Platsen: Öland. Poeterna: Anna Rydstedt, Lennart Sjögren, Göran Sonnevi. Författaren: Paula Henriksson. Boken: Poesi och geografi i människans tid.
Så ser förutsättningarna ut för lockbetet som Ellerströms agnat. Henriksson är professor litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, och skrev sin avhandling om Stagnelius dramatik. Han är en referens i boken, som annars alltså tar upp tre kanoniserade svenska poeter verksamma från andra hälften av 1900-talet. Det är välkommet med en studie om dessa tre, där Sjögren och Sonnevi är högst aktuella. Den 95-årige Sjögren utkom med Regnbågen för två år sedan, och den 86-årige Sonnevi med Det oföreställbaras vinge i november i fjol. Rydstedt avled 1994, men Faethon gav ut en vacker samlingsvolym så sent som 2018.
Både Rydstedt och Sjögren växte upp på Öland, medan Sonnevi har vistats där i längre perioder. Framför allt har de skrivit om Öland, om platsen, om vädret och vinden (och regnet, förmodar jag). Henrikssons metod innebär att föra samman, och bokens kapitel låter de tre poeterna agera ömsom huvudperson och ömsom biperson – flest gånger är Sonnevi närvarande (6 kapitel), sedan Sjögren (5 kapitel) samt Rydstedt (4 kapitel).
Så skriver Henriksson om hur dikterna förhåller sig till geografin och geologin, med utsträckningar i dåtid, nutid och framtid och förbindelserna mellan platserna och människorna. Men hon undersöker också tiden och tidsandan, samt hur poeterna förhåller sig till natur och djur. Det är ambitiöst gjort, och det finns ingen anledning att tvivla på hur samvetsgrant Henriksson har gått till väga, för det här är på många plan imponerande utfört.
Henriksson skriver om urbaniseringens konsekvenser, hur periferin har degraderats av det moderna samhället, där det rurala, lantliga och lokala har betraktats med skepsis – glöm aldrig Anna Kinberg Batras famösa uttalande att stockholmare är smartare än lantisarna.
En av de metoder Henriksson anlitar är kontrapunktens läsart, där de olika poetiska rösterna flätas samman. Hon betonar samverkan, och visar hur en viss typ av intertextualitet kan bära konstnärlig frukt. Parentetiskt är ju de här tre poeterna ypperligt intressanta. När Tranströmer fick Nobelpriset 2011 tyckte jag i en sur kommentar att det borde ha gått till Sonnevi. Jag prövade en tanke, som det heter. Men hans position i dagsläget säger något om samtiden: för inte så länge sedan var det regel att alla hans diktsamlingar kom i pocketupplaga, men det har väl knappast hänt sedan Oceanen, som kom 2005. Det vore kanske för mycket att säga att hans senaste fem diktsamlingar har förbigåtts med tystnad, men mitt intryck är att han inte har så stor läsekrets som han förtjänar. Varför blir inte en ny bok av Sonnevi – eller Sjögren med för den delen – en nyhet i Aktuellt eller Rapport?
Ölands historik blir också föremål för granskningen, utifrån hur de tre poeterna har skildrat den. Henriksson håller tacknämligt nog teorierna korta, till förmån för dikterna. Det borgar för en ganska lättnavigerad färd. Hon gör föredömliga läsningar – ibland rentav utmärkta sådana. Det är måhända inte alltid helt lätt att följa alla trådar, men jag gillar hur fokus hela tiden ligger på att avtäcka större mönster. Ett sådant finns i Stagnelius fantastiska banger ”Suckarnas Mystär”, och hur den pekar ut vårt väsen som strävan och gränslöshet: ”Egentligen ligger vår ofrihet kanske inte i tvånget att försaka, utan i den makt att begära – tvång att begära – som vi är underkastade.”
Och Sonnevi låter Stagnelius diktrader eka i sina diktsamlingar, påfallande ofta i de med Ölandsmotiv (Stagnelius själv föddes ju på ön). Sedan växlar Henriksson mellan närläsningar av enskilda poeter och samband mellan de tre. Hon visar hur hårt förankrad Rydstedt var i själva myllan, vilket ger tillfällen till granskningar av hur diktens olika segment möter jordens olika lager. Har jag fel när jag inbillar mig att Rydstedt till skillnad från herrarna Sonnevi och Sjögren är styvmoderligt behandlad i akademiska sammanhang? När Henriksson skriver om hennes dikter sin döda mamma i samlingen Jag var ett barn från 1970 gör det åtminstone mig sugen på att återstifta bekantskap med den boken, som jag minns som hennes främsta stund.
Allt blir jag kanske inte övertygad om. När Sjögren kallas ”negationens poet” undrar jag om det inte går att kalla majoriteten av svenska poeter något liknande. Men Henriksson ser de stora dragen främst i Sjögrens och Sonnevis vid det här laget mångåriga poetiska författarskap (båda med närmare 70 år på nacken som verksamma poeter). Läsningarna är frikostiga, generösa, och ofta nog av det givande slaget. Sonnevis dikter från Ormöga, som publicerats i fem olika samlingar, ges tillbörligt utrymme.
En kritisk anmärkning kunde handla om att avsnitten om Sonnevis skrivande om matematik och fysik är onödigt snåriga, men det kan ligga på mitt ansvar. Mer av intresse finner jag i genomgångarna av hur dikterna visar hur vi människor mer lever mot än med naturen, att hur vi än gör måste vi förhålla oss till skulden.
Det är en bok som visar det storslagna hos de tre poeterna. Två av dem är fortsatt aktiva, och en bok som denna ger mig oanade möjligheter att läsa deras kommande verk med nya ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.