Förvaltning måste vara det osexigaste som finns, tänker jag när jag nås av det senaste numret av den liberala idétidskriften Liberal Debatt (1 2026), som har ”FÖRVALTNING” som versalt tema. En stund är jag nöjd med min originella tanke, tills jag läser gästredaktören Silva Mertsolas inledning: ”varför har liberaler plötsligt så mycket att säga om ett så till synes osexigt ämne?”
Det har med andra ord inte varit svårt att locka skribenter, och ärligt talat blir mycket sagt om förvaltning som politiskt ämne. Men där finns också utrymme för Vanja Södergrens essä om Franz Kafka, arkitekten bakom en stor del av dagens byråkrati. Det är en rolig text, som tar reda på varför Josef K. (i Processen) är så beredvillig att acceptera den orimliga premissen i att bli anklagad, när han inte har gjort något. Fast – nog är han väl ändå skyldig, till något (att vägra inrätta sig i samhällets krav på familjebildning, till exempel)?
Det börjar ännu tidigare, med Gunnar Wetterbergs initierade text om Axel Oxenstierna, den svenska föregångaren till dagens förvaltning. Till allt detta utblickar, inblickar, sidoblickar, på ett ämne som visar sig rymma större potential än jag hade vågat hoppats på.
Elefanten i rummet är ändå den olyckliga – eller lyckliga! – timingen, då jag läser tidskriftsnumret i skuggan av den debatt som förts under veckan angående Liberalernas omsvängning i frågan om SD är ett regeringsdugligt parti eller inte. I somras var L:s opinionssiffror katastrofala, och bytet av partiledare till Simona Mohamsson har gett katastrofalare resultat. Om partiet vore öl, skulle de under 2000-talet ha gått från imperial stout (13 procent 2002) över belgisk ale (drygt 7 procent 2006 och 2010), till normie-öl som Mariestad (kring 5 procent 2014, 2018 och 2022), för att i de senaste undersökningarna närma sig alkoholfritt (en bit över 1 procent, ”downhill with a bullet”).
I numret skriver Mohamsson en krönika om varför Liberalerna behövs, och åstadkommer bedriften att inte nämna ”ta ansvar” en enda gång. I dag röstas det om hennes fortsatta framtid på ett extrainsatt möte hos L, som inte direkt har jublat över Mohamssons besked om att låta SD få ministerposter i September.
Numret har också gett plats åt en liberal kanon, där de samlar ”de bästa liberala texterna från de senaste 25 åren”, och turen har kommit till Bengt Ohlssons famösa essä i DN från 2012, då han frågade sig om det går att vara – ugh! – kulturutövare i Sverige utan att vara vänster. (Not: ”kulturutövare” är ett styggt ord.) Det är en självupptagen essä med en del poänger, där jag inbillar mig att Ohlsson var övermåttan nöjd över det han nog uppfattade som pikanta tjuvnyp. Nu i efterhand är texten ganska tam – om den var en panter 2012 är den en kattunge 2026.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.