Alla fyra, Miranda July, översättning Magdalena Sørensen, Natur & Kultur

 

Litteraturvärlden är inte så annorlunda än andra offentliga arenor (politiken, idrotten, musiken): alla ska springa på samma boll. Just nu är en av dessa bollar Miranda Julys nya roman Alla fyra. Den kom på engelska i fjol, och har väckt så mycket uppmärksamhet en roman kan göra i dessa tider om den inte är skriven av Colleen Hoover eller Rebecca Yarros. Tidigare böcker av July på svenska – en roman och en novellsamling – har gjort mig måttligt intresserad. Men vem är jag att avstå från att springa på en boll som rör sig?

På amerikanska romaners vis är Alla fyra en pratig och ordrik historia. Den är också en utpräglad idéroman, med ett tydligt ärende. Den handlar om en 45-årig konstnär med viss fanbase, som lever i ett harmoniskt men färglöst äktenskap med Harris, som är musikproducent, och tillsammans har de barnet Sam med oklar könsidentitet. Kvinnan ska köra bil över den amerikanska kontinenten, men efter en halvtimme tar hon in på ett motell, stalkar Davey, en yngre man som jobbar med att hyra ut bilar, och får hans fru Claire att inreda hotellrummet, och låter det gå i fittröd nyans.

Tillsammans med Davey upplever hon en sexuell frigörelse, fast inte på det konventionella sättet med penetrations-sex. (Guide till svenska läsare med otillbörligt fokus på just penetrationen: det går att ha sex på andra sätt. Däremot verkar July ha missförstått svenskars förhållande till sex, när hon låter en av kvinnans vänner ha ”en väldigt sund, typ svensk, inställning till sex”. Tråkigt att det citatet landar mitt i den svenska debatten om hur lite sex unga svenskar har.) Det blir också romanens främsta usp, att spela på ens förväntningar och utmana våra föreställningar om vad som konstituerar otrohet.

Som sagt, Julys roman har blivit en – ugh! – ”snackis” (gräsligt ord). Så pass att det inte dröjde länge innan den recenserades i både Dagens Nyheter och Expressen, flera veckor innan utsatt recensionsdatum (som är i dag). Båda texterna handlade mest om den offentliga personen Miranda July, och i vilken utsträckning boken är självbiografisk. Jag har ingen aning om Julys privatliv, och få saker intresserar mig mindre än en romans bäring på författarens privatliv. En mer relevant fråga är om romanen håller som fiktion.

Gör den det? Tja, halvvägs, skulle jag säga. Jag gillar den, men med ganska många förbehåll. Kvinnan som är huvudperson verkar ha drabbats av en mild variant av depression. Hon avviker från ”den rätta vägen” när hon i smyg tillbringar sina två och en halv vecka på resande fot endast halvtimmen från mannen och barnet. Hade Dante, den som började med att avvika i sitt verk Den gudomliga komedin, skrivit sitt verk i dag hade huvudpersonen förmodligen varit 45 år och inte 35.

Liksom många moderna romaner vill July avhandla så många ämnen det bara går, så här diskuteras föräldraskap, vänskap, kärlek, manligt-kvinnligt – samt sex förstås: mycket sex blir det, och det är förstås också det kittlande ämnet som har gjort Alla fyra till ett så uppmärksammat verk. Litterärt är den snäppet bättre än medioker. Men även sådana romaner förtjänar sina läsare, och jag har ofta roligt medan jag läser. I det stora förråd ämnen som romanen vill innehålla finns också ekonomisk ojämlikhet. Kvinnan har tillgång till en större summa pengar, som behändigt nog visar sig vara exakt den summa Harris och Claire saknar för att de ska kunna köpa ett hus och bilda familj.

Gränsen mellan fantasi och verklighet blir romanens egentliga ärende, och lämnar ett mer bestående intryck, hur innovativt July än lyckas skriva om sex utan att det blir krystat eller pinsamt. Det görs övertydligt att kvinnan hamnat i förstadiet till klimakteriet, men det verkar vara en lite väl programmatisk skildring som inte tar till vara nyanserna. Ändå blir det en sexig roman, tack vare det själsliga bandet mellan kvinnan och Davey, och där finns också en av de vackraste beskrivningarna av true love: ”Andra människor gjorde mig besviken, det gjorde förvånande nog aldrig han.”