Bananmanual, Per Alvsten & Niklas Åkesson, Edition ONT; En död står dig emot, Niklas Åkesson, Ellerströms

 

Förra veckan hade vi en lektion om Tracey Emins konst, och jag visade eleverna hennes installation ”My Bed”. Vad gör det här till konst? frågade jag, och fick goda svar, så jag fortsatte med att fråga om de kände till andra uppseendeväckande och kontroversiella konstverk. De nämnde den italienska konstnären Mauricio Cattelans banan som han tejpar fast på väggen. Eleverna frågade vad han ville säga med det, och jag föreslog att det kunde vara en intertextuell referens till Andy Warhols banan på omslaget till Velvet Undergrounds första skiva.

Ja, eller så vill han anspela på det klassiska skämtet där någon ramlar på ett bananskal. Är det skämtet på utdöende? Per Alvsten och Niklas Åkesson tror nog det, då deras nya bok Bananmanual vill ge upprättelse åt bananskämtet som konstform. Därför har de samlat 79 olika varianter, som pedagogiskt gås igenom – endast pekpinnen saknas. Skämtet, var det roligt ens i barndomen? Ja, en gång, kanske, men inte 79? Det är ett skämt som har drygt hundra år på – aj! – nacken …

Och det är ändå en underhållande bok: låt säga att boken är roligare än skämtet. I den finns anvisningar till performanceakter för inom- och utomhusbruk, och de kallar det för en ”osannolik” bok. Genom olika ideologier ges en skrattbild av människan. Men det är också en bananens kulturhistoria, med exemplet Sliding Billy Watson som redan 1901 gjorde succé med en tidig variant av Michael Jacksons ”moonwalk”, tack vare bananskalen på teaterns trägolv. Fast ännu tidigare var det troligen apelsinskal som gav den extra skjutsen mot det planlagda fallet. Med andra ord: ett skämts skapelseberättelse. Är alla skrönor sanna? Eventuellt.

De olika variationerna av skämtet föreslås utspela sig på olika lämpliga platser i Sverige, som strandpromenaden i Umeå. Gissa var fascismens version utspelar sig: ”gärna i gamla feta tyskvänliga områden som Lund och Uppsala med omnejd, eller Östermalm, Sölvesborg, Ljungby.” Genom de många geografiska referenserna liknar de metoden Ted Ström anlitade i låten ”Sverige, en vintersaga”. Kanske det här ska heta: ”Sverige, en banansaga”.

Alvsten och Åkesson dekonstruerar skämtet, tar hjälp av bland andra Descartes och Kant, och rör sig från de politiska ideologierna över till psykiatrins diagnoser. Josephine Bakers banankjol finns förstås med, liksom Trazan och Bananarne, och sällan går det att säga om en bok att den liknar inget annat. De många uppslagen kan för all del påminna om den teknik UKON ibland använder: att möta en absurd värld på dess egna villkor. Det borgar för god underhållning.

Niklas Åkesson är också aktuell med en ny diktsamling. Han debuterade 2014 med Sokrates död, och har sedan dess arbetat som skrivlärare för Skurups skrivarlinje. För ett par år sedan utgav han Öga jur öga, och driver tillsammans med Alvsten performancegruppen Teater ONT (och numera också förlaget Edition ONT). På Ellerström utkommer En död står dig emot.

I boken är det en pappa som håller på att dö, och sonen besöker honom på en vårdinrättning. Långsamt släcks livet ned för den äldre generationens man, och den yngre mannen står handfallen. Döden är både det enklaste och svåraste vi ställs inför. Var och en har sin individuella plan för hur dödsångesten ska hållas stången: förnekelse, ignorans, trots, samverkan, idylliserande – eller bara ren skräck.

För den som är anhörig återstår mest praktiska bestyr. På sjukhemmet blir det fika och debila tv-program (vänligen visa mig vägen till Helvetet): ”i varje teve / finns Mörker Genom- / Lyst”. Det dricks mycket kaffe, för vad ska man annars göra? Det är en värld som regeras av pipmuggar och förnedrande toalettbesök. Philip Larkin har kanske bättre än någon annan formulerat den tillvaro som inväntar de flesta av oss, i dikten ”The Old Fools”: ”Why aren’t they screaming?” lyder hans milt indignerade undran.

Hos Åkesson lyder denna undran andra ideal:

tanken att livet är en robinsad.

fast du skulle aldrig uttrycka dig

så. i så fall säga ensamseglats. fastän

du sitter här i fåtöljen och glor som

robinson måste glott på sitt hav.

tråcklad i hjärnans veck sitter visst

den strandsatte i dig. verkar svår att

få loss. precis som domesticeringen

av vetet och kon tänker jag, och

som näskaffe, och som blå band och

som din teve. den sortens livssyn.

Åkesson låter sin dikt skrika, genom att den spricker i sina sömmar. Successivt övertas formen av ilskna pennstreck – de finns också på omslaget, som passande nog täcker den tv-skärm där Sanna Nielsen har sjungit – och andra typografiska hyss, som en stor fet svart punkt, lika obehaglig som den stora feta svarta punkt som ska sätta p för oss alla. Så utläser jag väl också titeln, att vi ska möta döden så som den möter oss. Med Dylan Thomas ord om sin döda far: ”Do not go gentle into that good night, / Rage, rage against the dying of the light”.

Åkesson spaltar upp sin dikt och gör den medvetet svårläst, eller åtminstone svårhanterad. Det är en kommunikation som hackar. Boken är också opaginerad, som för att demonstrera att kronologin har satts ur spel, eller som att tiden ställts på paus. Så ter sig väl tillvaron för den som befinner sig i dödens väntrum – men vänta nu, är det inte där vi alla vistas?

Så gestaltar boken ett delvis språklöst tillstånd. I en dikt genomborras raderna av snedställda tomrum, som om solstrålarna tagit sig in i dikten – så länge vi kommer ihåg att det är melankolins svarta sol. Eller är det den stora svarta punkten på nästa sida som är den svarta solen, den som arbetar simultant med den ljusa. Och även om det finns mörker här går det att ana ett ljus, en medvind, i Åkessons närmande av dödsbetingelserna.

Klottret och överskrivningarna kan påminna om barnets protest. Men det där som Ekelöf kallade ”det enda som försonar, / det enda praktiska, för alla lika”, har hos Åkesson också en allmängiltig relevans, en inställning för alla åldrar och alla temperament som har förstått villkoret för vår belägenhet: ”jag säger att du redan är hemma. då stirrar du vilt, för nuförtiden är verkligheten ditt straff”.