Nyligen såg jag den nya filmatiseringen av Doktor Glas, som var både sämre och bättre än förväntat, men mer än något annat funderade jag på varför skaparna ens gjort en film som bygger på en roman de uppenbarligen knappt orkat läsa. Alla lösningar verkar mest ha handlat om att sätta sina egna kompisar i arbete (kunde till exempel inte Gregorius ha spelats av typ Krister Henriksson; det hade varit intressantare). Men den var påkostad och snyggt gjord.
Att det går att göra spännande och originell film av svenska litterära klassiker, med avsevärt mindre budget dessutom, visades 2019 av Aniara, gjord av Pella Kågerman och Hugo Lilja. Till den hörde en bok utgiven på förlaget 2066: Lägesrapport från Aniara. Nu har de upprepat formeln med boken Resor till Egghead Republic, som ackompanjerar Kågerman och Liljas film Egghead Republic från i fjol. Till boken har Kågerman skrivit en av essäerna.
Men vad är det då för film? Den bygger lite löst på schweiziska författaren Arno Schmidts verk De lärdas republik. Kågerman skriver om grupper, i en text som får mig att tänka på Groucho Marx lite uttjatade skämt om att han aldrig kunde tänka sig att gå med i en klubb som accepterade honom som medlem. Schmidt är ute i delvis liknande ärende. Filmen tar sig an det postapokalyptiska ärendet, i en alternativ verklighet där Sovjet inte genomgått Perestrojka och där Kazakstan innehåller en mytomspunnen zon där sagodjur frodas.
Till boken hör också Kuba Roses fotografier. Jag har tidigare ett par gånger skrivit om hennes fotokonst, där smutsig realism blandas med viss surrealism, något som passar utmärkt till dokumentationen från filminspelningen, där det finns mycket rymd, mycket avstånd. I brist på autentiska postsovjetiska miljöer spelades filmen in på Gotland, med sina karga och ödsliga landskapsmiljöer. Det samverkar med Kaisa Sytys essä om begreppet ”seensucht”, att alltså längta efter något som man kanske inte ens har upplevt.
När Kafka skrev sin oavslutade roman Amerika hade han aldrig satt sin fot på kontinenten, något som förklarar varför han låter frihetsgudinnan hålla i ett svärd i stället för en fackla. Sara Stridsberg åkte inte till Tenderloin district i San Fransisco förrän efter att ha skrivit romanen som skildrade Valerie Solanas sista dagar där (Drömfakulteten). När Gabriella Håkansson skrev sin första roman om 1800-talet, Aldermanns arvinge, fick hon i ett tv-program beröm för sina Londonskildringar och antydningar om att hon måste ha åkt dit många gånger för att rekognoscera, men hon svarade lojt att hon aldrig varit där, utan bara tittat på gamla kartor.
Ibland är med andra ord fantasin och kreativiteten viktigare än sanningsanspråken. Och lågbudget kan tvinga fram spektakulära lösningar, som när David Lynch gjorde sin första film, den suggestiva Eraserhead på vad han själv brukade kalla ”no budget”. I det fallet bidrog bristen på finansiering till filmens atmosfär av alienation.
Syty går i dialog med en fiktiv Schmidt om undergången och om vi som lever mitt i den just nu. Schmidt ges några repliker: ”Jag skrev för att stå ut med världen. […] Man skriver om det man inte kan uthärda.” Martin Lagerholm skriver i sin essä inkännande om Schmidts författarskap – han har nyligen översatt ett knippe av hans böcker på Faethon – och kopplar ihop honom med tidsandan efter andra världskriget och kärnvapnens epok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.