Antionous är en trettonårig kille med grekiskt påbrå, som leker med sina killkompisar. De experimenterar med sina kroppar, upptäcker sexualiteten. Då passerar den romerske kejsaren Hadrianus, som är lowkey pederast, och får korn på den snygge Antinous. Han lockar med sig honom till Rom, och medan kejsaren inväntar sin nya upptäckts femtonårsdag ligger han med honom ”mellan låren”, inför det penetrationssex som väntar.
Det här är i stora drag handlingen i Elin Boardys historiska roman Kejsarens ansikte. Hon har tidigare skrivit fem romaner som på olika sätt utforskar en queer erfarenhet. De många fansen av Madeline Millers böcker om Akilles och Kirke borde kasta sig över den här boken, där antika Grekland byts ut mot romarriket. Vi får redan i en prolog veta hur det går: Antinous dör, kejsaren sörjer. Sedan skildras de sju år som de fick tillsammans, fyllda av upphetsning men också uppslitning.
Det är tålmodigt berättat över drygt 400 sidor, men inte långrandigt. Boardy är lika bra på att skildra kättja som jakt, men det blir också en berättelse om maktutövning och dåligt balanserade relationer, likväl som om vänskap och bildning, där bibliotekarien Eumaios under en period blir en förtrogen för Antinous. De andra pojkarna blir svartsjuka på honom över att inte själva ha blivit utkorade till kejsarens gunstling. Slavarna är alltid redo att bistå med alla oönskade sysslor. Oroande bulletiner om krig anländer, och till råga på allt drabbas kejsaren av diffusa sjukdomssymtom.
Boardy har arbetat med autentiska källor. Antinous fanns i verkligheten, men mycket lite är känt om honom. Det ger förstås en författare relativt fria händer, men samtidigt behöver ramberättelsen likväl som detaljerna göras trovärdiga. Det går den här romanen i land med, fast vad vet jag, som tänker på romarriket alldeles för lite? Någon gång undrar jag: sträckte de verkligen upp långfingret med samma innebörd som vi ger tecknet nu? En snabb googling ger besked: mycket riktigt. Dialogen bär några nutida inslag, men sådana anakronismer gör sig bra. Det viktiga är hur skickligt Boardy har mejslat fram främst de två huvudpersonerna. Däri ligger den här romanens styrka: det dubbla porträttet av Hadrianus och Antinous.
Att vi redan från början vet att tiden de fick tillsammans var begränsad ger deras kärlekshistoria en extra laddning. Den starka homoerotiska viben är också fint infångad av Boardy, som inte missar tillfällena att visa vad som sker när män åtrår andra män. Antionous blir ofta något mer än bara en underlydande till kejsaren: han är en hetsporre, och mer än en gång försätter det honom i trubbel. Boardy betonar både det storslagna och det mänskliga hos kejsaren. Det är ett tidlöst porträtt: vår tid har sina egna kejsare, kungar och presidenter som också är så här fåfänga och arroganta, men i stunder också förtjänta av viss sympati.
Det är ett nyanserat porträtt av kejsaren, han som har
ett ansikte för rådslag och långa möten, ett ansikte för för senaten som han avskyr men måste tåla, och ett för de dagliga officiella promenaderna. Ett ansikte för poesi, för kryddat vin och söta bakverk, ett ansikte för sena nätter.
Sedan tidigare har vi kunnat se hur Boardy har briljerat i skarpskurna porträtt med stor kunskap i det mänskliga psyket. Därmed blir det här en mycket mer givande HBTQ+-berättelse än exempelvis tv-serien ”Heated Rivalry”, där bögarna har kropp men saknar själ (med förbehållet att romanförlagan verkar skildra protagonisterna med någon form av personlighet under ishockeyhjälmen).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.