Populär poesi N° 61 2025; Lyrikvännen Nr. 3/2025

 

Jag var ung när jag fick jungfrusilen poesi; det stod Bodil Malmsten på sprutan. Du kanske tycker att det är smaklöst att jämföra litteratur med droger, men det var Olof Lagercrantz som en gång i tiden föreslog att böcker skulle säljas på recept, liksom läkemedlen på apoteket. I vilket fall har jag aldrig blivit kvitt mitt beroende av poesi. När jag säger att jag läser poesi varje dag tror folk att jag skämtar, men jag lyder bara det citat som alltid stod på baksidan av Coeckelberghs ljusblå lyrikböcker: ”… Man kan leva tre dagar utan bröd. Utan poesi – aldrig.” (Charles Baudelaire)

Ett land som har två högkvalitativa tidskrifter som ägnar sig åt dikten är inget fattigt land. Sedan 1954 har Lyrikvännen i olika skepnader varit ett nav i debatten kring poesi, och sedan 2009 har Populär poesi varit en uppstickare. Är det en tillfällighet att båda har inställsamma namn? Behöver verkligen poesin denna åtbörd av mildhet? Förmodligen. Lagom till sommaren läser jag två färska nummer. 

Peter Nyberg Mollung är gästredaktör för Populär poesis senaste nummer, N° 61 2025, som har ”Brukspoesi” som tema. Han var med och grundade tidskriften och drev den i tio år. Nu driver han tillsammans med Camlla Nyberg Mollung Tabergsådalens kulturhus i Norrahammar. För transparensens skull har jag i vår anlitats för att hålla författarsamtal där med Jerker Virdborg, Cecilia Davidsson och Andrzej Tichý.

Numret ägnar sig helt åt det gamla bruket, där kulturhuset ingår. Sexton poeter tolkar på var sitt sätt platsens historia, och blicken riktas också mot dess nutid, där ett blomstrande kulturliv håller på att byggas upp i de gamla lokalerna. Det blir sexton olika perspektiv, där var och en bidrar med sitt förhållningssätt, och det visar också att det trots vad sådana som Denise Rudberg säger finns en starkt levande tradition av arbetarlitteratur i Sverige. Hennes ord från intervjun i SvD i går: ”Vi har en jätte­stark tradition av arbetarförfattare, men de är inte särskilt många i dag.”

Bland de sexton namnen finns en del poeter som publicerat sig flitigt, som Kristian Carlsson från Smockadoll och Henrik Johansson (som bland annat skrivit några av de bästa arbetsplatsromanerna jag läst på senare år), och punkpoeten Louise Halvardsson. Men också Joel Berglunds sparsamt hållna ursinne över historiska oförrätter, som undviker att bli reducerat till neutralt redovisande:

hittade man en kvinna nedgrävd i skogen

mördad

närvarande i sin frånvaro

för att sedan försvinnna

hennes namn

ropar på sitt namn några kilometer bort

Det är en imponerande uppslutning poeter, som rör sig sömlöst mellan allvar och humor, mellan det uppsluppna och det stränga. Det är ett nummer av tidskriften som blir en antologi och ett tidsdokument, både över det gamla bruket och den nuvarande situationen för arbetsplatslitteraturen. Poeterna gör platsen levande och manövrar skickligt förbi allt som skulle kunna ha gjort det till en nostalgitripp.

I Lyrikvännens senaste nummer, Nr. 3/2025, saknas ett övergripande tema. Ett lockbete är nio dikter av Friedrike Mayröcker. De är från 2000-talet, och översatta av Ulla Ekblad-Forsgren. Det kommer en urvalsvolym i höst: alla lyrikvänner gnuggar händerna. Ett smakprov: ”äng gula narcisser men det är en porslinvinter, ännu gör det ont”. Sanna Samuelsson skriver en längre text om amerikanske poeten Richard Siken, och hans bok Crush från 2005. De ställen hon citerar är mycket löftesrika.

Den text jag dröjer längst vid är dock skriven av Fargo Nissim Tbakhi, som presenteras som palestinsk-amerikansk poet, författare och konstnär. Hennes essä, ”Anteckningar om hantverk- att skriva i folkmordets timma”, avslöjar språkets betydelse för hur en vardag upprätthålls, utifrån hantverket. Det är en förtvivlad text, och den är förtvivlat läsvärd.

Så kan Populär poesis nummer om bruket och det samspel mellan händer och mekanik speglas i Nissim Tbakhis essä om när hantverket korrumperas: ”Framgångsrikt Hantverk är avhängigt etiska och politiska misslyckanden. […] påtryckningar och påtryckningar tills det som är viktigt, det vi behöver säga, knuffas ut i marginalen eller helt försvinnner.” Hon skriver motståndet ”mitt i intifadans långa mitt”, som hon själv uttrycker det. Hon uppmärksammar också det problematiska med vittneslitteraturen, som lätt infinner sig i tjänstgöring åt lagens tyglande och tillrättaläggande: ”lagen kommer inte att rädda oss, det är lagen som dödar oss.”

Främlingskap och igenkänning. Att berätta om Palestina, Isabella Hammad, översättning Ingela Nilsson, Faethon

 

Anagrorisis är Aristoteles ord för den igenkänning som kan uppstå i litterära verk. Huvudexemplet är från Sofokles Oidipus, när han sent omsider lär sig att han inte längre behöver leta efter den skändlige mördaren av stadens kung – det är ju han själv som dräpte honom i historiens första exempel på road rage, och sedan gifte han sig med drottningen, som råkade vara hans mamma. Ett modernare exempel: när Darth Vader avslöjar för Luke Skywalker vem som är hans pappa.

Den brittisk-palestinska författaren Isabella Hammad – känd för romanen Vålnaden in – höll i september 2023 en föreläsning vid Columbiauniversitetet i New York, till Edward Saids minne. Hon utgår från Aristoteles definition av igenkänning: Främlingskap och igenkänning. Att berätta om Palestina är en meditation över kunskapens gränser, och hur svårt det är för oss att införliva ny kunskap. Boken är tredelad: först Anna Hallbergs vackra förord, sedan föreläsningen, sedan ett efterord som behandlar Hamas attacker nio dagar senare. En fjärde del består av översättaren Ingela Nilssons efterord, där hon redogör för originalets luriga dubbeltydighet i ordet ”recognition”, som ju betyder både att känna igen och att erkänna.

Hallberg tar i sitt förord det skrivna ordets för- och nackdelar i förhållandet till visuella medier, som kvickare kan förmedla erfarenheter. Men för eftertanken och kontemplationen är skriften fortfarande ett överlägset medel. Det är först i efterhand vi formar erfarenheter till en sammanhängande berättelse med inledning, mitt och avslutning. Det som sker är kaotiskt, obegripligt, och saknar struktur och ramar.

Hammad vill börja med mitten, men jag undrar: är vi inte på något sätt alltid i slutet? I slutet av något. Slutet är alltid framför oss, påpekar Hammad, som också betonar den seghet historien alltid uppvisar: ”Historiens gång överskrider alltid de narrativa ramar vi påtvingar den.” Det är här hennes skildring antar utopins former. Att vi aldrig blir tillfredsställda eller nöjda är goda nyheter för den som tror att slutet måste vara dåligt.

