Postkolonial kärleksdikt, Natalie Diaz, översättning Athena Farrokhzad & Adam Westman, Rámus

 

”Can the subaltern speak?” löd Gayatri Chakravorty Spivaks epokgörande essä från 1980-talet. Med andra ord: lyssnar vi när de underordnade och förtryckta ges röst och agens? Då var det en brännande fråga – provocerande, rentav. När jag började läsa svensk poesi var den kritvit, men det ser annorlunda ut nu, med poeter som Leila Innana Sultan, Melanie Kitti, Ali Alonzo, Sorin Masifi, Ali Derwish, Aya Kanbar, Arazo Arif, Judith Kiros (nu nämner jag bara de poeter jag varit med att nominera till Borås Tidnings debutantpris sedan 2018).

Samt Athena Farrokhzad, givetvis. Hon har tillsammans med Adam Westman snöat in på den amerikanska poeten Nathalie Diaz. För sex år sedan kom den imponerande debuten, När min bror var aztek, och nu Postkolonial kärleksdikt. Här är det verkligen frågan om att skriva från den koloniserades perspektiv, i dikter som ifrågasätter normativ vithet.

Men det är också en diktsamling som spretar åt många håll. En av de saker som håller ihop boken som helhet är en flodmetafor som hela tiden låter flodvattnet sättas samman med människokroppen. Bra metaforer ska fungera så: svåra att på förhand peka ut, för de ska skapas mitt i steget, för stunden – helt spontant. En uttänkt metafor: då blir den för prydlig, för beskedlig, för tranströmersk. Den långa dikten ”Kroppen är det första vattnet” illustrerar denna tanke att floden och kroppen är synonyma, i en dikt som lånar essäns form för att demonsterar denna metafor.

Två parallella spår dominerar innehållet i dikterna, utpekade av titeln. Det postkoloniala och kärleken. Ofta löper de samman, där floden och den fysiska kärleken blir förenade:

Vi går dit kärlek finns,

till floden, på knä under det ljuva

vattnet. Fyra gånger drar jag ner henne,

                tills vi blir flod.

Debuten fick mig många gånger att tänka på Walt Whitman, som även här är en både uttalad och outtalad referenspunkt. Liksom honom skriver Diaz en uppkäftighetens poetik, om samkönad kärlek med kosmiska ambitioner, där det vardagliga och det högtidliga korsas, och utifrån en konsekvent förmedlad kollektiv erfarenhet. De långa raderna som Whitman premierar hör också till Diaz favoritemblem.

Men framför allt är det här en bok att vistas i, och även om jag skyr kritikerklichén ”läs långsamt” kan jag inte förorda någon annan läsning: åtminstone tar det mig lång tid att läsa dikterna, kanske bara för att jag behöver stanna upp inför det ibland halsbrytande bildspråket. Eller så är det bara andra saker som behöver smältas, när Diaz skriver milt ursinnigt om hur ”indianer” (hennes ordval) har behandlats i USA. Där sparkar dikterna bakut, när rollen som vilde ska återerövras eller reclaimas. Diaz har skrivit ett ”j’accuse” riktat mot det samtida USA: ”Jag blev till av kamp”, skriver hon, och låter dikten bli ett sätt att slåss på.

Dikterna är ibland också trespråkiga, där spanskan och mojave-språket inte översätts. Diaz lattjar med lärdom och mytologi, och redan i första dikten är det läge att vässa sin bildningssyn: ”jaspis … geoder … arroyon … culebra … heliotrop … facelia …” Hon skriver om att vara utestängd från sitt eget land, och gör det till uppfordrande läsning. Hon låter poesi bli en motståndshandling, ett trots:

Manhattan är ett ord på lenape.

Också en klocka måste vara sår.

Hur kan ett sekel eller ett hjärta skifta

om ingen frågar: Vart tog alla

ursprungsinvånare vägen?

Att det är svårt att överföra en amerikansk angelägenhet till en svensk behöver inte betyda att det är bäst att låta bli. Dikten som i original heter ”They Don’t Love You Like I Love You” blir tamare på svenska, som i direktöversättning missar kopplingen till låttiteln. Fast första strofen nämner det förstås: ”Det sa min mor till till mig / långt innan Beyoncé stal raden / från Yeah Yeah Yeahs”. Nu skriver Diaz: ”long before Beyoncé lifted the line [min kursiv]”, vilket inte pekar ut skuld lika mycket som den svenska översättningen. Inte heller är det lyckat när ”the beast of my country’s burden” blir det platta ”mitt lands dragdjur”.

Men översättningar pendlar mellan det svåra och det omöjliga, och Diaz är själv involverad i att översätta erfarenheter. Där blir slutsatsen att all översättning är dålig, vilket förstås är sant och falskt på samma gång. Men mer är hon ute efter att betona oförståelsen som uppstår när amerikaner sätter etiketter av absurdism och magisk realism på hennes erfarenheter: det hon är vill framställa är ju bara ett perspektiv på verkligheten. Diaz blandar olika idiom, och det kan närma sig romantikens gränslösa och hyperboliska anspråk, och då får dikterna att mer än något annat mig att tänka på Stagnelius.

Det här är en rik bok, som flyhänt rör sig mellan olika nivåer av berättande och gestaltande av den postkoloniala existensen. Här finns dikter om basket, om den svårt sjuke brodern, men också om behovet av räddning, av en fristad oavsett hur en sådan kan se ut. Det är kvickt, kaxigt och elegiskt på samma gång:

                           Det är ett hästjobb att inte iscensätta

en fabel. Fråga sköldpaddan. Fråga haren. Påminn

dig själv och dina vänner. Ibland känner jag mig snabb.

Ibland är jag så långsam. Ibland blir jag hånad

på gatan. Ständigt vinner jag såret

de fäster vid mitt bröst. Påminn dig själv, dina vänner.
De är ljusa bara för att vi är mörka.

Om vi inte fanns skulle det inte dröja länge innan

de var tvungna att uppfinna oss. Som strömbrytaren.

Så handlar det också om behovet att uppfinna en motpol – en fiende. Här finns som en utväg också kärleksdikter som tillvaratar det våldsamma och explosiva som sker när känslorna går överstyr. Det är frigörandet som är slutmålet, oavsett hur vägen dit ser ut.