Rose Ausländer föddes i nuvarande Ukraina 1901, och dog 1988, efter ett liv som till stor del tillbringades på flykt från förföljelser. Från första världskriget, då föräldrarna – ortodoxa judar – flydde, till att hon på 30-talet lämnade Tyskland för att återvända till födelsestaden, med senare resor till USA innan hon på 60-talet hamnar i Düsseldorf. Det är också då hon skriver merparten av sin poesi, som nu har hittat fram till svenska läsare, tack vare Björn Sandmarks översättningar i volymen Bortom alla ord.
Totalt publicerade hon 2500 dikter, så det här urvalet, som samlar dikter från två 80-talsböcker, ger långt ifrån någon helhetsbild. Tidigare har endast en liten volym funnits på svenska, översatt av bland andra Lars-Inge Nilsson, som också en gång i tiden översatte Paul Celan. Sandmark informerar i sitt efterord om bakgrund och kontext. Celan var ju född i samma stad – Tjernivtsi – och var också vän med Ausländer.
Ausländer är ett passande namn för någon som så ofta befann sig i flykt. Kanske det är det ultimata namnet på en poet? Det är på något sätt poetens öde att vara en utlänning. Sandmark skriver i efterordet om den rörlighet som Ausländer förmedlade i sin poesi: ”I det mänskliga livet betyder det att man alltid måste förnya sig, aldrig hålla fast vid något, aldrig slå sig till ro, alltid söka vidare. Denna oro och förvandling blir Rose Ausländers ständiga följeslagare genom livet.”
Dikterna här är mestadels korta, och förlitar sig starkt på metaforer. På ett sätt är det en ganska typisk modernistisk poesi, där metaforen ännu inte skjutits i sank av dess fiender (fast de behövde en metafor för att ta kål på den). Vad Ausländer imponerar med är sitt världsbygge. Det här betyder inte att hon gör som fantasyförfattare – du letar förgäves efter fiktiva kartor till hennes värld. Och ärligt: kartor är en genväg.
Men det är en natur som väckts till liv, där allting rör sig mot det bortomspråkliga, mot det efteråtliga. Min andning heter nu är titeln på den diktsamling som bidragit med flest dikter i det här urvalet, men det är en porös och temporär andning som bara skänker tillfälligt liv. I den världen gör det ont att leva: ”Det sägs / att havet är runt / att jorden är rund / att himlen är rund / Kan / så mycket runt / ha så många kanter”. Orden kan bli ett skydd, samtidigt som de låter en få vara i den oro som uppstår i världen. Lyckan är en illusion – endast en kortvarig lindring som aldrig vecklas ut till en befrielse.
Poesin delar med tron en känsla för mysterier. I den världsbild som religionen och poesin delar existerar änglar, och det är ett annat drag Ausländer har gemensamt med andra modernistiska poeter, som Rilke, Tafdrup, Milosz, Sexton, alltså förmågan att ställa sig öga mot öga med änglarna (Helena Österlund, som jag skrev om igår, är en annan). Även om det finns en dragning mot det mystiska skriver Ausländer nyktert, sakligt och klarsynt: ”Sov ej när du simmar / vattnet är vaket”.
Det är ett generöst urval som låter den yttre världen forsa in i det inre. Ausländer uppvaktar allt det gåtfulla som omger oss. Celan skrev i sin ungdom ängladikter på rumänska, och Sandmark visar hur det finns spår av hans poesi i Ausländers dikter. Som i en kort dikt, där hon mer går i dialog med Celan än ägnar sig åt epigoneri:
I en mörk cell
bor vansinnet
Vem lyfte den ur
ramen
En hård hand
fördriver ängeln
som ville lämna
en blomma
Det här är Celans dikt ”Aspträd”, i Sandmarks och Eva Ströms översättning: ”Ekdörr, vem lyfte dig ur ramen? / Min milda mor kan inte komma.” Stegen från mor till ängel blir obefintligt. Och i några av Ausländers sammansättningar kan ett inflytande från Celan skönjas, i typiskt utpekande ord som ”Ingenmanshuset”, ”Ensamhetsön” och ”himmelsgungan” (som också kan kopplas till Herta Müllers sena verk Andningsgunga).
De här dikterna av Ausländer ger stadga åt den instabila världen. Vi följer årstidernas växlingar i en tidens rytm. Här finns de livsnödvändiga skärvorna av skönhet när världen är ful, eller annorlunda uttryckt: i en värld full av ”nej” blir poesin ett outtröttligt och kompromisslöst ”ja”. Det är väl därför jag väljer att läsa poesi. Det hopp som de här dikterna ger uttryck åt må vara skrivet med bokstäver av snö – det är ändå bättre än inget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.