Därför är cynismen bara en återvändsgränd, och Hammad synar dess bluff. Ärligt: varför älskar så många cynismen, när den aldrig älskar oss tillbaks? Optimismen har tiden på sin sida, då historien inte saknar exempel på att totalitära och förtryckande stater kan slås ned. Hon lånar några ord från romanförfattaren Romain Rolland, om ”intellektets pessimism, viljans optimism”. Man kunde också inflika Stig Dagermans hoppfulla ord om att vara pessimist i det korta perspektivet, men optimist i det långa.

Att Hammad skriver romaner märks också när hon citerar Sylvia Winters ord om romanen som en revolutionär form, efters om den ”i grunden är ett frågetecken”. Det här har många svenska kritiker glömt, att vi inte ska förstå allt i en roman. Den ska ställa frågor – och inte på det imbecilla moderna sättet som sportkommentatorer gärna säger, att en anfallare ”ställer frågor” till försvararna i en fotbollsmatch. Skönlitteratur kan ge stöd åt paradoxer och motsägelser – det som verkar strida mot förnuftet.

Innan Hamas attack 7 oktober 2023 hade Israel trappat upp sina våldsamheter: ”För palestinier på Västbanken var 2022 det dödligaste året sedan 2005.” Hammad räknar också upp hur många palestinier som mördats under 2023 års första månader. Dödstalen har ökat sedan 7 oktober, och löften om vapenvila och fred blir bara tomma ord. Inte heller ger hon mycket för Israels rätt att försvara sig: ”Tiotusen döda barn är inte självförsvar.”

Hur kan det tillåtas fortgå? Svaret är både enkelt och komplicerat. Det enkla består i avhumaniseringen. Hammad påminner om Sven Lindqvist – vars rykte utomlands är avsevärt större än i Sverige – som i Utrota varenda jävel försynt anmärkte att nazisternas dödsläger hade en prototyp i kolonialismens Afrika. Europa har en kollektiv skuld som sträcker sig långt bakåt, längre än krigen, till kolonialismen och slaveriet.

Vi kan i efterhand raljera över hur trögtänkt Oidipus var i Sofokles pjäs – ledtrådarna och bevisen radade upp sig inför hans blick. Men i själva verket: hur bra är vi själva på att ta lärdom av sådant som sker? Upprepar vi inte våra misstag när vi borde veta bättre? Insikt är plågsam: den får oss att tappa fotfästet, och att erkänna att man har haft fel tär på självbilden.

Mrs Dalloway: Biography of a Novel, Mark Hussey, Manchester University Press

 

Jag frestar på mina läsares tålamod med ännu en text om Virginia Woolf, och ännu en text om hennes roman Mrs Dalloway, som fyller 100 år i år. Jag skrev om nyöversättningen i maj, och när jag i veckan var i Stockholm för nöjet att följa Morrisseys inställda konsert på nära håll hittade jag Mark Husseys bok Mrs Dalloway: Biography of a Novel, på Nord Books på Söder. En gång i tiden trodde jag att det gick att skriva en biografi om Woolf för att hon skulle släppa taget om en, men det blev snarare tvärtom: nu verkar jag inte vilja annat än läsa om hennes böcker, och läsa om hennes böcker …

Hur hängiven är då Hussey? Tja, han är professor på Pace University i New York, och startade en gång i tiden Woolf Studies Annual, och är huvudredaktör för Harcourts annoterade utgåvor av Woolfs romaner. Ett foto av hans samling utgåvor av Mrs Dalloway visar att han har tjugo stycken. Där ligger jag i lä.

Andra litterära märkesår fungerar ofta som HLR, där en stendöd författare för en stund tillåts sola sig i uppmärksamhetens glans. Woolf är en författare som inte är i behov av några livräddande insatser: hon saknar inte läsare, utan hennes böcker är fullt levande och centrala i vår tid – nu under det tidiga 2000-talet faktiskt mer aktuella än någonsin tidigare. Pedagogiskt ställer Hussey i fem fullmatade kapitel upp en genealogi kring Woolfs roman, och tar i stora drag upp tillkomsten, publiceringen och eftermälet. Han har både översikten och närläsningen som sitt fokus, och är både påläst och på tårna, och nästan alltid intressant.

Det var den tre år tidigare Jacobs rum som gav Woolf verktygen och modet att skriva Mrs Dalloway. Hon hann inte ens smälta intrycken från den romanen innan hon tog sikte på att skriva något ännu djärvare, efter att mer eller mindre ha försonats med svårigheten att bli en populär författare. Det finns en viss ironi i att när det väl skedde, med den sena Åren, så var det med en av hennes svagare romaner. Åtskilligt har sagts om hur Woolf med sina modernistiska romaner bröt mot den viktorianska och edvardianska epoken från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Vad som bör kommas ihåg är att hennes mamma – som dog när Virginia var tretton – skrev under upprop som motarbetade kvinnors rösträtt.

Mycket som är modernt för stunden bleknar snart nog. Att Woolfs romaner står sig skulle förvåna de många som initialt motarbetade henne. Liksom för andra pionjärer – Edith Södergran, till exempel – är det en förenkling att säga att alla var fientliga mot dem. (I Södergrans fall var det mest landsortspressen som inte förstod vad hon höll på med.) Det stämmer att många etablerade och tongivande manliga kritiker gjorde det till en sport att missförstå Woolf. Vi kan skratta åt dem nu, men i själva verket är det en allmänmänsklig reflex, att ta avstånd från det som är nytt. Vanessa Bell var till exempel den första i England som köpte ett verk av Pablo Picasso, redan 1911, så onekligen hade också hon öga för vilken konst som skulle stå sig, när de utställningar som vännen Roger Fry anordnade – med bland annat verk av van Gogh – hånades i pressen. I viss mån fortsätter läsarna att träta om Woolf. Hussey visar att på Goodreads 2025 ser receptionen ut ungefär som den gjorde 1925: antingen är den ett storslaget mästerverk eller obegriplig rappakalja.

Woolf utnyttjade sina egna erfarenheter av psykisk ohälsa när hon porträtterade krigsinvaliden Septimus Smith. Hussey påpekar att hon också umgicks med Siegfried Sassoon, med erfarenheter från skyttegravarna. Hennes man Leonard, hade också två bröder som deltagit i kriget: den ene dog i en bombattack som också skadade den andre svårt. Hussey visar med eftertryck hur viktiga karaktärerna och karaktärsskildringen var för Woolf, att det var vad som fick hennes prosa att leva. Det låter enkelt, men det är nog den formel som förklarar att hon fortsätter väcka intresse: hon skildrar människor som ges evigt liv.

