Hundarnas ö, Aase Berg, Bonniers

 

Livet styrs av kaotiska principer. Så hur ska en stackars människa skaffa kontroll över alla ovissa villkor? Kanske med hjälp av husdjur. Aase Berg har i sin tidigare bok Spöket – olyckligt kär i djur skrivit om hur umgänget med hästar kan lära en något om vad det är att vara människa.

Där skrev hon också: ”Att ha hund är att sätta fotboja på sin längtan bort”. I den nya boken Hundarnas ö handlar det i all underordning ändå om hur hunden ”Mini” blir något av en vägvisare och en trygg tass i det stormiga liv som inrymmer oron över en demenssjuk mamma och struliga döttrar.

Med hjälp av citat från Bibelns ”Predikaren”, där allt är i den gamla översättningen är ”fåfänglighet” och ”grämelse”, blir det en piggt nyfiken undersökning av hur en ska tackla livets totala ointresse i ens existens. Ledstjärnorna hittas hos ”en treenighet av kloka gummor”: Sara Meidel, som skrivit om anorexi, Emelie Cajsdotter, som tar hand om djur som farit illa, och konstnären Niki Lindroth von Bahr, som gör kortfilmer med dockor som föreställer djur.

Det krävs visst självförtroende att skriva en bok av det här slaget, som spretar åt många håll: flygskräck, kommunikation, föräldraskap, religion, skärgårdsliv, självsvält, rondellhundar, och en hel del annat. Det hela hålls ihop av drastiska slutsatser: ”Intelligens är att veta vad man ska göra när man inte vet vad ska man göra.”

Essän är en tillåtande form. Den kräver lika mycket självtvivel som självförtroende, och Berg besitter båda egenskaperna. Hon är poet, något som inte endast märks i en förkärlek för delikat distribuerade allitterationer. I allmänhet uttrycker hon sig kaxigt, som när hon frågar sig vad Gud har för budskap till människan i dessa yttersta tider. Svaret: ”allt är fett kört”.

Men hellre dessa kategoriska utsagor än ständiga eftergifter åt den språkliga styggelsen ”å andra sidan”. Inte heller är Berg någonsin inställsam. Citaten från ”Predikaren” känner jag igen främst från Bodil Malmsten, och det finns något av dennes trots även hos Berg, som dock är mer folkilsk än folkkär. Den som kallar gullgossen Tomas Tranströmer för kunglig hovleverantör av floskler riskerar aldrig att bli folkkär …

I fjol blev det en hätsk debatt om Bergs publicerade dagböcker, där hon kallade en litteraturkritiker för ”en liten fitta”. Debatten glömde att Berg ända sedan sin debut som författare – 1997 med prosadikterna i Hos rådjur – aldrig skrätt några ord. Sin första utflykt i autofiktionen kallade hon En uppblåst liten fittas memoarer. Vänner av det politiskt korrekta kan förstås körsbärsplocka hårresande exempel ur den här boken, för vad det är värt.

Vad är då det egentliga namnet på ”Hundarnas ö”? Den belästa Aase Berg vet svaret, med en snygg allusion till Atterboms gamla dikt. ”Lycksaligheten”, heter den förstås. Hunden kan ge människan en glimt av paradiset, lyder bokens stillsamma argument. Jag vet inte om det stämmer, men den här boken gör mig ändå övertygad att paradiset är åtkomligt för den som lever nära en hund.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/3 2026)