23 juni 2025

Lerbild av Rosa, Mira Teeman, Prosak

 

Förra veckan publicerade Expressen en lista över 2000-talets 25 bästa svenska böcker. Givetvis säger listan något om litteratursmaken just nu, fast inget om vad som kommer att stå sig i ett längre perspektiv. Även om jag själv inte hade röstat på Lars Noréns dagböcker, som toppade listan, är jag glad att den låg överst: är det någon bok jag vill ska överleva vår egen tid är det den.

I själva verket är det inte många titlar som överlever. För två år sedan återutgav Prosak Mira Teemans novellsamling Tre dagar innan, som var smått fantastisk. Författaren, född 1926, var polsk flykting från nazisternas koncentrationsläger, där hon som enda medlem av sin familj överlevt. Efter drygt tio år i Sverige gav hon alltså ut novellsamlingen, och två år senare romanen Lerbild av Rosa, som nu återutges på samma förlag, åttio år efter att de vita bussarna tagit henne till Sverige.


Romanen är en välbehövlig påminnelse om vårt korta minne. När Teeman 2008 dog var hon bortglömd efter de två 50-talsböckerna: nu ser jag de här två böckerna som ett tillskott till den svenska 1900-talsprosan. Det är en roman om två kvinnor: Halina och Rosa, som båda anländer till Sverige i 20-årsåldern efter Förintelsen. Halina är den blygare, medan Rosa tar för sig av livet. De delar lägenhet, men strax åker Rosa tillbaka, och då följer vi deras vänskap i deras brevväxling, även om det endast är Rosas brev vi får läsa. På en bild i bokens pärm kan vi se den unga författaren vid sin skrivmaskin: en Hermes. Det är ett lämpligt namn (Hermes var gudarnas brevbärare i den grekiska mytololgin) för den författare som lånar ut sig till brevromanen.

Teeman skriver om de svenska flyktingförläggningarna, som hon såg som inget annat än en förlängning av nazisternas dödsläger: ”Det var en tid av sysslolöshet då allt det inkrökta, av skräck felvridna, skulle rätas ut och långsamt återgå till sitt normala tillstånd. Och långsamt lossnade försvarsattityden, det anspända slappnade av, förvildade djur omvandlades till med sågspån uppstoppade, viljelösa leksaker.”

Priset de får betala är att bli betraktad med förakt, som något mindre värd än svenskarna. Därför tvekar inte männen att tränga sig på och försöka ligga med Halina, trots att hon inte visar dem något större intresse. Ja, faktum är att även en kvinna ser det som sin uppgift att förföra henne – en modig sak av Teeman att skriva om, bara lite drygt tio år efter att homosexualitet slutat vara en olaglig handling.

Liksom i novellerna visar Teeman stor människokännedom. Hon uppfattar nyanserna i hur människor förhåller sig till varandra. Rosa blir urtypen för hur någon – Halina – kan göra sig för beroende av andra. Så blir det en bild av hur vi blir till i ögonen på andra: en karikatyr i värsta fall, i bästa fall bara begränsade. Svenskars bemötande av flyktingar blir föremål för Teemans kritik, där hon markerar mot ordet ”utlänning”. När fernissan faller av är den svenska främlingsfientligheten ingen trevlig sak – kanske just för att den i kraft av att vara så väl kamouflerad tillåtits växa sig så stark.

Till boken hör Viktoria Parmells fina efterord, som betonar Teemans behov av avstånd och distansering för att indirekt kunna närma sig de skändligheter hon upplevt under kriget. Därför blir det ingen renodlat självbiografisk roman. Vi får också veta att det nyligen upptäckts ett opublicerat manus, en tredje roman – De tretton barnen – och vad vore mer lämpligt än att det publiceras nästa år, när det är 100 år sedan Mira Teeman föddes?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.