Evoe, Cristina Peri Rossi, översättning Siri Hultén, Komet

 

Kometer visar sig sällan, och det lilla svenska förlaget Komet, med inriktning på spanskspråkig litteratur – framträder knappt vartannat år. Utgivningen må vara sparsam, men hittills har de stått för ett utmärkt tillskott till den översatta prosan. Nu har de också gett ut lyrik, med Cristina Peri Rossis första diktsamling från 1971, Evoe. Liksom Clara Obligado, förlagets senast utgivna författare, bor Peri Rossi i exil i Spanien, efter att under 1970-talet ha flytt från det militaristiska hemlandet.

Titeln tarvar sin förklaring; när du hör stridsropet ”evoe” ska du dra öronen åt dig och lägga benen på ryggen, för då är det fara å färde – åtminstone om du är man. Det är nämligen på latin det onomatopoetiska skriket från backanterna, när de gör sig redo att fira Dionysos med diverse våldsamheter. Se Kleists pjäs Penthesileia, eller tv-serien The Handmaid’s Tale. Här blir det mer frågan om den samkönade kärleken.

Som sig bör inleds det med Sapfo, fragment 130, i en ny översättning: ”Eros som lösgör lemmar / plågar mig än en gång / detta ljuvligt bittra / obetvingliga djur”. Här anlitas också den palimpsest-teknik som kvinnliga författare även tidigare – 1800-talet, enligt Gilbert och Gubars magistrala studie The Madwoman in the Attic – nödgats använda för att maskera sitt subversiva budskap.

I korta impulsivt skrivna rader rör sig Peri Rossis dikter, som ibland glöder likt vore de skriva i neon. (Tänk Jenny Holzers eller Tracey Emins slagord, fast med mer poetisk resonans.) I språket antänds både poesin och kärleken, där orden både skapar och förgör kärleken. För kärleken är inte bara ljuv – den bär sin egen ödeläggelse. Peri Rossis tonfall kan vara både förtvivlat och klagande, och dikterna är skrivna med hög insats.

Språket slits sönder i dikter som myllrar av verb, liksom för att påminna om bell hooks gamla sanning att kärlek är ett verb. Peri Rossi katalogiserar stämningar, ljud, handlingar, i något som anför den religiösa extasen:

Medan hon sover drömmer hon

som om hon vore ett barn

och hennes drömmar är högljudda,

melodiösa,

jag sätter ord på dem.

När hon vaknar har hon glömt allt

och jag namnger henne,

evoe, evoe.

Nyligen läste jag Anna Lindegrens hybridbok mellan prosa och poesi, Är jag en jaguar, är jag också en pion. Där frågar hon sig: ”Är kärlek utan blickar möjlig?” Peri Rossi ställer underförstått en motfråga: ”Är kärlek utan ord möjlig?” Bra språkbehandling kan vara det sexigaste som finns (jag får hellre en sonettkrans i födelsedagspresent än smycken). Men hur ska vi förhålla oss till de smekfulla orden när ett enda konsonantbyte – ett ”m” blir ett ”v” – gör dem svekfulla? Det är ett dilemma: ”Kvinnorna kommer långt bortifrån / för att trösta poeterna / efter ordens svek”, följt av: ”Orden kommer långt bortifrån / för att trösta oss efter kvinnornas svek.”

Det kan inte nog understrykas hur trevlig Komets utgivning är, ett intryck som förstärks av Ulrika Anderssons kongeniala omslag. Siri Hultén har stått för översättningarna sedan början för snart tio år sedan, och det är en välgärning. Peri Rossi var en etablerad författare när hon här ger ut sin första diktsamling. Den blev en skandalsuccé, och har blivit en återkommande referens, även om begrepp som ”modern klassiker” nog är att ta i. Den fick dock fiender både hos vänstern – som ansåg den för sexig – och högern – som ju är ivriga att censurerar allt som är ”knepigt” eller inte har godkänts av Kid Rock, Bengt Ohlsson eller Wille Craaford.

Vi andra kan bara luta oss tillbaka – men inte för att slå oss till ro i bekvämlighet – och avnjuta den dubbla språkkänsligheten hos både Peri Rossi och Hultén, till exempel i denna korta tvårading: ”Hon såg på mig, och jag visste att hon saknades mig. / Så länge hade hon saknats mig.” Det är sällsynt bra lesbisk dikt, och i sådana stunder kan det elegiska tonfallet påminna om när Elizabeth Bishop, kanske den bästa queera poeten sedan Sapfo, skriver sina dikter om åtrå och saknad.