Molly Blooms fasansfulla och fantastiska resa, Martin Olczak och Anna Sandler, Rabén & Sjögren

 

Molly Bloom heter den kvinnliga romanfiguren i James Joyces Ulysses, hon som tillbringar hela dagen i sängen och avslutar hela romanen med en 50 sidor lång monolog utan skiljetecken. Det är ett bra namn på en katt, om du inte vill att den ska bli en landstrykare. I barnboken Molly Blooms fasansfulla och fantastiska resa, skriven av Martin Olczak och illustrerad av Anna Sandler, är hon en litterärt bevandrad mus.

Den riktar sig till åldersspannet 6-9 år, vilket får mig att undra om den ska högläsas – det är en bok på närmare 300 sidor, och så tjocka böcker läser väl knappt någon vuxen i dag? Den är å andra sidan så tjock att en sexåring får kämpa för att inte drabbas av kramp i de små armmusklerna, om hen skulle läsa den själv. Fast det är en ringa kamp, ställd i jämförelse med musens kamp att öppna de tunga böcker hon läst i sina dagar – och nätter.

Hon bor i ett antikvariat, och redan där tror jag att ett barn behöver ropa följdfrågor till sin förälder (ivrigt sysselsatt med att skrolla sin telefon). Antikvariat har mer eller mindre försvunnit från stadsbilden. När jag flyttade till Jönköping 1998 fanns det 4-5 centralt belagda antikvariat, och nu är det endast det sällsynt öppna Lectura på Torpa som ännu står kvar.

Så Molly läser på nätterna, tills hon får syn på en reklambroschyr för ett trumpetmuseum i San Reno. På bilden igenkänner hon sin vän – musen Anna Karenina. Raskt förbereder sig Molly för att åka ned till Italien. Lättare sagt än gjort: ”Fruktansvärda faror lurade bakom varje hörn. Molly Bloom råkade på katter, människor och många andra hemskheter.” Första anhalten blir Jönköping, av alla ställen, och sedan i Hässleholm träffar hon Jakob – han som återberättar Mollys historia. Ur deras slumpartade möte vinns en varm vänskap.

Det kan förvåna att den här tidlösa äventyrsresan behöver utspela sig på 80-talet. De många referenserna till 1986 flyger nog en bra bit över barnens huvuden: Tjernobyl, mordet på Olof Palme, Törnfåglarna, samt dansk dynamit, Preben Elkjær och Mats Magnusson (fotboll). Kanske de har lättare att connecta med Ronja Rövardotter, och en liten cameo av självaste Astrid Lindgren (fast något säger mig att hennes status hos barnen inte är vad den har varit).

Det här är en illustrerad berättelse som övertygande pläderar för bokens och läsningens starka grepp. Sandlers bilder förstärker dramatiken främst under Mollys strapatsrika resa – en episod med en katt på en av tågresorna är pulshöjande – och hela boken är förstås ett exemplariskt och gediget hantverk. Mollys resa kan nog inspirera unga, vars ideal väl förblir att inte lyda. Så finns det kanske ett skäl att den ska utspela sig på 80-talet, som var den sista perioden då barn lämnades vind för våg. Mollys och Jakobs historia ger då en inblick i hur barndomen var förr: mindre uppstyrd och reglerad, och mer oskyddad och äventyrlig.

Fast mest handlar det om att visa att det må vara begärligt att som Molly helt få leva i böckernas värld, men att någon gång behöver vi också ta oss ut i den verkliga världen. Det här är en fin och sorglig berättelse om denna tvist mellan olika viljor, och att det är vänskapen till vår omgivning som är viktigare än något annat.