Eventuellt byggde porträttet av Clarissa Dalloway i sin tur på en barndomsbekant, Kitty Maxsie, som faktiskt dog under tiden Woolf arbetade på Mrs Dalloway i något som verkar ha varit ett obekräftat självmord. Clarissa och maken Richard Dalloway var bifigurer i Woolfs första roman, Vägen ut. Där är porträttet av henne mer satiriskt, men också mer grovhugget och onyanserat. Woolf, som var ett stort fan av Jane Austen, lärde sig tygla sin elakhet bakom subtila små grepp.

Men hon var inte helt behärskad, något Hussey tar fasta på. Så blir Miss Kilman, dottern Elisabeths privatlärare, föremål för Clarissas elakhet:

Åh, så hon hatade henne – svettig, hycklande och korrupt, med så mycket makt – Elizabeths förförerska, kvinnan som trängde sig in för att stjäla och smutsa ner [originalet har ”defile her”]. (Vilket struntprat! skulle Richard ha sagt.) Hon hatade henne: hon älskade henne. (Eva Åsefeldts översättning.)

Vad ser vi här, om inte svartsjuka? Vi ska ändå komma ihåg att Woolf inte berättar för oss vad vi ska tycka och tänka. Hussey menar att hon gör oss som läser till ”accomplices”, alltså medbrottslingar eller kumpaner. Det är en lockande bild för hur det är att läsa henne – en slags invigning i något hemlighetsfullt och på gränsen till det opassande. Eller det förbjudna: Woolf kommer undan med att skriva om homosexuell kärlek i en tid när andra hamnade i rätten för det (Radclyffe Hall, vars rättegång Woolf följde). Det här sker inte, menar Hussey, för att hon var mindre vågad – i Mrs Dalloway minns Clarissa när hon i ungdomen kysste Sally Seaton, och upplevde något som måste kallas en orgasm. Kan läsarna 1925 ha varit så förblindade att de inte ville upptäcka att en kyss mellan två kvinnor kan vara något annat än kysk?

Clarissa och Septimus är på flera plan ett dubbelporträtt av neuros. I en notering menade Woolf att båda var kopplade till sanningen: ”Mrs D seeing the sane truth, S.S. seeing the insane truth.” Woolf själv var ju införstådd med båda sanningarna. Det hör också till att romanen blivit så seglivad i kraft av det autentiska i porträttet av Septimus, som en mycket tidig skildring av det vi kallar PTSD och som då hette ”granatchock”.

Hur kan då en roman som enligt allmän uppfattning inte handlar om något bli så populär? Den har två teman: död och shopping. Septimus självmord är romanens centralkraft; det är en död som tar sig in i de andras tankar och medvetanden. Men det handlar också om shopping, om varor och om tankar på vad som kan, bör och ska köpas. Det kan förvånas att romanen godkändes av den strikta censuren i forna DDR, som berömde den sympatiska bilden av arbetarklassen och kritiken av klassamhället. Kanske det kan fungera som ett exempel på vad som händer om man läser utan förutfattade meningar – det vill säga, den grundmurade brittiska uppfattningen att Woolf var en elitist och snobb.

Det är gott om intressanta poänger i Husseys framställning, som aldrig blir museal eller docerande. Han skriver med ödmjukhet och klokskap, och briljerar aldrig med konstlade analyser. Dock lämnar han referaten ibland, och ger prov på intressanta tolkningar. Men det är också en bok att läsa för att den ger mycket kunskap kring Woolfs roman. Den berömda inledningen – ”Mrs. Dalloway said she would buy the flowers herself” – tillkom sent i skrivprocessen, två år efter att hon börjat. I den tidigare skrivna skissen ”Mrs Dalloway på Bond Street” var det handskar hon var ute efter. Vi som läser Woolf har också övat upp vårt minne, i sökandet efter ledtrådar och hintar i hennes verk. Hon ställer krav på sin läsare, men det får man gå med på, då hon också belönar.

Hussey är sparsam med resonemang kring Joyces inflytande – Woolf läste med stigande ointresse hans nypublicerade Ulysses medan hon skrev – men visar med större eftertryck hur hon kände sig besläktad med Proust. Det här är en iakttagelse som visat sig mer hållbar än den gamla tröttsamma rivaliteten mellan Joyce och Woolf. Det finns en stark likhet i hur Woolf och Proust gestaltar sina människor som svåra att lära känna, då de bär på så många dolda och hemliga sidor: ingenting är vad det verkar, i deras romankonst, och alla är någon annan (eller något annat) än vad de framställs som.

Första upplagan av Mrs Dalloway låg på blygsamma 2000 exemplar, och den sålde slut under året. I USA, där den utkom samtidigt, sålde den marginellt mer. En pikant skillnad är hur de två versionerna skiljer sig, utifrån de sena korrekturändringarna som Woolf införde. Den engelska originaltexten är indelad i tolv onumrerade sektioner, vilket kan passa då den är så styrd av tiden och Big Bens klockslag. Den amerikanska däremot har bara åtta sektioner, då vissa av radbrytningarna inte uppmärksammades i sättningen. I senare utgåvor har det korrigerats till elva eller tio eller åtta igen, men sällan tolv, som i det engelska originalet.

Det dröjde till det tidiga 70-talets andra våg av feminism innan Woolf skulle bli en författare att räkna med akademiskt. Elaine Showalter, Sandra Gilbert och Susan Gubar hörde till de som ägnade stor möda åt att korrigera den manliga hegemoni som rått inom litteraturforskningen. Det är signifikant att det dröjde till 1977 innan den första svenska översättningen kom, av Else Lundgren.

För drygt tjugo år sedan kom först Michael Cunninghams roman Timmarna, som ivrigt och skamlöst plundrar Woolfs roman på karaktärer, teman och stil. Hans rip-off blev också film, som var marginellt bättre (givetvis nominerades den till hundratals Oscars). Hussey har inte mycket till övers för Cunningham, som i en intervju sagt att Woolf gör med prosan vad Jimi Hendrix gjorde med sin gitarr … Ett nyckelord för Woolf är ”frihet” – eventuellt har Cunningham missuppfattat detta, och tagit sig för stora friheter med Woolfs roman. Däremot går det förstås att hitta mindre flagranta spår av den i böcker som Zadie Smiths NW, Ian McEwans Lördag, Rachel Cusks Arlington Park och Christopher Isherwoods A Single Man.

Parallellt med Mrs Dalloway utkom essäsamlingen The Common Reader, och Woolf gjorde en poäng av att alla över fyrtio föredrog essäerna, medan alla under fyrtio föredrog romanen. Med andra ord: den som skriver fiktion för de yngre läsarna kommer att överleva. Kanske det inte finns något bättre sätt att avsluta den här långa (men inte sista) texten om Virginia Woolf än med hennes egna ord: ”En bok tillhör inte författaren, den tillhör läsaren.”

Defy. The Power of No in a World That Demands Yes, Sunita Sah, One World

 

Vilket är svenska språkets vackraste ord? Jag föreslår ”nej”. Någonting säger mig att Sunita Sah, brittisk läkare och psykolog, verksam i USA, håller med. Hennes bok Defy. The Power of No in a World That Demands Yes som kom i våras tilldrog sig mitt intresse, och jag har läst den med viss förtjusning.

