Mrs Dalloway: Biography of a Novel, Mark Hussey, Manchester University Press

 

Jag frestar på mina läsares tålamod med ännu en text om Virginia Woolf, och ännu en text om hennes roman Mrs Dalloway, som fyller 100 år i år. Jag skrev om nyöversättningen i maj, och när jag i veckan var i Stockholm för nöjet att följa Morrisseys inställda konsert på nära håll hittade jag Mark Husseys bok Mrs Dalloway: Biography of a Novel, på Nord Books på Söder. En gång i tiden trodde jag att det gick att skriva en biografi om Woolf för att hon skulle släppa taget om en, men det blev snarare tvärtom: nu verkar jag inte vilja annat än läsa om hennes böcker, och läsa om hennes böcker …

Hur hängiven är då Hussey? Tja, han är professor på Pace University i New York, och startade en gång i tiden Woolf Studies Annual, och är huvudredaktör för Harcourts annoterade utgåvor av Woolfs romaner. Ett foto av hans samling utgåvor av Mrs Dalloway visar att han har tjugo stycken. Där ligger jag i lä.

Andra litterära märkesår fungerar ofta som HLR, där en stendöd författare för en stund tillåts sola sig i uppmärksamhetens glans. Woolf är en författare som inte är i behov av några livräddande insatser: hon saknar inte läsare, utan hennes böcker är fullt levande och centrala i vår tid – nu under det tidiga 2000-talet faktiskt mer aktuella än någonsin tidigare. Pedagogiskt ställer Hussey i fem fullmatade kapitel upp en genealogi kring Woolfs roman, och tar i stora drag upp tillkomsten, publiceringen och eftermälet. Han har både översikten och närläsningen som sitt fokus, och är både påläst och på tårna, och nästan alltid intressant.

Det var den tre år tidigare Jacobs rum som gav Woolf verktygen och modet att skriva Mrs Dalloway. Hon hann inte ens smälta intrycken från den romanen innan hon tog sikte på att skriva något ännu djärvare, efter att mer eller mindre ha försonats med svårigheten att bli en populär författare. Det finns en viss ironi i att när det väl skedde, med den sena Åren, så var det med en av hennes svagare romaner. Åtskilligt har sagts om hur Woolf med sina modernistiska romaner bröt mot den viktorianska och edvardianska epoken från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Vad som bör kommas ihåg är att hennes mamma – som dog när Virginia var tretton – skrev under upprop som motarbetade kvinnors rösträtt.

Mycket som är modernt för stunden bleknar snart nog. Att Woolfs romaner står sig skulle förvåna de många som initialt motarbetade henne. Liksom för andra pionjärer – Edith Södergran, till exempel – är det en förenkling att säga att alla var fientliga mot dem. (I Södergrans fall var det mest landsortspressen som inte förstod vad hon höll på med.) Det stämmer att många etablerade och tongivande manliga kritiker gjorde det till en sport att missförstå Woolf. Vi kan skratta åt dem nu, men i själva verket är det en allmänmänsklig reflex, att ta avstånd från det som är nytt. Vanessa Bell var till exempel den första i England som köpte ett verk av Pablo Picasso, redan 1911, så onekligen hade också hon öga för vilken konst som skulle stå sig, när de utställningar som vännen Roger Fry anordnade – med bland annat verk av van Gogh – hånades i pressen. I viss mån fortsätter läsarna att träta om Woolf. Hussey visar att på Goodreads 2025 ser receptionen ut ungefär som den gjorde 1925: antingen är den ett storslaget mästerverk eller obegriplig rappakalja.

Woolf utnyttjade sina egna erfarenheter av psykisk ohälsa när hon porträtterade krigsinvaliden Septimus Smith. Hussey påpekar att hon också umgicks med Siegfried Sassoon, med erfarenheter från skyttegravarna. Hennes man Leonard, hade också två bröder som deltagit i kriget: den ene dog i en bombattack som också skadade den andre svårt. Hussey visar med eftertryck hur viktiga karaktärerna och karaktärsskildringen var för Woolf, att det var vad som fick hennes prosa att leva. Det låter enkelt, men det är nog den formel som förklarar att hon fortsätter väcka intresse: hon skildrar människor som ges evigt liv.

Eventuellt byggde porträttet av Clarissa Dalloway i sin tur på en barndomsbekant, Kitty Maxsie, som faktiskt dog under tiden Woolf arbetade på Mrs Dalloway i något som verkar ha varit ett obekräftat självmord. Clarissa och maken Richard Dalloway var bifigurer i Woolfs första roman, Vägen ut. Där är porträttet av henne mer satiriskt, men också mer grovhugget och onyanserat. Woolf, som var ett stort fan av Jane Austen, lärde sig tygla sin elakhet bakom subtila små grepp.

Men hon var inte helt behärskad, något Hussey tar fasta på. Så blir Miss Kilman, dottern Elisabeths privatlärare, föremål för Clarissas elakhet:

Åh, så hon hatade henne – svettig, hycklande och korrupt, med så mycket makt – Elizabeths förförerska, kvinnan som trängde sig in för att stjäla och smutsa ner [originalet har ”defile her”]. (Vilket struntprat! skulle Richard ha sagt.) Hon hatade henne: hon älskade henne. (Eva Åsefeldts översättning.)

