En summering av nio års juryarbete

 

När jag för nio år sedan för första gången besökte galan för Borås Tidnings debutantpris fick jag en förfrågan från dåvarande kulturchefen Lena Kvist om jag ville ta plats i juryn. I pausen rökte jag en cigarett tillsammans med Anna Hallberg, som gjorde sitt sista år. ”Hur länge har du suttit?” frågade jag. ”Sju år”, svarade hon. Aldrig att jag orkar så länge, tänkte jag.

Jag orkade nio år. På årets gala i torsdags ställde många idrottsfrågan hur det känns. Det är nog för tidigt att svara på det. Som med det mesta i livet är det kluvet: dels lättnad, dels sorg. Det kommer så småningom kännas befriande att inte behöva pliktläsa alla dessa debutanter, men samtidigt trist att inte få den oerhörda överblicken på debutantscenen.

Förra årets jury, där jag flankeras av Aase Berg och Linnéa Lindsköld. Bild: Frida Winter.

De som vi har nominerat under mina år – 45 stjärnor – kommer med stor sannolikhet att forma det svenska litterära landskapet under lång tid framåt. Få saker har gjort mig lika stolt som arbetet med att plocka fram dessa namn. Årets vinnare, Leila Inanna Sultan med den formidabla diktsamlingen Straffkolonien, ingår i en exklusiv skara med namn som Lotta Lotass, Jonas Hassen Khemiri, Andrzej Tichý, Tomas Bannerhed, Marit Kapla och många många fler som vunnit sedan 2001.

Dock inte Augustprisvinnaren Lydia Sandgren. Vi nominerade inte hennes debut Samlade verk, och när hon var gäst på galan i år berörde nuvarande kulturchefen Hanna Grahn denna elefant i rummet. Kontentan: det är svårare att vinna Borås Tidnings debutantpris än det är att vinna Augustpriset …

Mer än något annat kommer jag att sakna de fantastiska samtal som vi har fört instängda i ett konferensrum på Hotell Eggers i Göteborg för att vaska fram varje års nomineringar. Tillsammans med tidigare juryledamöter som Lena Kvist och Linnéa Lindsköld och nuvarande Aase Berg och Julia Pennlert har det varit som att ha den lyxigaste och mest ambitiösa bokklubben som går att tänka sig.

Samtalen har varit lika allvarliga som uppsluppna, ibland gnistrande intelligenta och ibland förlösande tramsiga. Mer än något annat har de präglats av en starkt tro på vad litteraturen kan åstadkomma, och hur man ska utläsa den ibland tunna och ibland milsvida skillnaden mellan vad som är en bra bok och vad som är en fantastisk bok. Sådana diskussioner om litteratur är ovärderliga.

Givetvis kommer jag inte att släppa min bevakning av svenska debutanter. Hittills i år har jag läst Soraya Bays noveller, Silas Alikis roman och Hedvig Fischers dikter. Ska man orka nio år i juryn krävs nog att man har en förkärlek för just debutanter. ”Varför gillar du att läsa debutanter?” frågade Ellika Lagerlöf, en av de nominerade (för den förbluffande novellsamlingen Den sista kastraten). Jag tror det har att göra med att debutanter inte kommer med någon förhistoria. Läser du en ny roman av säg Karl Ove Knausgård eller Kerstin Ekman är det oundvikligt att du ställer den i relation till vad de skrivit tidigare. Inför debutanter måste du genast bestämma dig: är det här bra eller dåligt, eller är det rentav fantastiskt?

Den andra stora frågan många ställde i torsdags var annars vad jag ska göra av all tid som nu friläggs. Det verkar vara en outtalad tradition, men liksom mina företrädare på posten kommer jag genast att börja se om alla säsonger av den enda tv-serie som kan matcha skönlitteraturen. Twin Peaks, med andra ord.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/3 2026)