Solen står på glänt, Gail McConnell, översättning Henrik C. Enbohm, Rámus

 

Bakgrunden till Gail McConnells diktsamling Solen står på glänt är fasansfull. När hon är tre år gammal, 1984, mördades hennes pappa William McConnell, i den irländska våldsvåg som går under namnet ”the troubles”. Han skjuts ihjäl efter att ha sökt efter bomber under familjens bil, inför mammans och dotterns ögon. Gail McConnell har inga egna minnen av pappan, men en låda som samlar artefakter från hans liv, som hon kallar ”PAPPALÅDAN”, och som samlar hans studentdagbok, hans Bibel, tidningsartiklar och andra dokument.

Ur detta material har hon skapat sin märkliga diktsamling. Den inleds med instruktioner till HLR, som samsas med de egna orden, där citat från andra källor är skrivna i grått:

BÖRJA MED OFFRET på rygg

är hur detta skulle kunna börja

placera din mun över hans mun

nyp runt hans näsa enklare

att ta det jag hittat och plocka

isär det andas regelbundet tills

offrets bröstkorg höjer sig

Så ser det ut genom hela boken, där McConnell går i dialog med materialet, men hon går också i dialog med själva sorgen. Hon experimenterar och prövar olika former, nya uttryckssätt, där den jämna högermarginalen ger de flesta av dikterna en stadga som kompenserar förlusten. Det handlar om att skapa balans mellan att skapa och återskapa. Solen blir en symbol för allt som saknas, som gått förlorat efter dådet. Dikterna berör efterverkningarna: ”uppmät mig i Beaufortskalan / åtta eller nio är nästan storm / fornnordiskt galen och vild”.

Det är dikter som rör sig mellan förtvivlan och raseri, hela tiden undertryckt och nästan underförstått. På ett foto av sig själv som barn, taget strax innan han mördades, har hon en näsduk på huvudet som skydd för solen, och har fått höra att det var pappan som knutit den. Att ha så få saker att knyta an till måste vara ohyggligt.

Dikterna katalogiserar en barndom som annars ter sig normal, med listor över olika godissorter och låtar, som hon spelar på den gitarr som pappan en gång ägde – så kan den taktila beröringen ersätta konkreta minnen. Hon trycker ned strängar som pappan – eventuellt – också vidrört. Sådana upplevelser, som aldrig kan ersätta minnen, är på samma gång ohyggliga och djupt rörande. I boken finns också mammans vittnesmål, som i grå text sprids över hela boksidan, liksom för att illustrera sorgens brist på stadga, eller att den inte kan hållas i styr.

Som en av cheferna för det ökända fängelset Maze hade William McConnell många fiender, men han hade lämnat sin skottsäkra väst kvar på jobbet. I dikterna anspelar Gail McConnell på dess form, som liknar ett H, samt att låta många diktrader fyllas av en vertikal linje som får dem att likna galler. Det är en mycket ovanlig bok, som i viss mån påminner om Sorin Masifis båda böcker om sin döda syster, Staten Systrarna Dikten och Skadad skapad åter. Poesin skapar sina egna förutsättningar, och som läsare blir man påtvingad en estetik: det är svårt att värja sig mot det stränga allvar som förmedlas av böcker som dessa.