Zenmästaren, Eva-Stina Byggämstar, Fri Press

I den allt mer produktiva finlandssvenska poeten Eva-Stina Byggmästars produktion ingår nu en buddhistisk trilogi, inledd 2022 av Låt hjärtat tala hjärtats språk, följt i fjol av Snöapan, och nu i år av den avslutande delen, Zenmästaren. De har utkommit på det mindre förlaget Fri Press, vilket i någon mån kan förklara det bristande intresset hos landets kultursidor att recensera böckerna.

Här har hon fortsatt snöa in sig i buddhismen, i 84 dikter – dubbelt så många som i föregående samling – och vi som vant oss vid det spralliga tilltalet från tidigare samlingar har lärt oss justera vår läsning. För nu skriver hon varsammare och i ett mer dämpat tonläge, där hon trappat ned de mest euforiska utflykterna. Vi rör oss mot människans inre. Mot det lugn som bara kan infinna sig hos den som anammat en psykisk balans.

Byggmästars inre frid kan bara infrias i en önskan att den ska få speglas i et yttre, fridfullare värld. Kontrasten mellan ro och oro skildras i dikter med japanska motiv, där hon skriver något som skulle kunna kallas rolldikter, med en åldrad man som diktjag. Meditation och fasta bildar utgångspunkter i dikterna – ”jag tillhör ett utdöende / släkte som dyrkar träd” – och ger stöttning åt en livshållning som strävar mot att hantera problem och kriser.

Att läsa poesi hör förstås till de mest effektiva sätten att bearbeta svårigheter. Dikterna handlar om att uppgå i naturen, att befria sig från världsliga önskningar. Helt enkelt att leva i samklang med andra värden än de materiella. Då kan mytologiska kopplingar till sjömonster och troll utgöra en länk att följa, där resan ställs mot det som är den inre kärnan i oss alla. Dikterna frammanar också teritualer och rävar, inbillade och verkliga, och diktjaget är en slags tricksterfigur: ”jag är en vandrande namnlös skugga – / till hälften kråka och till hälften man”.

Hur mycket jag än på ett teoretiskt plan gillar Byggmästar kommer jag inte ifrån intrycket att dikterna mer beskriver än gestaltar mötet med det som existerar utanför och inombords. Själva intentionen kan jag bara lovorda, medan dikterna riskerar att bli beskedliga. Det kan också tyckas vara världsfrånvänt – eller tvärtom! Så kan det tyckas vara att överhuvudtaget läsa poesi – ”medan världen brinner!” – men det råder ingen tvekan om att det finns ett behov av andra förhållningssätt till det ohyggliga som går under namnet ”samtiden”.

I en av dikterna jämförs att skriva poesi med att skriva romaner, där det senare liknas vid jakt, medan

att skriva poesi

påminner om att gå

och fiska – du agnar

kastar ut linan

väntar i månskenet

på att fisken ska

söka upp dignitet

och ta dig med

ner i djupet

Som poetik är det en mycket träffsäker bild. Ödmjukheten har alltid slagit följe med Byggmästar, och det gör det värdefullt att fortsätta läsa henne: ”om livet bara är / en kopp utspillt vatten / varför fäller jag tårar / över ’ingenting’”. Vi bör sluta sträva efter perfektion, och bejaka den existentiella ensamhet som vi alla delar. Åtminstone vi som tar livet på så stort allvar att vi också måste leka med det då och då.

Klassiska smaker och andra smaker, Ali Alonzo, Pamflett

Parallellt med den gängse utgivningen av svensk samtida poesi – tillhandahållen av förlag, både stora som små – har Pamflett sedan några år en spännande utgivning av tunna häften, där mestadels etablerade poeter kan publicera sig i ett mindre format. I någon mån liknar det forna tiders b-spår på singlar som popmusiken ägnade sig åt innan Spotify styrde singelutgivningen till ensamma låtar (suck!). Detta kan tillvaratas för att ge ut spännande verk, eller överblivet material.

I mars var jag med och delade ut Borås Tidnings debutantpris för Jag tänker bli äcklig. Många blev förvånade, och i fjol hamnade han i skottgluggen för en debatt om den ironiska, poserande poesin. Vi i juryn hänfördes av det helt egna uttrycket i hans dikter. Vad månde bliva? I det här fallet, som en första kommuniké, den tjugofemte poesipamfletten. Klassiska smaker och andra smaker – en klassisk Ali Alonzo-titel (debuten hette som bekant Jag tänker bli äcklig).

Det är en flerspråkig långdikt som på svenska, engelska och arabiska utsätter språket för korrumperande inslag, i form av fel- och fulstavningar. Den senaste tiden har jag – cirka femton år efter resten av befolkningen – sett tv-serien Mad Men, och om något har det gjort mig redo för den här diktsamlingen av Alonzo, som satt det i sinnet att pervertera reklamspråket. Här är det en produkt som ska säljas – den växlar mellan Nocco (energidryck?), Pepsi och Coca-Cola – och vars smak beskrivs som ”bekant”, ”normal” och ”anpassad”.

