En svensk roman som tar upp stafettpinnen efter klassikern Moby Dick, kan det vara något? Ja, om du går igång på filosofiska utläggningar, deckarpastischer och valsex.
Herman Melvilles Moby Dick brukar kallas den stora amerikanska romanen som ingen har läst. I den evighetslånga romanen söker kaptenen Ahab hämnd mot den kaskelot som bitit av hans ben. Föga anade jag när jag läste den för många år sedan att det skulle komma en svensk coverversion långt in på 2000-talet.
Mathias Boström är en doldis i den svenska samtidslitteraturen. Han debuterade 1996 med ”Ulrika Hand”, och gav 2012 ut Dokumenthanterarna. Frans Moby är blott hans tredje roman, och till omfånget är den ungefär lika lång som förlagan Moby Dick.
Huvudpersonen Magnus jobbar som utredare: han hittar saker. Han dricker billig cava och ligger med en yngre kvinna med chefsposition på Gröna Lund. En dag söker ringer författaren Kate Larson honom för att berätta att hon sett en val i Hammarbyslussen. Magnus tar sig an fallet, och slår snart följe med en man som sitter i rullstol.
Här ska först några saker fastställas. Romanen utspelar sig 2022, och då har Kate Larson varit död sedan fyra år. Hon har en son, Frans Moby Larson, som är gigantisk till omfånget, och det är han som sitter i rullstolen. Romanen presenterar honom som ”Valpojken”, och det visar sig att valen – som av allt att döma är den fiktiva Moby Dick – är hans biologiska pappa. Magnus flickvän överger skyndsamt honom för Frans Moby, som alltså till hälften är val.
Det är som att Boström har tagit den magiska realismen och skruvat loss den från all förankring i verkligheten. Samtidigt är det en minutiöst noggrann skildring av ett autentiskt Stockholm. Men ska man ha behållning av romanen får man finna sig i att signera det fiktionskontrakt Samuel Taylor Coleridge etablerade i början av 1800-talet: att frivilligt koppla bort sin vantro.
Romanen pendlar mellan hårdkokt deckare – med Magnus som en nutida Philip Marlowe – och spejsad fantasy med filosofiska föresatser. De många referenserna till Iris Murdoch, Simone Weil och Platon kan lätt få ett verk att bågna av tung barlast, men det är ändå smidigt utfört av Boström. Kopplingen till Murdoch motiveras av att Kate Larson skrivit en avhandling om henne.
Till stor del är det här en roman om hur vi uppfattar verkligheten. Det som strider mot förnuftet blir inlemmat i den rationella världen. Samtidigt vill jag delvis förklara Magnus upplevelser med att han går in i en psykos. För så förvrängd och verklighetsfrånvänd är den erfarenhet han upplever. Det är möjligt att Boström tar i lite för mycket när han ska förmedla sin moderna Moby Dick-historia.
Eller så har Magnus bara druckit för mycket. Sällan har jag läst en svensk roman där huvudpersonen super så kraftigt. Bara en har överseende med en del grammatiska longörer och upprepningar är det här en läsupplevelse utöver det vanliga. Den är lika lång som Moby Dick, och på något plan är det något som framtiden eventuellt kommer att kalla en stor svensk roman som ingen har läst.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/6 2025)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.