Hon inleder med att koppla ihop de poliser som mördade George Floyd 25 maj 2020 med en egen historia där Sah anmodades en röntgenundersökning som med största sannolikhet var onödig, men som hon inte förmådde avstyra. Och så ser hennes arbetsmetod ut till största del: en växling mellan historiska och samtida exempel – från Rosa Parks till Greta Thunberg – och egna anekdoter. Det är en metod som mestadels fyller sitt syfte, även om det finns en viss benägenhet till upprepningar, där favoritexemplen återkommer lite väl ofta.

Syftet är att göra undantagen till regel, det vill säga adla trotset till rättesnöre. Det engelska ordet ”defiance” (trots) ges en ny, privat definition: ”acting in accordance with your true values when there is pressure to do otherwise.” Parallellt med de många olika exemplen får vi till livs hennes egen historia, utifrån att hon varit en typisk duktig flicka, något som förstås premieras både i skolvärlden och i yrkeslivet. Speciellt för kvinnor, kan tilläggas, och det råder ingen tvekan om att Sah som kvinna är skickad att förstå utmaningar som andra utsatta grupper möter. Genom att berätta om hur rasism har drabbat många svarta kan hon visa att även för kvinnor finns det en utbredd sexism som inte har lagt många strån i kors för att bli mildare sedan typ 1950-talet.

En sak Sah har utvecklat kallar hon ”krokodilleendet”, och här misstänker och befarar jag att fler kvinnor kan relatera, att det finns ett särskilt sorts leende som kvinnor tar till för att avväpna situationer för att inte uppfattas som alltför pådrivande. Det är ett leende som är en eftergift, en sköld som säger: ”I am not a threat. / I will play by your rules. I concede. I comply.”

Ett av exemplen gäller de omtalade experimenten som utfördes i Stanley Milgrams regi på Yale, där frivilliga satte in vad de trodde var våldsamma och dödliga elstötar, utifrån att de bara lydde order. Ett annat är den man som 2004 ringde till restauranger och bad dem kvarhålla en namngiven oskyldig person i personalen misstänkt för ett brott, och klä av henne i ett låst rum, något som sedermera ledde till fysisk misshandel och sexuella övergrepp. Sah visar att även om vi identifierar oss som den som gärna vill neka och vara motståndskraftig, stämmer det sällan med verkligheten. Helt enkelt för att vi saknar verktygen för att trotsa. Kan den här boken erbjuda dessa verktyg? Kanske.

För vad Sah bidrar med är rådet att du bara ska säga ”yes” om det betyder ”hell yes” (ja för fan, översätter jag simultant). Att vägra är en handling, inte en personlighet, menar hon också. Du kan också alltid lita på psykologer i att du förr eller senare får en schematisk bild. Här berättar Sah om trotsets fem steg, inte helt olikt sorgens fem stadier som psykologin tidigare gett oss. Mer behållning har jag av kloka resonemang om grupptryck och privilegier. För somliga är det ju lättare att säga vissa saker utan att behöva tänka på konsekvenserna, att inte behöva beräkna om det som sägs är godtagbart. Ett nej ska också, menar Sah, vara ett ja: ett bekräftande på den du i sanning är.

Jag kan i uppräkningen av exempel sakna en favorit som skriftställaren Bartleby, från Herman Melvilles eponyma novell (den kom i ny svensk översättning i fjol). Sah berättar annars om det pris Rosa Parks fick betala för sitt motstånd på 1950-talet, när hon i bussen vägrade att lämna sin plats som var reserverad för vita resenärer. Den lydnad som är en nödvändighet för militären och polisen kan förstås ifrågasättas – det var den som tog George Floyds liv. Själv kunde jag inte överleva den militära lydnaden när jag 1986 var ålagd att utföra vidriga saker i Boden som pansarbefäl (det blev vapenfri tjänst av det).

Lydnad i all ära, men polisens kåranda har jag svårare för. Många av exemplen kan omedelbart överföras till svenska förhållanden. Sah nämner något som hon kallar för ”conscious compliance”, som väl kan översättas till medvetna eftergifter. En svensk läsare kan glädjas åt att Sah uppfattat budskapet i Greta Thunbergs skyltar vid de första demonstationerna: ”SKOLSTREJK FÖR KLIMATET”. Behöver det nämnas att även Thunbergs protester kom med ett pris? Eller att Ebba Busch inte får något omnämnande i den här boken?

Studier i döden, S.E. Stenbock, översättning Arthur Isfelt & Jonas Wessel, Hastur

 

Det är sällan ett förlag känner sig nödgade att bifoga en brasklapp där de ber om ursäkt för att en författare skriver dåligt (vid närmare eftertanke är det kanske en gärning som fyller en funktion). Hastur – specialiserade på skräck från marginalerna – ger ut S.E. Stenbocks novellsamling Studier i döden från 1894. Arthur Isfelt, som översatt lejonparten, kommenterar författarens ”ofta klumpiga och krystade prosa”, och Jonas Wessel, har översatt ett par noveller och ger i ett förord det nedgörande omdömet: ”I ärlighetens namn var han ingen framstående författare; hans karaktärer är ofta platta stereotyper och dialogen är inte särdeles trovärdig”.

Med andra ord har Stenbock inte gjort några större avtryck i litteraturhistorien, men kan vara värd att läsa ändå. Hans korta levnad pågick åren 1860-1895 – faktiskt dog han i skrumplever samma dag, 26 april 1895, som rättegången mot Oscar Wilde inleddes. De hade haft ett kortvarigt samröre, men troligen var Stenbocks rykte för skamfilat även för Wilde. Arthur Symons har beskrivit honom så här: ”he was one of the most inhuman beings I have ever encountered; inhuman and abnormal; a degenerate, who had I know not how many vices.”

Greven Eric Stanislaus Stenbock hade svenskt, tyskt, ryskt och estniskt påbrå, dyrkade poeten Shelley, men stilmässigt och tematiskt har han närmare till Lord Byrons sardoniska temperament, kryddat med en rejäl nypa livsleda. Han gav ut tre diktsamlingar – nu vederbörligt bortglömda, förutom av David Tibet, sångaren i Current 93, som sedan 1996 återutger böckerna i exklusiva upplagor, samt Marc Almond, som gjort fyra låtar som bygger på Stenbocks dikter.

Den morbida titeln Studier i döden sammanfattar innehållet bra: likaså omslaget som Stenbock själv har färdigställt med emblematiska ormar, ugglor och fladdermöss. Tre av novellerna översatte Wessel redan 2014 till en mindre antologi som också gavs ut av Hastur – däribland den märkliga ”Den sanna berättelsen om en vampyr”, som torde vara av intresse för alla med intresse för vampyr-lore. Den befinner sig tidsmässigt mittemellan J. Sheridan Le Fanus Carmilla (mästerverk) och Bram Stokers överskattade Dracula. Vampyren greve Vardalek har flera drag gemensamma med Dracula – som anmälde sin ankomst först två år senare – och hon som berättar heter Marcela, vilket onekligen kan vara en tribut till Carmilla, vars namn maskeras till Mircalla i kortromanen.