Sedan är det pengarna som tar vid: ”Alla vet vad pengar är”, som det står i dikten. Genom dikten antyds de ätstörningar som debuten uppehöll sig vid (”Mat smakar illa”), och det är inget större avsteg från hur den var skriven. Någon säger ”nonchalant”, någon säger ”ironiskt”, men det är missvisande. Jag uppfattar Alonzo som helt uppriktig, ärlig och sann, och det vore ett misstag att inte ta honom på allvar.

Alonzo lyder inga andra estetiska gudar än sin egen poetiska drivkraft, även om det verkar som att han tagit George Lakoffs boktitel Metaphors We Live By och uppdaterat dem till Klyschorna vi lever vid. Att allt det här får mig att tänka på Bodil Malmsten och Stig Larsson är inte Alonzos fel, och jag menar inte alls att han ens läst dem och inspirerats av dem, bara att de ägnar sig åt liknande saker.

Malmstens dikt ”SORG en sådan sorg i centrum”: ”slit hjärtat ur mig / släng det i en frysdisk / En sådan sorg”. Larssons dikt ”Mani”: ”Varför skriver jag om ravioli? / Jag är tvungen att skriva om ravioli. / Det är en dålig förklaring. Vem skulle tvinga mig.” Alonzos dikt: ”jag har fått en snygg nocco-påse med en silverburk i / och vi vet alla vad en silverburk betyder / en ny smak kommer och jag tänker / inte prata så mycket / vi öppnar den här / och testar”.

Vad resultatet blir, är snedtända dikter, som laddas med en energi(dryck) av ett slag som åtminstone jag inte riktigt stött på tidigare. Den här dikten är en loop som tillvaratar banaliteterna och gör dem besynnerligt tillgängliga. Hur var det nu smaken beskrevs? ”Bekant” … Något säger mig att det är så de här dikterna ska betraktas: de kräver tillvänjning, men när du införlivat dem kan du – som det står i reklamen – inte hejda dem.

Handbok, Kurt Levlin, Ord & visor förlag

Någon gång i högstadiet hade min klass maskerad, och jag minns att de enda jag inte kunde identifiera var de som bar handskar. Kanske är händerna det mest personliga vi har, och då tänker jag inte ens på fingeravtrycket.

Kurt Levlin, bibliotekarie och poet bosatt i Umeå, har gett ut sin femte diktsamling. Titeln Handbok är en homonym (liksom hans förra, Ro, bror). Det är en tematiskt sammanhållen bok, en levnadshistoria utifrån handens funktion. Det är ett liv som innehåller både svärta och smärta, som uppmärksammar kontrasterna i våra liv. En hand kan användas till så mycket: att försöka greppa saknaden hör till dem, men som Johnny Thunders så klokt skaldade: ”Du kan inte lägga händerna runt ett minne.”

I barndomen lär sig händerna spela en psalm. Pianospelandet är ett språk, finskan ett annat. Händerna har så många användningsområden: de kan ta emot en när man faller till marken. De kan klappa för att skrämma fåglar på flykten. Eller så kan man ”sträcka / upp händerna och plocka ner / drömmarna då och då.” I Marlen Haushofers roman Väggen blir huvudpersonens händer verktyg: hon håller sig vid liv tack vare att gamla slumrande vanor aktiveras av isoleringen; händerna vet vad de ska göra, utan att hjärnan förstår hur det går till.

Förr talade man mycket om att unga fick sms-tumme av de flitiga textmeddelandena. Levlin visar hur händerna var involverade i forna tiders telefonsamtal: först fingrarna som snurrade skivan, sen hur de tvinnade sladden. Nu skrollar vi för glatta livet, och det leder säkert till nya skador på pekfingrarna.

Levlin skriver en allvarsam dikt helt utan högstämda pretentioner. I en av dikterna gömmer diktjaget händerna i armhålorna. Varför?

Kanske gjorde jag det för att hålla känslorna under kontroll.

Kanske gjorde jag det för att illustrera att vardagen med sina

tråkiga, vuxna förpliktelser liknade en tvångströja.

Kanske gjorde jag det för att lära händerna lite om disciplin.

Kanske gjorde jag det för att jag längtade efter närhet.

Kanske gjorde jag det för att hålla ihop mig.

I en av dikterna anges Marie Lundquist samling Jag går runt och samlar in min trädgård för natten som en favorit. Det förvånar inte: även Levlin har sinne för det behagliga, och lyckas skildra en vardag som bär på sina mirakler utan några större åthävor. Han skriver om omsorgen och kärleken, och visar hur många minnen kan vara knutna till just händerna. Det är en bok som anländer med ett sympatiskt budskap, genom att uppmana till sysslolöshet. Det är för mycket i våra liv som gjort sig beroende av effektivitet, prestation och konkurrens. Poesin är ett utmärkt alternativ till det negativa som hotar att förgöra oss.