Judiths syster, Lise Tremblay, översättning Elin Svahn, Rámus

 

Jag spelar med öppna kort; länge ställer jag mig frågande till den bok av kanadensiska författaren Lise Tremblay som förlaget Rámus nu har översatt (den sjätte på lite drygt tio år). Judiths syster har kallats en klassiker och används i kanadensiska skolor. Eftersom jag har läst de tidigare – liksom denna i stilig översättning av Elin Svahn – är jag utrustad med tålamod. Men jag kommer inte riktigt in i berättelsen om en ung tjejs sista sommar innan allvaret med högstadiet ska börja.

Jodå, jag är fullt medveten om att det här är en författare som företräder den förrädiskt stillsamma prosan – Djur är min favorit bland de tidigare – men ändå är jag mer än något annat frustrerad. Kanske ända till sista sidan, som jag inte påstår ändrar alla förutsättningar (det här är inte en författare som arbetar med effektsökeri), men som ändå får mig att förstå de nästan 200 sidor som har föregått den. Så kan jag kompromissa: det här är en osedvanligt fin uppväxtskildring. Trots allt.

Det handlar om de begränsningar som den yttre världen sätter på den som är ung, i spannet mellan barnet och tonåringen. Tremblay, född 1957, skildrar ett sent 1960-tal på ett sätt som leker kurragömma med autofiktionen (en av bifigurerna, en lärarinna, heter rentav Tremblay i efternamn). Vad då för begränsningar? undrar du. Ja, till att börja med: sociala, intellektuella, känslomässiga. En ständig underskattning. En brist på förståelse och sammanhang, och mer än något annat en ständig oro för att vara något på spåren, men inte ens ha kapaciteten att förstå vad det är man söker och vad man är arg på (när jag var 12-13: arg varje djävla dag).

Att vänta på något som man samtidigt är rädd för att det ska inträffa, och frustrationen inför att inte kunna kommunicera vad det är man saknar. Berättaren är vän med Judith, som har en galant storasyster, Claire. Det är uppenbart att hon som berättar dras till systern mer än till Judith. Den katolska kyrkan har internaliserat diffusa skuldkänslor hos berättarjaget. Föräldrarna är till ingen hjälp: mamman är mest gnällig eller sjuk (eller bådadera), och pappan har bara en enda sak att säga till sin dotter: ”Nu måste du vara förståndig.”

Det blir en roman om frigörelse, och som sådan är det ett vackert vittnesmål. Berättaren rör sig saktmodigt mot ett uppvaknande, genom skönlitteraturen, som hon får tillträde till genom att vara barnvakt och få låna böcker av en av mammorna. Litteraturen har hjälpt många genom perioder där halva ens tillvaro var fantasier, drömmar och inbillning. Begäret att kunna omstöpa sin tillvaro och förbättra sina livsvillkor finns knappt, för det är en så oerhörd tanke.

Berättaren upplever sig vara ful, fel och dum. Kroppsidealen är sjuka, och var det redan på 60-talet. Kanske är det onödigt av Tremblay att ägna sig åt att fetskamma kvinnor mer än en gång. Att inleda ett personporträtt genom att säga att hon är ”en mycket tjock kvinna” är chockerande – eller är det 60-talet som råder? Romanen skrevs 2007. Eller är det barnet som betraktar världen utan att döma? Döm själv.

Är utbildning vägen ut ur instängdhet och förnedring? Tremblay menar nog det med den här romanen. Att döma av universitetsläraren Mats Alvessons debattinlägg för en vecka sedan är en högre utbildning inte lägre någon garanti för ett liv i vare sig materiellt eller intellektuellt välstånd. För all del, jag övertygas av Tremblays stillsamt metodiska plädering för bildningens värde, men det förhindrar inte att det även i mindre högutbildade yrken finns en stolthet som räcker och blir över.