Vad ser vi här, om inte svartsjuka? Vi ska ändå komma ihåg att Woolf inte berättar för oss vad vi ska tycka och tänka. Hussey menar att hon gör oss som läser till ”accomplices”, alltså medbrottslingar eller kumpaner. Det är en lockande bild för hur det är att läsa henne – en slags invigning i något hemlighetsfullt och på gränsen till det opassande. Eller det förbjudna: Woolf kommer undan med att skriva om homosexuell kärlek i en tid när andra hamnade i rätten för det (Radclyffe Hall, vars rättegång Woolf följde). Det här sker inte, menar Hussey, för att hon var mindre vågad – i Mrs Dalloway minns Clarissa när hon i ungdomen kysste Sally Seaton, och upplevde något som måste kallas en orgasm. Kan läsarna 1925 ha varit så förblindade att de inte ville upptäcka att en kyss mellan två kvinnor kan vara något annat än kysk?

Clarissa och Septimus är på flera plan ett dubbelporträtt av neuros. I en notering menade Woolf att båda var kopplade till sanningen: ”Mrs D seeing the sane truth, S.S. seeing the insane truth.” Woolf själv var ju införstådd med båda sanningarna. Det hör också till att romanen blivit så seglivad i kraft av det autentiska i porträttet av Septimus, som en mycket tidig skildring av det vi kallar PTSD och som då hette ”granatchock”.

Hur kan då en roman som enligt allmän uppfattning inte handlar om något bli så populär? Den har två teman: död och shopping. Septimus självmord är romanens centralkraft; det är en död som tar sig in i de andras tankar och medvetanden. Men det handlar också om shopping, om varor och om tankar på vad som kan, bör och ska köpas. Det kan förvånas att romanen godkändes av den strikta censuren i forna DDR, som berömde den sympatiska bilden av arbetarklassen och kritiken av klassamhället. Kanske det kan fungera som ett exempel på vad som händer om man läser utan förutfattade meningar – det vill säga, den grundmurade brittiska uppfattningen att Woolf var en elitist och snobb.

Det är gott om intressanta poänger i Husseys framställning, som aldrig blir museal eller docerande. Han skriver med ödmjukhet och klokskap, och briljerar aldrig med konstlade analyser. Dock lämnar han referaten ibland, och ger prov på intressanta tolkningar. Men det är också en bok att läsa för att den ger mycket kunskap kring Woolfs roman. Den berömda inledningen – ”Mrs. Dalloway said she would buy the flowers herself” – tillkom sent i skrivprocessen, två år efter att hon börjat. I den tidigare skrivna skissen ”Mrs Dalloway på Bond Street” var det handskar hon var ute efter. Vi som läser Woolf har också övat upp vårt minne, i sökandet efter ledtrådar och hintar i hennes verk. Hon ställer krav på sin läsare, men det får man gå med på, då hon också belönar.

Hussey är sparsam med resonemang kring Joyces inflytande – Woolf läste med stigande ointresse hans nypublicerade Ulysses medan hon skrev – men visar med större eftertryck hur hon kände sig besläktad med Proust. Det här är en iakttagelse som visat sig mer hållbar än den gamla tröttsamma rivaliteten mellan Joyce och Woolf. Det finns en stark likhet i hur Woolf och Proust gestaltar sina människor som svåra att lära känna, då de bär på så många dolda och hemliga sidor: ingenting är vad det verkar, i deras romankonst, och alla är någon annan (eller något annat) än vad de framställs som.

Första upplagan av Mrs Dalloway låg på blygsamma 2000 exemplar, och den sålde slut under året. I USA, där den utkom samtidigt, sålde den marginellt mer. En pikant skillnad är hur de två versionerna skiljer sig, utifrån de sena korrekturändringarna som Woolf införde. Den engelska originaltexten är indelad i tolv onumrerade sektioner, vilket kan passa då den är så styrd av tiden och Big Bens klockslag. Den amerikanska däremot har bara åtta sektioner, då vissa av radbrytningarna inte uppmärksammades i sättningen. I senare utgåvor har det korrigerats till elva eller tio eller åtta igen, men sällan tolv, som i det engelska originalet.

Det dröjde till det tidiga 70-talets andra våg av feminism innan Woolf skulle bli en författare att räkna med akademiskt. Elaine Showalter, Sandra Gilbert och Susan Gubar hörde till de som ägnade stor möda åt att korrigera den manliga hegemoni som rått inom litteraturforskningen. Det är signifikant att det dröjde till 1977 innan den första svenska översättningen kom, av Else Lundgren.

För drygt tjugo år sedan kom först Michael Cunninghams roman Timmarna, som ivrigt och skamlöst plundrar Woolfs roman på karaktärer, teman och stil. Hans rip-off blev också film, som var marginellt bättre (givetvis nominerades den till hundratals Oscars). Hussey har inte mycket till övers för Cunningham, som i en intervju sagt att Woolf gör med prosan vad Jimi Hendrix gjorde med sin gitarr … Ett nyckelord för Woolf är ”frihet” – eventuellt har Cunningham missuppfattat detta, och tagit sig för stora friheter med Woolfs roman. Däremot går det förstås att hitta mindre flagranta spår av den i böcker som Zadie Smiths NW, Ian McEwans Lördag, Rachel Cusks Arlington Park och Christopher Isherwoods A Single Man.

Parallellt med Mrs Dalloway utkom essäsamlingen The Common Reader, och Woolf gjorde en poäng av att alla över fyrtio föredrog essäerna, medan alla under fyrtio föredrog romanen. Med andra ord: den som skriver fiktion för de yngre läsarna kommer att överleva. Kanske det inte finns något bättre sätt att avsluta den här långa (men inte sista) texten om Virginia Woolf än med hennes egna ord: ”En bok tillhör inte författaren, den tillhör läsaren.”