I övrigt är det svårt att motsäga Isfelts och Wessels omdöme. Novellen ”Narkissos” har ett värde som ett förebådande av vår tids selfiesjuka, men narcissismen behandlas förstås mer konstnärligt av Wilde i Dorian Grays porträtt. Ändå går det att läsa Stenbocks novell med behållning, i skildringen av den vackra unge mannen som blir straffad med att en sviken kvinna kastar gift i hans ansikte, så han blir vanskapt. En blind pojke blir hans vän – och i sin blindhet vänder han sig förstås inte ifrån Narkissos ansikte i avsmak. Det är ett motiv som Stenbock verkar ha tagit rakt ur Mary Shelleys Frankenstein, men det är ändå en gripande historia.

Ännu bättre är ”En kallelses död”, om ett par som vänder den fysiska kärleken ryggen för att uppgå i klostervärlden. Här lyckas Stenbock faktiskt konstruera en sammansatt historia med ett inte allt för förutsägbart slut. Men som helhet är det en kuriositet, som förstås bara är av intresse för de med dragning åt dekadensens årtionde, 1890-talet. Å andra sidan är dessa läsare ingen försumbar samling – eller borde i alla fall inte vara det.

Simone Weil. A Very Short Introduction, A. Rebecca Rozelle-Stone, Oxford University Press

 

Få 1900-talsförfattare är idag lika omhuldade som Simone Weil, vars insatser inte kan summeras i en handvändning: aktivist, religiös mystiker, lärare, fabriksarbetare, journalist, filosof, pacifist, revolutionär, och en del annat. Hennes inflytande på andra hälften av 1900-talets tankevärld är omfattande, och det har bara ökat under 2000-talets första 25 år. Därför låter det futtigt att ens försöka klämma in hennes gärning i Oxford University Press sympatiska serie ”A Very Short Introduction”.

Lyckligtvis är det egentligen ingen kort bok, utan A. Rebecca Rozelle-Stone ger sig själv relativt fria tyglar, och tack vare minimalt typsnitt och maximalt utnyttjande av boksidan blir det en fyllig presentation på knappa 130 sidor. Det är en bok som i sju effektiva kapitel ger oss den tillbörliga bakgrunden, och fokuserar mindre på personen och mer på idéerna.

Själva biografin kan snabbt summeras: född i en judisk familj skulle hon senare starkt ifrågasätta judendomen för en mer holistisk syn på religionen. De asketiska idealen fick hon med sig från föräldrarna, och hon tog redan som barn avstånd från allt välstånd – en hållning hon aldrig fick anledning att revidera. Brodern André var ett mattesnille, och Weil kämpade med dåligt självförtroende och mindrevärdeskomplex gentemot honom. Ändå var hon ensam kvinnlig student när hon pluggade filosofi på École Normale Supérieure, för att bli lärare. Hon led av svår migrän sedan hon var tolv, och dog i tuberkulos och självsvält 1943.

Rozelle-Stone lägger stort fokus på hur den antika grekiska filosofin påverkade hennes tankevärld, i första hand men inte exklusivt, Platon. Hon tog också starkt intryck av skönlitteraturen, något som märks i essäerna om Sofokles Antigone och Homeros Iliaden (”Sången om styrkan”). Hon var mer kritisk mot Karl Marx, som hon kritiserade för att tro på mirakel utan att tro på det övernaturliga.

Även om det är först i sista kapitlet som Rozelle-Stone kommer till Weils inflytande på senare författare, finns det genom hela framställningen indicier på hur aktuella hennes tankar är. Hennes motvilja mot all lyx blir ju allt mer angelägen, ju mer konsumistiskt och kapitalistiska vårt samhälle blir. Hennes maktanalys är också aktuell, utifrån synpunkten att det värsta med makten är att den till sin natur är obegränsad – den söker endast efter att utöka sin jurisdiktion. Weils ideal – också med grekisk inspiration – var måttan.

Fast, levde hon verkligen som hon lärde, måttfullt? Nej, hon saknade sinne för det balanserade, och var en extremist, och Rozelle-Stone är den förste att erkänna hur svårt det är för oss att leva upp till hennes stränga och i förlängningen självförbrännande asketism. På ett anakronistiskt vis verkar en litterär figur som Helen Burns i Charlottte Brontës roman Jane Eyre har influerats av Weils koncept ”avskapelse” (decreation). Vi kan lära oss åtskilligt av begreppet avskapelse, som är värt en längre genomgång än jag kan tillåta mig här – det är Weils viktigaste bidrag, och du kan läsa mer om det i bland annat samlingen Tyngden och nåden.

Vi kan också lära oss av Weil att bli bättre på att hantera vår otålighet, vår dragning mot de omedelbara belöningarna. Ett annat av hennes nyckelbegrepp är det svåröversatta ”malheur”, som något bortom lidandet, det vill säga det onda som inte kan artikuleras men som vi måste konfrontera. I Weils filosofi är Gud synonymt med ”det goda”, något som upptog i stort sett allt hon skrev. Att vara dygdig måste vara en omedveten instinkt, för annars blir det bara en bekräftelse av den egna godheten. Hon menade också att själen kan inrymma både frihet och lydnad, och friheten får inte vara oinskränkt, och lydnaden måste vara inriktad på det som är större än det egna jaget.

Några andra begrepp som Rozelle-Stone i all korthet går igenom är det som på engelska heter ”gravity”, alltså tyngdlagen – en lag som blir både moralisk och fysisk. Och så förstås ”metaxu”, som är en slags förmedlare eller bro, som sammankopplar oss med det absolut goda, alltså Gud. I hennes kritik mot judendomen ligger dess fixering vid makt utan att ta en förmedlare i beräkningen, alltså Jesus, som begränsar Guds allsmäktighet genom sin självuppoffrande kärlek. Hon kunde helt enkelt inte godta en Gudsfigur som lovar att förena ett folk med förbehållet att de därmed måste erövra ett annat folk.

Som sagt är det ett måttfullt format som Rozelle-Stone verkar i, bokserien som ändå är en så viktig del i ett bildningsprojekt. Formatet tvingar fram koncisa och skarpa slutsatser, som samtidigt undviker förenklingar. Hon har tidigare skrivit en bok om Weils förhållande till den kontinentala filosofin. Mot slutet nämner hon fyra prominenta tänkare som tagit intryck av Weil: Emmanuel Levinas, som var kritisk, Iris Murdoch, Susan Sontag och Anne Carson. Ingen dålig samling, och hon anger också Albert Camus, Maurice Blanchot och Georges Bataille, och ett flertal katolska författare, som André Gide, T.S. Eliot och Flannery O’Connor.

Själv kan jag inte låta bli att reflektera över hur det ökande intresset för Weil sammanfaller med hur Virginia Woolf och Clarice Lispector under 2000-talet allt mer setts som de kanske två viktigaste författarna från 1900-talet. De skrev romaner, men det är ett förminskande att enbart se dem som romanförfattare: de är också filosofer med andlighet högt på sin agenda. Det råkar också vara så att Woolf dog bara två år innan Weil, och Lispector publicerade sin debutroman – Nära det vilda hjärtat – bara året efter att Weil dött. Jag vägrar tro att det här inte saknar samband.

