”Det börjar mitt i en kall och ljus vår.” Så inleds norska författaren Ingrid Z. Aanestads essä om skrivande, Vad händer i romanen?, ursprungligen publicerad 2018. Mitt i denna varma och ljusa vår inleds också förlaget Lågtrycks utgivning med denna korta skrift, och vi som suktar efter vetskap om hur den norska estetiska debatten ser ut (många suktar omedvetet efter just det) är bara att gratulera.
”Vad händer i romanen” är också en bra fråga. Aanestad har skrivit sju romaner, har delvis fått sin författarutbildning i Göteborg och har översatt Jenny Tunedal till norska. Vad är då en roman? Den är väl som havet: alltid föränderlig, men också alltid densamma. Just nu känner sig många kallade att skriva romaner, men hur var det nu: få äro utvalda, eller hur var det? De tusentals aspirerande svenska författare torde ha stor nytta av en bok av det här slaget, men jag inbillar mig att den främst är avsedd för läsare. Och ärligt: skulle inte litteraturen bli bättre om fler av dessa skrivande människor också såg till att de blev läsande människor?
Att skriva kräver någon form av övermod. I Aanestads version heter det: ”Hur är det möjligt att skriva något som inte finns, som finns först när det har skrivits? Hur kan man berätta? Hur kan jag?” Det är en berättigad fråga: hur kan hon, hur törs hon? Hos Aanestad blir det skrivna öververkligt, något förnuftsvidrigt. Hennes landsman Henrik Ibsen redovisade något liknande, när han skrivit klart Ett dockhem, och han från sitt skrivbord, med ryggen mot dörren, hann uppfatta frasandet från en kjol, och en färg – blått, kanske? – och att det var Nora som hade avlagt ett kort besök, kanske för att sanktionera att han skrivit pjäsen om henne.
När Sara Stridsberg intervjuades när hennes Kärlekens antarktis skulle utkomma på norska fick hon frågan vad som inspirerade henne, och gav ett avväpnande svar: ”Jamen allt inspirerar mig!” Aanestad håller nog med, i och med att hon påpekar hur inspirationen är något som finns i allt det som pågår omkring oss, att det är något som ska inväntas. Att skriva blir för henne en förlängning av tanken. Exempel hämtas från litteratur, film och konst.
Aanestad söker frivilligt upp ambivalensen, tvivlet, och dubbelheten i allt. Likväl som det finns en dragning till skrivandet måste där också finnas ett motstånd. Ur denna dubbelhet föds själva skrivakten, eller kanske man kan säga att den förvaltas. Hon menar att vi bör vara uppmärksamma på det som inte är omedelbart eller övertydligt betydelsebärande: ”När jag skriver är jag inte nödvändigtvis ute efter att allt ska bli en del av det hela. Jag är lika intresserad av de lösa trådarna, av detaljerna som inte har en entydig innebörd, mening eller funktion.”
I essän blandar Aanestad mellan det abstrakta och det konkreta (man kunde säga: balans). När hon skriver om närvaro och precision kan jag för all del bli frustrerad – vad menar hon med dessa försåtliga begrepp? – men det är förstås meningen: var och en av oss har vår egen definition av vad som konstituerar närvaro och precision i en skönlitterär text. Det vi kan enas om är hur viktiga dessa inslag är, men också kanske att de har blivit allt mer sällsynta. En bild lånas från vännen Marie (Silkeberg), som menar att skrivandet är som att bygga ett hopptorn som man sedan kastar sig ur. Man kan lita på poeter för illustrativa metaforer!
Essän är en prövande form, och Aanestad utnyttjar dess privilegium att hellre nosa rätt på konstruktiva frågor än att avlägga definitiva svar, i utredningar om glömska och hågkomst och allt som ryms däremellan. Hon skriver om den potential romanen inrymmer, helt enkelt om dess oinskränkta möjligheter. Därmed har hon skrivit en utopisk bok? Ja, det kanske hon har, men låt oss nöja oss med utopierna för en stund, då verkligheten (Calvinos ord: ”den oskrivna världen”) skänker oss så mycket av dess dystra motpol.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.