Varför är Twin Peaks världens bästa tv-serie? I ett av avsnitten i säsong 2 förhörs en änka efter att mannen har dött i en bilolycka. Änkan säger att han körde en jaguar. Polisen bokstaverar i sitt block: ”J-A-G-W …” Inte nog med det: när han ska lämna rummet följs han av två andra poliser som kommer in från ett annat rum, och de tre går i synkroniserad passgång, givetvis utan att det kommenteras på något sätt – det bara sker. Jag tappar hakan varje gång: hur kan en tv-serie tillåtas vara så här bra!
Jaguaren, rätt stavad, förekommer i Anna Lindegrens nya bok Är jag en jaguar, är jag också en pion – en titel som är både oväntad och oväntat bra. Så är också boken: oväntat bra. Förlaget Aska har blivit bra på att plocka upp författare utan hemvist: Lindegren (bra efternamn på en svensk författare) gav ut två diktsamlingar under 90-talet, men har sedan dess flugit under min radar. Märkligt, då den här boken är så imponerande och övertygande.
Det är två kvinnor: Agnes och Sama. Agnes är pionen: oskulden, ängeln i huset, medan Sama är jaguaren: rovdjuret, den galna kvinnan på vinden. Men det är ingen enkel dikotomi som utspelar sig här: snarare handlar det om ett förvandlingsnummer, där identiteten är flytande. Pionen kan bli jaguar, och vice versa. Mellan dem står Ismael: det rationella förnuftet, den logiskt sinnade mannen.
I Agnes värld är Sama en (eventuell) gud, en gulkäftad vildsint gud som man närmar sig med ett versalt ”ÅH!”, aka ”bävan”. Och Lindegren tassar in på queera marker med sitt skrivande, i gränslandet mellan prosa och poesi. ”Prosa” är förlagets beteckning, och jag är överens endast till 50 % - åtminstone har hon inte helt övergett sitt lyriska idiom.
Det är skrivet i en undersökande stilart, som helt klart är en av bokens stora förtjänster. För det här är en mycket fin bok. Det börjar – som sig bör – med en orgasm. Sedan skapas en värld där Gud är ett verb, där orgasmen är en inåtrörelse, och där det är en skam att inte kunna prata. Men också en värld där själva skrivandet ifrågasätts, i en återkommande formulering som liknar en poetik: ”Att skriva är att aldrig komma fram.” Men det går förstås att se; i den här boken är blicken helt avgörande. Inte bara vad du ser, utan hur du väljer att se: ”Är kärlek utan blickar möjlig?”
En slags mognadsprocess kan skönjas här, när Lindegren aktiverar alla tillgängliga sinnen i ett vidlyftigt bildspråk. Ismael blir den vi uppfinner, den vi skapar – på grund av bristen på individer som denna logiker, för att vi vill ge tillvaron stadga och symmetri. Det är skrivet i kategoriska utsagor som samtidigt lämnar utrymme för tvivel och inbjuder till dialog. Lindegren uttrycker sig med sällsynt självklarhet och går frivilligt in i den frustration som uppstår för den som vill göra sig förstådd. Då blir det också tillfällen för magiskt tänkande: ”Ner i verklighet är jag varken jaguar eller pion.”
Men det är väl den frigörelsen som poesin i lyckliga stunder kan åstadkomma, eller som i det här fallet den poetiska prosan. I den friheten finns farliga instinkter, allt det där som inte går att styra eller avstyra. I korta förtätade stycken rör sig berättelsen mellan olika skikt av (o)verklighet, och det är innehållsdigert och pregnant. Anna Lindegren är en författare som utforskar möjligheter, potential, och det är värdefulla egenskaper för en författare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.