Glädjen & Känsla för tid, Giuseppe Ungaretti, översättning Ida Andersen, Themis

 

Ezra Pound har skrivit den kanske bästa kortdikten någonsin, ”In a Station of the Metro” från 1913: ”The apparition of these faces in the crowd; / Petals on a wet, black bough.” Italienska Giuseppe Ungaretti – tre år yngre än Pound – skrev fyra år senare dikten ”Mattina” (”Morgon”): ”M’illumino / d’immenso”. I Ida Andersens översättning: ”Jag lyser upp mig med oändlighet”.

Ungaretti är sparsamt översatt till svenska. Hans namn nämns ofta i översikter över 1900-talets viktigaste poeter. Han föddes i Egypten, dit hans pappa var stationerad för att gräva Suez-kanalen. Pappan dog under arbetet, men sonen bodde kvar med sin familj, och reste inte till Italien förrän en kortvarig visit när han var 24. Liksom Pound var Ungaretti förtjust i Mussolini och fascismen, och biografen Frederick Jones kallade honom politiskt dum, något som kan ge cancelkulturens vänner tillfälle att slipa sina knivar.

Eller så ger vi Ungaretti en chans, i den tvåspråkiga boken Glädjen & Känsla för tid, som Ida Andersen har översatt. Hon har också skrivit ett fint efterord som utgör en god presentation till poeten, som introducerades till svenska av akademiledamoten Anders Österling. Något Nobelpris blev det inte, då två andra italienska poeter ur hans generation, Salvatore Quasimodo och Eugenio Montale, fick det i stället. I går skulle jag ha gått på Morrisseys konsert på Hovet (han ställde in), på tal om kontroversiella konstnärer, och han var ju för tjugo år sedan attraherad av allt italienskt.

I den här volymen samsas två diktsamlingar från Ungarettis tidiga produktion. Boken Glädjen samlar flera av hans tidiga diktsamlingar, den tidigaste från 1916. Det var en bok som expanderade i omfång, ungefär som Walt Whitman lät göra med sin Leaves of Grass. Likt Whitman skildrar Ungaretti människan i helfigur, med en förundrad blick på naturen. Alltihop förmedlat på ett lättfattligt och tillgängligt språk. Ungarettis främsta förebild var ärkepessimisten Giacomo Leopardi.

Det är främst de korta dikterna som initialt fångar mitt intresse, där Ungaretti med ytterst knappa medel förmedlar stämningar och känslolägen. En annan som ivrigt läste Leopardi, svenske Vilhelm Ekelund, delar Ungarettis dragning mot de nedstämda regionerna. Ungarettis ”I kvälll”, från 1916: ”Brisen i ett bröstvärn / där jag i kväll kan luta / min melankoli”. Några av dikterna förefaller skrivna som reportage från första världskrigets skyttegravar, där Ungaretti deltog som soldat. Av de längre dikterna gillar jag mest ”Nåden” från 1928, där privat självömkan transcenderas till något tidlöst och allmängiltigt.

Dikterna påminner oss om det unika med poesin, som inga algoritmer kan fånga eller efterbilda. Kort sagt: stilens och innehållets originalitet och särprägel, som befinner sig långt ifrån vad du kan förvänta dig. I dikterna förmedlas en längtan efter kontakt med både det sinnliga och det andliga. Det sorgesamma bottnar i konkreta erfarenheter. Liksom Catullus och Zlatan (ännu en med fascination för det italienska) talar Ungaretti ibland om sig själv i tredje person.

I en av dikterna återskapar Ungaretti en situation som poesin har varit upptagen med alltsedan, tja den dikt som tillskrivs Sapfo: ”månen har gått ned nu och / Plejaderna. Tid passerar, / midnattstimmen är här, / och jag ligger ensam” (översättning Vasilis Papageorgio och Magnus William-Olsson). Eller Goethes ”Vandrarens nattsång”: ”Över bergen / det tysta. / I trädens kronor / stillhet. / Skogens fåglar / stumma. / Snart / även du” (översättning Bo Carpelan). Ungarettis ”Sömnighet”:

Bergsryggarna här

har gått och lagt sig

i dalars mörker

Ingenting annat

än sorlet

från syrsorna når mig nu

Och förenar sig

med min rastlösa oro

Finns det något kort svar på hur vi ska förhålla oss till en poet som gillade fascismens idéer? Den dysterhet och sårbarhet som finns i Ungarettis dikter gjorde honom impopulär hos fascisterna, som inte hade mycket till övers för rader som ”[k]an den förtvivlade tro på sig själv och det sanna?” Lämpligt nog tackade han ja till en gästprofessur i Brasilien, där han tillbringade de kritiska åren 1936-1942. Fast å andra sidan behöver Sverige ingen cancelkultur: vad jag kan se har den här boken av Ungaretti inte recenserats någonstans, så problemet löses av vårt kollektiva ointresse för väsentlig 1900-talspoesi.

Lerbild av Rosa, Mira Teeman, Prosak

 

Förra veckan publicerade Expressen en lista över 2000-talets 25 bästa svenska böcker. Givetvis säger listan något om litteratursmaken just nu, fast inget om vad som kommer att stå sig i ett längre perspektiv. Även om jag själv inte hade röstat på Lars Noréns dagböcker, som toppade listan, är jag glad att den låg överst: är det någon bok jag vill ska överleva vår egen tid är det den.

I själva verket är det inte många titlar som överlever. För två år sedan återutgav Prosak Mira Teemans novellsamling Tre dagar innan, som var smått fantastisk. Författaren, född 1926, var polsk flykting från nazisternas koncentrationsläger, där hon som enda medlem av sin familj överlevt. Efter drygt tio år i Sverige gav hon alltså ut novellsamlingen, och två år senare romanen Lerbild av Rosa, som nu återutges på samma förlag, åttio år efter att de vita bussarna tagit henne till Sverige.

Romanen är en välbehövlig påminnelse om vårt korta minne. När Teeman 2008 dog var hon bortglömd efter de två 50-talsböckerna: nu ser jag de här två böckerna som ett tillskott till den svenska 1900-talsprosan. Det är en roman om två kvinnor: Halina och Rosa, som båda anländer till Sverige i 20-årsåldern efter Förintelsen. Halina är den blygare, medan Rosa tar för sig av livet. De delar lägenhet, men strax åker Rosa tillbaka, och då följer vi deras vänskap i deras brevväxling, även om det endast är Rosas brev vi får läsa. På en bild i bokens pärm kan vi se den unga författaren vid sin skrivmaskin: en Hermes. Det är ett lämpligt namn (Hermes var gudarnas brevbärare i den grekiska mytololgin) för den författare som lånar ut sig till brevromanen.

