiska romanen. Där inryms både det vardagliga och det extraordinära, både de barnsliga upptågen och de alltför allvarliga lekarna.

Magnus William-Olsson är en författare som tidigare mest bedrivit växelverk mellan poesi, essä och översättning, men på 00-talet skrev han två besynnerliga prosaböcker om paranormala fenomen, och det är på något sätt i den riktningen han rör sig nu. Fast ändå inte. Länge har jag svårt att skönja vad det här är för typ av bok. En dröm? Liksom där kan du ibland luras tro att det du upplever är fullt sant, men också något som spelar dig ett spratt. Referenser till bland annat Trollkarlen från Oz och Tom Sawyer och Huckleberry Finn kan ge ledtrådar. Det går förstås också att tänka sig en version av Alice i Underlandet. Men om du söker en mer samtida referens är det lite som i tv-serien ”Stranger Things”, fast här finns ingen superskurk som Vecna, bara vuxenvärldens vanligt banala uselhet, och därför mer verklighetstillvänjd.

Och är det här en barn- och ungdomsbok? Varför talar vi i sådana kategorier, när vi kunde tala om ”allåldersböcker” för böcker som denna, i likhet med Maria Gripes sorgligt underskattade mästerverk? Jag kommer i alla fall att rekommendera den här excentriska – men inte sökta – romanen till både ung som gammal.

Få böcker jag läst på senare tid har förbryllat mig lika mycket som den här. Den saknar en hisspitch, så lycka till att försöka formulera vad den ”handlar om”, då den hela tiden byter skepnad och vrider ut och in på sina ramar och förutsättningar. Sanningen är det som inte kan fixeras. Barnen i William-Olssons ”saga” ägnar sig åt ett magiskt tänkande som fungerar – för stunden. Det blir på så sätt en lovsång till de påhitt som kan omforma verkligheten. Jeanette Winterson skriver sådana romaner, och det är en fin tradition att ingå i för en författare som William-Olsson, vars stil spurtar fram utan att bli andfådd. Smidigt genar han förbi allt existentiellt teoristoff som kunde ha fått framställningen att bågna av litteraturens största fiende – tung trög tråkighet …