Hämnd?, Robert Antelme, översättning Jan Stolpe, Faethon

 

Nyligen läste jag Karolina Ramqvists understreckare som delvis handlade om Marguerite Duras och Smärtan. Det som fångade mitt intresse var att hon nämnde en nyöversättning av Robert Antelmes korta skrift Hämnd?, som han skrev direkt efter att ha frigivits från de nazistiska fånglägren. Det finns en tidigare översättning från 2013, svårt att få tag i, av denna korta bok, som ges ut av Faethon i Jan Stolpes stringenta översättning.

Antelme var som bekant gift med Duras när han som motståndsman tillfångatogs och hamnade i koncentrationslägret Buchenwald. Efter kriget skilde de sig – Duras fick barn med en annan man 1947. Om detta handlar Smärtan, där Duras utgår från sina anteckningar från kriget. När boken kom ut 1985 blev det en kontrovers i Frankrike, där många kritiserade henne för att utnyttja sitt privatliv och ställa den i fiktionens tjänst (priset som den får betala som vill vara före sin tid). Antelme själv dog 1990, sex år innan Duras.

Titeln har ett frågetecken: Hämnd?. Den korta skriften berör förlåtelsen, försoningen – i förlängningen ett begrepp som verkar ha utrotats ur vår 2000-talsvokabulär: ordet ”tolerans”. Numera handlar allt om det bibliska öga mot öga (fast mer ”öga mot ögon, tand för tänder …”). Vad beror det här på? Kanske vår tid är för narcissistisk: det här är priset vi får betala för att allt större fokus läggs på individen, våra känslor och hur vi upplever saker. Vi pratar för mycket om våra rättigheter, och för lite om våra skyldigheter. På ett sätt blir vi allt dummare, det vill säga, mindre intellektuella.

Då blir Antelmes hållning mycket främmande för oss, och kanske just därför så viktig: ”jag vill kort sagt att min inställning ska te sig lika giltig för dem som instinktivt kan avvisa den som för dem som godtar den och tycker att den är självklar.” Då ska vi komma ihåg att Antelme skriver det här bara några månader efter att ha frigivits, i skenet av att nazisterna har mördat hans syster.

Antelmes bidrag handlar om att emfatiskt säga nej till hämnden. Han gör det med hjälp av att vidga definitionen av det mänskliga. I stället för att lokalisera det onda i människan till hela hennes väsen – ett metafysiskt ont (han använder ordet ”demoner”) – gör han en poäng av att den ondska som utageras inte får repriseras, för då kränks alla som fallit offer för förövaren. Vi behöver inte hålla med honom fullt ut – när han nämner ett flertal tyskar som själva drabbades av nazismen blir det en farlig relativisering. Men det är värt att följa hans tankegång.

Det är en farligare väg att gå om upprepa mönstret från nazisterna – i så fall ger man legitimitet till deras metoder och bestraffningar. Det här är något mer komplext än förenklingen ”att gå vidare”, utan Antelme visar att den som själv drabbats har gett en unik insikt i offrets psykologi, och befinna sig i närhet med andra som fångas och utstår tortyr. Tystnad är också ett helvete, och hämnd är galenskap. Men hur kan förlåtelse bli något annat än ett svek? Det sker i vägran att befatta sig med de handlingar nazisterna gav fritt spelrum. Hämnd är också att ge generaliseringar för stor uppmärksamhet.

Samtidigt måste jag inflika att nazisternas dåd inte saknar vare sig föregångare eller efterträdare. Tänk bara på amerikaners brott mot ursprungsbefolkningen, kolonialismens folkmord i Afrika, och därefter USA:s krig i Vietnam och Irak, och nu Israels folkmord i Gaza, samt Hamas vidriga brott. Till Antelmes skrift hör utgivarens kommentar samt filosofen Jean-Luc Nantys efterord.