Teeman skriver om de svenska flyktingförläggningarna, som hon såg som inget annat än en förlängning av nazisternas dödsläger: ”Det var en tid av sysslolöshet då allt det inkrökta, av skräck felvridna, skulle rätas ut och långsamt återgå till sitt normala tillstånd. Och långsamt lossnade försvarsattityden, det anspända slappnade av, förvildade djur omvandlades till med sågspån uppstoppade, viljelösa leksaker.”

Priset de får betala är att bli betraktad med förakt, som något mindre värd än svenskarna. Därför tvekar inte männen att tränga sig på och försöka ligga med Halina, trots att hon inte visar dem något större intresse. Ja, faktum är att även en kvinna ser det som sin uppgift att förföra henne – en modig sak av Teeman att skriva om, bara lite drygt tio år efter att homosexualitet slutat vara en olaglig handling.

Liksom i novellerna visar Teeman stor människokännedom. Hon uppfattar nyanserna i hur människor förhåller sig till varandra. Rosa blir urtypen för hur någon – Halina – kan göra sig för beroende av andra. Så blir det en bild av hur vi blir till i ögonen på andra: en karikatyr i värsta fall, i bästa fall bara begränsade. Svenskars bemötande av flyktingar blir föremål för Teemans kritik, där hon markerar mot ordet ”utlänning”. När fernissan faller av är den svenska främlingsfientligheten ingen trevlig sak – kanske just för att den i kraft av att vara så väl kamouflerad tillåtits växa sig så stark.

Till boken hör Viktoria Parmells fina efterord, som betonar Teemans behov av avstånd och distansering för att indirekt kunna närma sig de skändligheter hon upplevt under kriget. Därför blir det ingen renodlat självbiografisk roman. Vi får också veta att det nyligen upptäckts ett opublicerat manus, en tredje roman – De tretton barnen – och vad vore mer lämpligt än att det publiceras nästa år, när det är 100 år sedan Mira Teeman föddes?

Ingen brist på tankar, Scott Huber, Kaunitz-Olsson

 

Två saker kännetecknar den svenska samtida serieromanen. Dels är den ofta tecknad i en indiestil som är primitiv och gritty, dels är den ofta utpräglat självbiografisk. Det är ingen tillfällighet att den första doktorsavhandlingen i världen om självbiografiska serier var svensk – Nina Ernst Att teckna sitt jag, som kom 2017.

Därför är det inte förvånande att Scott Hubers första serieroman Ingen brist på tankar är både självbiografisk och tecknad i den gråmelerade stilen, där indie-estetiken förstärks av en skrift som gärna lånar sig till skrivstilen. Det handlar om Scott och hans anknytningssvårigheter. När han var barn skilde sig föräldrarna. Parallellt med de minnena får vi en historia i nutid där han har svårt att bli kvar i relationer någon längre tid. Pappan berättar att han blivit lämnad, ett mönster som sonen upprepar.

Det finns en kille som Scott fortfarande är kär i, vars namn är redacted (överstruket). Han blev dumpad på snapchat, och försöker nu ta sig vidare, vägledd av välmenande kompisar. Scotts självkänsla är låg, och som alla i hans situation gärna konstaterar, har han ”ingen brist på tankar”, vilket också blir en talande titel för hans självbiografi så här längt. När kaffe hälls upp blir det i en Det osynliga barnet-mugg, vilket förstås är högst signifikativt.

Huber är utbildad på konstfack, och det är en bildmässigt genomarbetad komposition, som styr berättelsen och ger den stadga. Det är en stil med några smått surrealistiska drag. Djur blir Scotts följeslagare, med en talande anka som inleder och avslutar historien. Även om Scott har kompisar är det här en skildring av ensamheten och dess påverkan på psyket, illustrerat i en anekdot om en man som dör i sin lägenhet, och det tar tre år innan hans lik upptäcks – de enda meddelanden han hade i sin mobiltelefon var spam från Greenpeace. Trots ensamhetstematiken finns det en fin scen där Scott som vuxen försonas med sin pappa.

Jag skrev nyligen om Alva Skogs serieroman Taggig, som också har ett HBTQ+-tema. Hen fokuserade också på huvudpersonens relation till pappan, fast på ett mer sårigt sätt. Huber jobbar med det monokrona, med några enstaka gula inslag. Det är en särpräglad stil, som pendlar mellan det fördragsamt behagliga och det nervigt oroande. Olika populärkulturella fenomen ingår i berättelsen, som tinder, Dardels ”Den döende dandyn”, musikinslag av Lill Lindfors och Sara Parkman, samt filmtittande på Brokeback Mountain.

Det är en serieroman som tar sig an en erfarenhet med kaosig energi. I kaoset uppstår en del insikter av universellt slag: ”Att inte be om kärlek för ofta för att bli avvisad men ändå tillräckligt för att överleva.” Många kan nog känna igen sig i Hubers allmängiltiga berättelse om att bli sviken, och hur svårt det är att upprätthålla balansen mellan att vilja förstå vad som händer och faran i att övertolka vartenda lilla besked och varje ringa tanke.

Mörk kvadrat, Tone Hødenbo, översättning Kristoffer Appelvik Lax, Ellerströms

 

Vad minns du av 1994? Kanske något om fotbollslaget som grävde guld (brons) i USA. Eller att Nelson Mandela blev president efter Sydafrikas första fria val. Och att Kurt Cobain tog sitt liv. Du kanske minns militären Mattias Flink som i Falun mördade sju människor. Eller att fartyget Estonia förliste på Östersjön. Och så röstade vi förstås ja till EU, vad det nu betydde i förlängningen. Om du har en gnutta intresse av film dog geniet Mai Zetterling också 1994.

Ja, och så gav Tone Hødnebo ut diktsamlingen Mørkt kvadrat på norska. Nu har mycket vatten runnit under broarna när den äntligen översätts till svenska, av Kristoffer Appelvik Lax. Mörk kvadrat är en kompakt samling som spjärnar emot ett 1900-tal som inte vill släppa sitt grepp om oss. (Glömde jag att ryska trupper invaderade ett land, Tjetjenien, 1994?) Världen är vidrig; det är inget nytt med det. Mycket vatten har som sagt runnit – och ändå inte. I de här dikterna skrivs ”sovjet” med gemena bokstäver.

Hødnebo har gett ut en handfull diktsamlingar, och har översatt Anne Carson och Emily Dickinson. Att hävda att det märks är en underdrift. Hon excellerar i en slags intellektuell poesi, som kan vara halsbrytande i sina oväntade och tvära övergångar, eller i hur paradoxer hanteras. Vad är paradoxer? Det är insikter som dirigerar sanningen. Och vad är då det mörka som anropas redan i titeln? Det är världsbilden som är mörk. Måste den vara det? (Måste du fråga?)

Det vore orättvist att för mycket betona dikternas intellektuella framtoning, för Hødnebo investerar sitt poetiska modus också i de fem sinnena. Kanske 1994 var tiden när världen senast var någorlunda harmonisk, när vi senast hade anledning att känna oss optimistiska inför framtiden. Kalla kriget var slut (typ), klimathotet var i stort sett oupptäckt, och som sagt, Nelson Mandela – jordklotets godaste människa – var på väg att bli president i ett Sydafrika som avskaffat Apartheid (jag vet, det gick inte så bra).

