En dag av törst, Gunnar Ardelius, Bonniers

 

Gunnar Ardelius nya roman En dag av törst är en ambitiös, brett upplagd historisk roman med utgångspunkt i den svenska politiska situationen från början av 70-talet. Det som skildras är tre vänner i Uppsala under en period på ett och ett halvt år, från februari 1972 till september 1973. Mest handlar det om André, en akademiker som straffat ut sig från universitetsvärlden redan när avhandlingen skulle firas (den spikades aldrig ens upp på institutionen). I hans närhet finns den politiskt aktive Kaj och hans flickvän, frilansjournalisten Magdalena, som André trånar efter.

André handplockas för att utföra spionage, men uppdragen försvåras av hans alkoholism. Även vänskapen sätts på prov genom hans fyllor och svek, ett drag som ligger i släkten. Tidigt har han lärt sig alkisens försvarsmekanism nummer ett när hen får kritik för graden av sin berusningsgrad: ”Full, jag? Nä, jag är bara salongsberusad!” Så länge du är ung kan sådana undanflykter rädda dig, bara du utrustar dig med tillbörlig charm. Sedan blir det svårare, inbillar jag mig (jag har inte druckit för mycket sedan jag var ung).

Tidsandan är minutiöst infångad. OS i München får några referat. I Nordvietnam är det krig. USA:s president heter Nixon, och i den svenska politiska diskussionen avhandlas främst Palmes förfaringssätt. Eftersom André också sysslar med att skriva noveller passerar en del av dåtidens mest bekanta författare revy. Personer som blir arga hytter med näven. Språket är färgat av tiden då romanen utspelar sig (gissa om ordet ”nedrans” utnyttjas), och Ardelius är bra på att också förmedla Andrés skuldinfattade färd från firad till fiasko.

Revanschen kommer med en novellsamling som han ger ut, givetvis på det kooperativa Författarförlaget. Men mer än om skrivandet handlar det om hans drickande och misslyckade relationer med kvinnor. Inte heller Magdalenas skrivande av poesi ges någon riktig närvaro i romanen. Dock antyds något om de demoner som är nödvändiga i att alstra det skönlitterära skrivandet.

Och det finns ändå något i Magdalenas blick på världen som får tillskrivas poesins konto, som när hon letar efter Kaj en natt:

Det var som att gå runt i Nocturne av Eugène Jansson. Om man står nära tavlan är den en enda röra av streck, kluttar och prickar. Så är det att vara tillsammans med Kaj. Det blir för intensivt, för nära, obegripligt. Men så snart man tar några steg bakåt ser man hur strålande bilden är. Det som på nära håll ser ut som ett virrvarr är i själva verket oerhört känsligt utfört.

Ardelius förmedlar färden in i den granitgrå byråkratin för de unga idealistiska individerna. Andrés uppdrag består i att hjälpa Socialdemokraterna att avstyra kommunistisk verksamhet i de mer radikala falangerna. Jag är lite besviken på hur avmätt de tre huvudpersonerna avhandlas. Den mest intressanta karaktärerna är faktiskt Ingvild, som under en period är Andrés flickvän. Hennes porträtt är det mest nyanserade, och jag hade gärna strukit någon av de endimensionella huvudrollerna och gett henne mer utrymme. Inte heller blir jag helt övertygad av den thrillerintrig romanen lånar mot slutet.

Givetvis hör det till genren att tillkännage en viss redovisningsplikt, men det hotar att göra romanen onödigt faktatung, när en författare borde lita mer på läsarens bildning, inte minst i en roman som skildrar belevade och bildade människor. När Kaj läser litteratur vid Oxfords universitet förklaras det så här: ”Han lyckades få en eftertraktad plats genom att skriva en erkännsam essä om Alan Sillitoe och gruppen av författare omkring honom, kända under namnet Angry young men”. Jag kan inte heller riktigt förlika mig med att det på 70-talet var vanligt att man hamrade så hårt på skrivmaskinens tangenter att pekfingret svällde till dubbel storlek.

Paratexten då? Omslagets illustration kan ge associationer till förtexterna i Hitchcocks Vertigo, medan titeln förstås är en allusion till Karin Boyes kanske mest kända dikt, ”I rörelse”. Men det är en gymnasial och perverterad tolkning att överföra hennes existentiella törst till alkoholistens begär efter sprit. Ardelius roman kommer i kölvattnet av Lukas Moodyssons roman om 68-rörelsen, Rebellerna. Två böcker gör ingen trend, men min gissning är att vi inte på långt när sett slutet av fiktionsberättelser om just den här perioden i svensk historia.