Fiasko, Janus Kodal, Alhambra

 

Jag lärde känna danske Janus Kodal författarskap för ungefär 10 år sedan, med två diktböcker i det mindre formatet. Då tycktes det mig att sådana böcker inte var tänkbara i en svensk kontext – det här var innan Poesipamfletten inledde sin utgivning – och mycket har förstås inte ändrat sig. Kodal debuterade 1991, och har gett ut 18 diktsamlingar, men som jag förstår det är Fiasko hans första prosabok. Också den förhåller sig till det korta formatet – återigen nödgas jag konstatera att det är en bok som är otänkbar i den svenska utgivningen, som ju premierar böcker som upptar flera centimeter i bokhyllan.

Som kontrast är Fiasko en kortroman på knappt 75 sidor. På dessa koncist hållna sidor berättas om en familjefaders undergång. Hans rörelse mot tillvarons nedre sfärer inleds på ett McDonalds-hak, där han äter en sunkig måltid med barnen, tills mamman uppenbarar sig. Grundstämningen sätts redan i denna inledning, som också förstås kan få en att tänka på att Michael Douglas rollfigur fick ett sammanbrott på just ett hamburgerställe i filmen Falling Down.

Kodal har en kuslig precision i skildringen av vad som kan få ens tillvaro att rämna, som det här med att dricka lite för mycket: ”Jeg drikker for at være den mand jeg ikke kan blive igen. Jeg ryger fordi jeg er den flamme der æder sig selv.” Om andra romaner ibland kan handla om en relations uppgång och fall, lyder den här berättelsens formel snarare nedgång och fall. Med andra ord: det inleds dystert, och fortsättningen blir ännu dystrare.

Vad Kodal är ute efter att skildra är hur kärleken gör cirkusdjur av oss alla. Det är väl en idé från Shakespeare egentligen, om jag inte missminner mig. Hos Kodal handlar det mycket om att vi dresseras att söka bekräftelse och försöka imponera på vem det än är som vi åtrår. Varför gör vi så? I den här kärlekshistorien kan det bara ta en ände med förskräckelse: ”Vores kærtegn blev trætte og brutale under pisken, og vi gik frivilligt ind i hver sin ensomhed.” (Kort utläggning om språket: jag minns glosan ”kærtegn” från mina första läsningar av dansk poesi, hos Pia Tafdrup, och minns hur svårt – även det! – var att överföra till en svensk kontext, utan att hamna i obsoleta konstruktioner, som om det inte i vårt språk (eller agerande) förekommer de kärleksfulla smekningar som ordet antyder.)

Det närapå psykotiska raseriet i tvångstankarna som (för)följer huvudpersonen här kan annars påminna om protagonisten i the Sister of Mercys låt ”When You Don’t See Me”: ”You bought a mask, I put it on / You never thought to ask me, if I wear it when you’re gone”. Det här att vi gör oss så besatta av andras bild av oss är ju bara skadligt. Kanske är det så mer än någonsin nu, I’ll put the blame on social media …

I fragment anas en otrygg uppväxt med en frånvarande pappa. Sedan förökar sig minnena. Går de då att lita på? Tja, på den frågan finns ett bra och ett dåligt svar. Det dåliga är förstås att minnena avslöjar mer om oss än vi vill veta. Den sanning som de härbärgerar är framförd med kirurgisk och sadistisk precision. Vill du leva ett lyckligt liv – lär dig glömskans konst.

Är jag – som svensk – för otränad att läsa den här typen av kortprosa? Eventuellt är det så, men jag kan ändå uppskatta Kodals dragning mot det absurda, i skräckbilder som kopplar ihop allt mer oroande erfarenheter, av otrohet, ilska och våld. När den utsatte mannen i Falling Down rasade mot samhällets brister är mannens harm här mer riktad mot det egna jaget, i en intern lek med de egna tillkortakommandena. Det är i vilket fall ett liv som slås i spillror, och berättelsen registrerar det hela med utsökt blandning mellan saklig distans och subjektiv intimitet.