Vardagens ting, Marguerite Duras, översättning Katarina Frostenson, Ellerströms

 

Vad återstår att säga om Marguerite Duras? Jag har läst henne i nästan 40 år, och det enda det har lärt mig är att jag vill inget annat än att fortsätta läsa hennes böcker. För nästan 40 år sedan gav hon ut en samtalsbok, som genom Katarina Frostensons försorg kom på svenska 1989 under titeln Vardagens ting. Nu har hon bearbetat sin översättning till en nyutgåva på Ellerströms, motiverad av att den gamla boken är svårtillgänglig – antikvariaten brukar som bekant gapa tomt mellan Dumas och Eco (eko).

Jag är en partisk läsare, och kan inget annat än att lovorda Duras författarskap. Så blir också den här boken en viktig installation, genom sina resonemang kring frågor som rör liv och skrift, det där som så ofta går samman hos somliga författare. De författarna lär oss också att utstå misslyckanden, bedrövelser och besvikelser. Jag blir provocerad av människor som gör sig av med sina böcker när de har läst dem, med motiveringen att de är klara med den. För man blir aldrig klar med författare som Duras, Woolf, Faulkner, Kandre, Lispector.

Fakta: mellan Nelly Sachs Nobelpris 1966 och Nadine Gordimers 1991 fick inte en enda kvinnlig författare Nobelpriset i litteratur. Under den tiden gav Duras ut följande romaner:

Förgöra, säger hon; Abahn Sabana David; Kärleken; Mannen i korridoren; Atlantmannen; Dödssjukdomen; Älskaren; Smärtan; Blå ögon svart hår; Horan på den normandiska kusten; Emily L.; Sommarregn; Älskaren från norra Kina.

Frostenson reviderade för några år sedan sin översättning av Georges Batailles onda mästerverk Himlens blå. Den var rejält omgjord, men jag är osäker på hur radikalt annorlunda den här översättningen av Vardagens ting är i jämförelse (jag tillhör de som förgäves letat efter den på antikvariaten, alternativt varit för fattig för att köpa den när den väl dykt upp). Om Duras röst säger Frostenson att den ”är lika livlig som då; den är orädd, klok, tokig, fräck och klar. Den låter här och nu och den ljuder av en värld av igår.”

Det är en röst som med hjälp av fria associationer bygger upp olika stämningar, av melankoli, vemod, ilska och indignation. Duras är drygt 70 när hon skriver, tillbakablickande, om några av sitt livs triumfer och nederlag. Det hon gör är att skildra en livserfarenhet som aldrig når fram till tillfredsställelse, eller ens ett lugn, något som verkar vara konstnärens predikament, detta att aldrig kunna slå sig till ro: ”Jag har aldrig varit där jag kunde komma till ro, jag har jämt varit på drift, på spaning efter en plats, en struktur, jag har aldrig varit där jag ville vara, utom möjligen under ett par somrar i Neauphle, i ett slags lycklig olycka.”

Den ständiga själsliga oron ger tillfällen till ett rannsakande som alltid slutar i en uppgiven suck. Men det är en suck som innehåller ett trots, trots allt. Boken innehåller 48 samtal eller reflektioner. Jag frågar mig om någon varit lika slagfärdig i skrift (”Man måste älska männen mycket […] Gör man inte det går det inte, man står inte ut med dem”), utöver Dorothy Parker och Oscar Wilde.

Frågan är också om någon skrivit lika nyktert om alkoholen som Duras, som definierade sig som alkoholist så fort hon började dricka – kanske det är så för somliga. Hon beskriver alkoholen som en ersättning för konstens brister, att drickandet skänker en större upplevelse än mötet med konsten, eller religionen för den delen: ”Alkoholen har uppfunnits för att man ska uthärda universums tomhet, planeternas jämvikt, deras ändlösa rotation i rymden, den tysta likgiltigheten inför vår smärta.”

Men hon skriver också självkritiskt. Hon är inte heller ute efter att chockera – hon har bara starka åsikter. Hade hon levt nu skulle hon med stor säkerhet ha blivit cancellerad. Jag läser inte Duras för att få mina egna idéer bekräftade. Det är sällan konstruktivt – snarare bara hopplöst – att läsa en författare där du håller med om allt hen säger. Endast genom friktion kan nya tankar uppstå. Där finns det plats att växa. Så kan tankeskärpan i den här boken fungera inspirerande, inte minst genom de olika estetiska slutsatserna. Man kan låta sig övertygas och ändå inte hålla med (som när hon redogör för Barthes tillkortakommanden som författare).

För Duras handlar skrivandet om att tolka det befintliga: ”Att skriva är inte att berätta historier. Det är motsatsen till att berätta historier.” Jag vet många författare som skulle protestera: men duger deras böcker till så många omläsningar som Duras gör? De författare vars böcker jag sparar har det gemensamt att de är besatta extremister. De är explosiva, osunda, och farliga att umgås med. Det förvånar mig att Duras i en av texterna berättar att hon gärna talar med sin medpassagerare när hon åker tåg eller flygplan. De flesta ingår i ett artigt samtal om ditten eller datten, med undantag för en man som tiger hela resan, trots hennes kontaktförsök. Hon tänker: ”Känner han inte igen mig?” Men när han kliver av vid en station säger han: ”Adjö Marguerite Duras.” Den mannen är jag.