29 juni 2025

Främlingskap och igenkänning. Att berätta om Palestina, Isabella Hammad, översättning Ingela Nilsson, Faethon

 

Anagrorisis är Aristoteles ord för den igenkänning som kan uppstå i litterära verk. Huvudexemplet är från Sofokles Oidipus, när han sent omsider lär sig att han inte längre behöver leta efter den skändlige mördaren av stadens kung – det är ju han själv som dräpte honom i historiens första exempel på road rage, och sedan gifte han sig med drottningen, som råkade vara hans mamma. Ett modernare exempel: när Darth Vader avslöjar för Luke Skywalker vem som är hans pappa.

Den brittisk-palestinska författaren Isabella Hammad – känd för romanen Vålnaden in – höll i september 2023 en föreläsning vid Columbiauniversitetet i New York, till Edward Saids minne. Hon utgår från Aristoteles definition av igenkänning: Främlingskap och igenkänning. Att berätta om Palestina är en meditation över kunskapens gränser, och hur svårt det är för oss att införliva ny kunskap. Boken är tredelad: först Anna Hallbergs vackra förord, sedan föreläsningen, sedan ett efterord som behandlar Hamas attacker nio dagar senare. En fjärde del består av översättaren Ingela Nilssons efterord, där hon redogör för originalets luriga dubbeltydighet i ordet ”recognition”, som ju betyder både att känna igen och att erkänna.


Hallberg tar i sitt förord det skrivna ordets för- och nackdelar i förhållandet till visuella medier, som kvickare kan förmedla erfarenheter. Men för eftertanken och kontemplationen är skriften fortfarande ett överlägset medel. Det är först i efterhand vi formar erfarenheter till en sammanhängande berättelse med inledning, mitt och avslutning. Det som sker är kaotiskt, obegripligt, och saknar struktur och ramar.

Hammad vill börja med mitten, men jag undrar: är vi inte på något sätt alltid i slutet? I slutet av något. Slutet är alltid framför oss, påpekar Hammad, som också betonar den seghet historien alltid uppvisar: Historiens gång överskrider alltid de narrativa ramar vi påtvingar den.” Det är här hennes skildring antar utopins former. Att vi aldrig blir tillfredsställda eller nöjda är goda nyheter för den som tror att slutet måste vara dåligt.

Därför är cynismen bara en återvändsgränd, och Hammad synar dess bluff. Ärligt: varför älskar så många cynismen, när den aldrig älskar oss tillbaks? Optimismen har tiden på sin sida, då historien inte saknar exempel på att totalitära och förtryckande stater kan slås ned. Hon lånar några ord från romanförfattaren Romain Rolland, om ”intellektets pessimism, viljans optimism”. Man kunde också inflika Stig Dagermans hoppfulla ord om att vara pessimist i det korta perspektivet, men optimist i det långa.

Att Hammad skriver romaner märks också när hon citerar Sylvia Winters ord om romanen som en revolutionär form, efters om den ”i grunden är ett frågetecken”. Det här har många svenska kritiker glömt, att vi inte ska förstå allt i en roman. Den ska ställa frågor – och inte på det imbecilla moderna sättet som sportkommentatorer gärna säger, att en anfallare ”ställer frågor” till försvararna i en fotbollsmatch. Skönlitteratur kan ge stöd åt paradoxer och motsägelser – det som verkar strida mot förnuftet.

Innan Hamas attack 7 oktober 2023 hade Israel trappat upp sina våldsamheter: ”För palestinier på Västbanken var 2022 det dödligaste året sedan 2005.” Hammad räknar också upp hur många palestinier som mördats under 2023 års första månader. Dödstalen har ökat sedan 7 oktober, och löften om vapenvila och fred blir bara tomma ord. Inte heller ger hon mycket för Israels rätt att försvara sig: ”Tiotusen döda barn är inte självförsvar.”

Hur kan det tillåtas fortgå? Svaret är både enkelt och komplicerat. Det enkla består i avhumaniseringen. Hammad påminner om Sven Lindqvist – vars rykte utomlands är avsevärt större än i Sverige – som i Utrota varenda jävel försynt anmärkte att nazisternas dödsläger hade en prototyp i kolonialismens Afrika. Europa har en kollektiv skuld som sträcker sig långt bakåt, längre än krigen, till kolonialismen och slaveriet.

Vi kan i efterhand raljera över hur trögtänkt Oidipus var i Sofokles pjäs – ledtrådarna och bevisen radade upp sig inför hans blick. Men i själva verket: hur bra är vi själva på att ta lärdom av sådant som sker? Upprepar vi inte våra misstag när vi borde veta bättre? Insikt är plågsam: den får oss att tappa fotfästet, och att erkänna att man har haft fel tär på självbilden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.