Mörk kvadrat, Tone Hødenbo, översättning Kristoffer Appelvik Lax, Ellerströms

 

Vad minns du av 1994? Kanske något om fotbollslaget som grävde guld (brons) i USA. Eller att Nelson Mandela blev president efter Sydafrikas första fria val. Och att Kurt Cobain tog sitt liv. Du kanske minns militären Mattias Flink som i Falun mördade sju människor. Eller att fartyget Estonia förliste på Östersjön. Och så röstade vi förstås ja till EU, vad det nu betydde i förlängningen. Om du har en gnutta intresse av film dog geniet Mai Zetterling också 1994.

Ja, och så gav Tone Hødnebo ut diktsamlingen Mørkt kvadrat på norska. Nu har mycket vatten runnit under broarna när den äntligen översätts till svenska, av Kristoffer Appelvik Lax. Mörk kvadrat är en kompakt samling som spjärnar emot ett 1900-tal som inte vill släppa sitt grepp om oss. (Glömde jag att ryska trupper invaderade ett land, Tjetjenien, 1994?) Världen är vidrig; det är inget nytt med det. Mycket vatten har som sagt runnit – och ändå inte. I de här dikterna skrivs ”sovjet” med gemena bokstäver.

Hødnebo har gett ut en handfull diktsamlingar, och har översatt Anne Carson och Emily Dickinson. Att hävda att det märks är en underdrift. Hon excellerar i en slags intellektuell poesi, som kan vara halsbrytande i sina oväntade och tvära övergångar, eller i hur paradoxer hanteras. Vad är paradoxer? Det är insikter som dirigerar sanningen. Och vad är då det mörka som anropas redan i titeln? Det är världsbilden som är mörk. Måste den vara det? (Måste du fråga?)

Det vore orättvist att för mycket betona dikternas intellektuella framtoning, för Hødnebo investerar sitt poetiska modus också i de fem sinnena. Kanske 1994 var tiden när världen senast var någorlunda harmonisk, när vi senast hade anledning att känna oss optimistiska inför framtiden. Kalla kriget var slut (typ), klimathotet var i stort sett oupptäckt, och som sagt, Nelson Mandela – jordklotets godaste människa – var på väg att bli president i ett Sydafrika som avskaffat Apartheid (jag vet, det gick inte så bra).

Tidigare har jag läst Hødnebo på norska, Nytte og utførte gjerninger, en samling som utkom 2016. Då tog jag fasta på något som jag envisades med att kalla en vertikal tradition, att hon skrev något som rörde sig i rörelser uppåt och nedåt, medan många svenska poeter gärna ägnar sig åt att skriva en horisontell poesi. Bilden bekräftas av en krönika av Mikaela Blomqvist från tidigare i veckan, där hon beklagar många svenska diktsamlingar från senaste tiden som inte ger sitt innehåll en tillbörlig form: de nöjer sig med att registrera en erfarenhet.

Glädjande nog är formen prioriterad av Hødnebo. Det vore nästan alltför lätt att selektera enskilda rader, från till exempel tre olika dikter, som både hör ihop och kan läsas fristående:

I din röst hörde jag en bestämd klang

[…]

från ett maskätet århundrade

[…]

Du blöder i ett majestätiskt mörker

Dikterna frammanar en värld som har förändrats. Det finns en uppenbar kontinuitet, där Hødnebo visar värdet i något fast och stabilt, när omvärlden skyndar sig att hångla med förändringens vindar (nej, det där var ingen referens till Scorpions). Vad Hødnebo gör, är inget mindre än att staka ut nya vägar och nya möjligheter för den politiska dikten, och visa en värld stadd i förändring. Redan 1919 skrev W.B. Yeats den dikt, ”The Second Coming”, som verkar vara en mall för hennes summering av 1900-talet: ”what rough beast, its hour come round at last, / Slouches towards Bethlehem to be born?”

Här finns, liksom i den senare samlingen som jag läste på norska, en sympatisk benägenhet att skriva självbiografin i fragmentets form. Barndomen och uppväxten – de formativa åren – avhandlas kortfattat och rudimentärt. Man skulle kunna säga att det mörka är den tid vi lever i, oavsett om den skrivs ”1994” eller ”2025”. En av dikterna innehåller en subtil referens till T.S. Eliots ”J. Alfred Prufrocks kärlekssång”, där originalets ”kaffesked” ersätts av en ”tesked”:

själens ingenjör

mäter universum med tesked

Det snöar i snön, snöar i regnet

det snöar i ryggen

Stjärnorna faller

Jag tycker den här boken är fantastisk. Häromåret kom på samma förlag – Ellerströms – debuten Larm ut, också den översatt av Kristoffer Appelvik Lax. Den missade jag, och med tanke på hur bra den här boken är kan jag bara beklaga och förbanna den försummelsen. Som kritiker kan jag inte favorisera förlag, men rent objektivt har Ellerströms fått svårt att möta de högre omkostnaderna (bland annat beroende på tryckkostnader av böckerna de ger ut). Jag tror det är en ganska neutral uppfattning om jag försiktigt anbefaller mina läsare att stötta de små förlag som ger ut böcker som denna.