Felicia och Vergilius. En kärlekshistoria, Magnus William-Olsson, Wahlström & Widstrand

 

Om vi hade levt i ett intelligent land skulle tv-programmet ”Cyklopernas land” inte ha fastnat för den tröttsamma leken ”Hur Jonas Gardell?” Nej, för jag kommer på ett antal intressantare frågor till den betydligt mer läsvärde författaren Magnus William-Olsson: ”Hur Magnus William-Olsson att döpa en bok till Felicia och Vergilius? Det här är ändå författaren till böcker som Homullus absconditus och Koraxas tomb, och icke att förglömma βιογραφία – Biografia med grekiska bokstäver …

Så vad är då det här för bok? Ja, ”en kärlekshistoria” upplyser omslaget hjälpsamt. Men kärleksparet är sexåriga barn. De bor i ”en trädgårdsstad” och leker hejvilt genom att på mer eller mindre telepatisk väg röra sig mellan olika rumsliga dimensioner. Vergilius – bra namn på en valpig ciceron! – vägleder oss genom ”drömda” utrymmen i anslutning till de hus som bebos av de vuxna människorna i deras omgivning, med en metod som måste kallas teleportering.

Det är en hyllning till fantasin och kärlekens vanskliga natur. En skrift om ”den möjliga världen”, som ett färgstarkare alternativ till vår värld, den gråare. Eftersom huvudpersonerna är barn blir allt en lek, hårt förankrad i den konkreta verkligheten. Felicias föräldrars namn – Bengt och Ingabritt förstärker kopplingen till realismen (det kan inte gärna bli mer prosaiskt). Tiden är, liksom i sagan, en diffus dåtid, med referenser till kobratelefoner, the Beatles och radiogrammofoner – låt mig gissa på 1960-talet.

Vergilius säger att Felicias mamma är gjord av papier-maché, och det stämmer kanske till en början, i denna roman om överskridanden. Vi ställs inför en Vergilius som hade varit en trickster, om det här vore en pikaresk, och som här är lite allt möjligt: ”En gosse inuti en gammal man som snart ska dö, eller kanske omvänt. En gammal man inuti en gosse.” I den klyfta som uppstår – den ravin som uppstår – mellan fiktionen och verkligheten, där utspelar sig den här bländande men samtidigt också grårealistiska romanen. Där inryms både det vardagliga och det extraordinära, både de barnsliga upptågen och de alltför allvarliga lekarna.

Magnus William-Olsson är en författare som tidigare mest bedrivit växelverk mellan poesi, essä och översättning, men på 00-talet skrev han två besynnerliga prosaböcker om paranormala fenomen, och det är på något sätt i den riktningen han rör sig nu. Fast ändå inte. Länge har jag svårt att skönja vad det här är för typ av bok. En dröm? Liksom där kan du ibland luras tro att det du upplever är fullt sant, men också något som spelar dig ett spratt. Referenser till bland annat Trollkarlen från Oz och Tom Sawyer och Huckleberry Finn kan ge ledtrådar. Det går förstås också att tänka sig en version av Alice i Underlandet. Men om du söker en mer samtida referens är det lite som i tv-serien ”Stranger Things”, fast här finns ingen superskurk som Vecna, bara vuxenvärldens vanligt banala uselhet, och därför mer verklighetstillvänjd.

Och är det här en barn- och ungdomsbok? Varför talar vi i sådana kategorier, när vi kunde tala om ”allåldersböcker” för böcker som denna, i likhet med Maria Gripes sorgligt underskattade mästerverk? Jag kommer i alla fall att rekommendera den här excentriska – men inte sökta – romanen till både ung som gammal.

Få böcker jag läst på senare tid har förbryllat mig lika mycket som den här. Den saknar en hisspitch, så lycka till att försöka formulera vad den ”handlar om”, då den hela tiden byter skepnad och vrider ut och in på sina ramar och förutsättningar. Sanningen är det som inte kan fixeras. Barnen i William-Olssons ”saga” ägnar sig åt ett magiskt tänkande som fungerar – för stunden. Det blir på så sätt en lovsång till de påhitt som kan omforma verkligheten. Jeanette Winterson skriver sådana romaner, och det är en fin tradition att ingå i för en författare som William-Olsson, vars stil spurtar fram utan att bli andfådd. Smidigt genar han förbi allt existentiellt teoristoff som kunde ha fått framställningen att bågna av litteraturens största fiende – tung trög tråkighet …