Tidigare har jag läst Hødnebo på norska, Nytte og utførte gjerninger, en samling som utkom 2016. Då tog jag fasta på något som jag envisades med att kalla en vertikal tradition, att hon skrev något som rörde sig i rörelser uppåt och nedåt, medan många svenska poeter gärna ägnar sig åt att skriva en horisontell poesi. Bilden bekräftas av en krönika av Mikaela Blomqvist från tidigare i veckan, där hon beklagar många svenska diktsamlingar från senaste tiden som inte ger sitt innehåll en tillbörlig form: de nöjer sig med att registrera en erfarenhet.

Glädjande nog är formen prioriterad av Hødnebo. Det vore nästan alltför lätt att selektera enskilda rader, från till exempel tre olika dikter, som både hör ihop och kan läsas fristående:

I din röst hörde jag en bestämd klang

[…]

från ett maskätet århundrade

[…]

Du blöder i ett majestätiskt mörker

Dikterna frammanar en värld som har förändrats. Det finns en uppenbar kontinuitet, där Hødnebo visar värdet i något fast och stabilt, när omvärlden skyndar sig att hångla med förändringens vindar (nej, det där var ingen referens till Scorpions). Vad Hødnebo gör, är inget mindre än att staka ut nya vägar och nya möjligheter för den politiska dikten, och visa en värld stadd i förändring. Redan 1919 skrev W.B. Yeats den dikt, ”The Second Coming”, som verkar vara en mall för hennes summering av 1900-talet: ”what rough beast, its hour come round at last, / Slouches towards Bethlehem to be born?”

Här finns, liksom i den senare samlingen som jag läste på norska, en sympatisk benägenhet att skriva självbiografin i fragmentets form. Barndomen och uppväxten – de formativa åren – avhandlas kortfattat och rudimentärt. Man skulle kunna säga att det mörka är den tid vi lever i, oavsett om den skrivs ”1994” eller ”2025”. En av dikterna innehåller en subtil referens till T.S. Eliots ”J. Alfred Prufrocks kärlekssång”, där originalets ”kaffesked” ersätts av en ”tesked”:

själens ingenjör

mäter universum med tesked

Det snöar i snön, snöar i regnet

det snöar i ryggen

Stjärnorna faller

Jag tycker den här boken är fantastisk. Häromåret kom på samma förlag – Ellerströms – debuten Larm ut, också den översatt av Kristoffer Appelvik Lax. Den missade jag, och med tanke på hur bra den här boken är kan jag bara beklaga och förbanna den försummelsen. Som kritiker kan jag inte favorisera förlag, men rent objektivt har Ellerströms fått svårt att möta de högre omkostnaderna (bland annat beroende på tryckkostnader av böckerna de ger ut). Jag tror det är en ganska neutral uppfattning om jag försiktigt anbefaller mina läsare att stötta de små förlag som ger ut böcker som denna.

Änglar, Sebastian Nathan, översättning Vian Sadwand, Ellerströms

 

Hur var det nu Rilke adresserade änglarna i sin andra Duinoelegi? Så här: ”Förfärande är var ängel”, i Erik Lindegrens översättning. Eller: ”Varje ängel väcker förfäran”, i Carl-Henrik Wittrocks översättning. Eller: ”Varje ängel är fruktansvärd”, i Camilla Hammarströms översättning. Rilkes tyska: ”Jeder Engel ist schrecklich.”

Danske poeten Sebastian Nathans andra diktsamling heter kort och gott Änglar. Eller med andra ord: änglar, finns dom? Beror på vem du frågar, men det ligger ett stort utrymme mellan de änglar Rilke frammanade och de bokmärkesänglar Christina Schollin torgförde i sin butik i Stockholm. Sebastian Nathan är helt övertygad om att änglar finns – åtminstone i dikten.

Han aktiverar en trop som sällan tillåtits sova sig genom litteraturhistorien, och någonting säger mig att de senaste 60 årens poplåtar har ökat frekvensen av detta bevingade väsen. Hos Nathan är änglarna beskyddande – de vakar över människan. De finns i regnet: ”änglarna sjunger i varenda droppe / gör världen tyngre och lättare att uppfatta”. Dikten skildrar en psykiatrisk diagnos.

Två saker som utmärker Nathans dikter. Det ena är att han skriver med en ovanlig täthet i denna sidmässigt tunna men innehållsmässigt digra samling. Det andra är att han skriver med en skärpa som aldrig blir tvungen eller konstlad. Det är dikter som väcker förundran. Bra dikt ska förstås utföra mer än så, men förundran är en god början. I den värld som Nathan ger liv existerar det övernaturliga sida vid sida med oss. Diktjaget lever i ett kompakt mörker, i något som liknar själens nollpunkt.

Vad är det som släpper in änglar i vår värld? I Wim Wenders film Himmel över Berlin (mästerverk) – som råkar handla om två änglar – var det kärleken som gav den svartvita världen färg – ett knep Miranda July kopierat i sin nya roman Alla fyra, som jag skrev om i går. Sebastian Nathan ifrågasätter verkligheten. Det är vad bra dikt också kan göra: sätta saker på spel, ta risker. Dikterna gestaltar en dissociation, alltså psykets sönderfall. I det skruvstäd som sjukdomen sätter på diktjaget upplöses verkligheten. Som en refräng lyder frasen ”som en film” genom samlingen.

Förutom änglarna rör sig en räv i den trakt som dikterna skildrar. Vad symboliserar den? Kanske det otyglade, det vilda, det farliga, vår rovdrift – eller så är räven en bild för den ensamhet som är människans kännetecken och belägenhet. Världen spricker i sömmarna av sjukdomen och medicinen, där det bildas en juxtaposition mellan det vackra och det hotfulla: ” en blomma som växer på min hand / små knivar i slutet av fingrarna”.

Så lyckas Nathan förklara och åskådliggöra en sjukdom. En svensk läsare kanske tänker på Andreas Lundbergs trilogi, som var skriven utifrån en psykos. Eller varför inte Aase Bergs tidiga diktsamling Mörk materia (mästerverk), där hon mycket övertygande gav kontur åt det mörka: ”Jag har ingen skugga omkring kroppen, jag har sprickor som ska svälja mig.” Nathan skriver också om sådana sprickor och hål, sådant som utlöste den psykos Catherine Deneuves rollfigur drabbades av i filmen Repulsion.

De här dikterna svävar mellan det reella och det drömda. Där finns också besjälade träd, som gestaltar hur världen kommer till liv på oväntade sätt. Det är flott av Ellerströms att satsa så hårt på dansk poesi (i morgon skriver jag om en norsk poet här). Översättaren Vian Sadwand är ett nytt namn för mig, men får gärna fortsätta plocka goda exempel från vår närhet. Att hon väljer att låta ”fucking” vara kvar som ett danskt adjektiv är högst passande.