Glädjen & Känsla för tid, Giuseppe Ungaretti, översättning Ida Andersen, Themis

 

Ezra Pound har skrivit den kanske bästa kortdikten någonsin, ”In a Station of the Metro” från 1913: ”The apparition of these faces in the crowd; / Petals on a wet, black bough.” Italienska Giuseppe Ungaretti – tre år yngre än Pound – skrev fyra år senare dikten ”Mattina” (”Morgon”): ”M’illumino / d’immenso”. I Ida Andersens översättning: ”Jag lyser upp mig med oändlighet”.

Ungaretti är sparsamt översatt till svenska. Hans namn nämns ofta i översikter över 1900-talets viktigaste poeter. Han föddes i Egypten, dit hans pappa var stationerad för att gräva Suez-kanalen. Pappan dog under arbetet, men sonen bodde kvar med sin familj, och reste inte till Italien förrän en kortvarig visit när han var 24. Liksom Pound var Ungaretti förtjust i Mussolini och fascismen, och biografen Frederick Jones kallade honom politiskt dum, något som kan ge cancelkulturens vänner tillfälle att slipa sina knivar.

Eller så ger vi Ungaretti en chans, i den tvåspråkiga boken Glädjen & Känsla för tid, som Ida Andersen har översatt. Hon har också skrivit ett fint efterord som utgör en god presentation till poeten, som introducerades till svenska av akademiledamoten Anders Österling. Något Nobelpris blev det inte, då två andra italienska poeter ur hans generation, Salvatore Quasimodo och Eugenio Montale, fick det i stället. I går skulle jag ha gått på Morrisseys konsert på Hovet (han ställde in), på tal om kontroversiella konstnärer, och han var ju för tjugo år sedan attraherad av allt italienskt.

I den här volymen samsas två diktsamlingar från Ungarettis tidiga produktion. Boken Glädjen samlar flera av hans tidiga diktsamlingar, den tidigaste från 1916. Det var en bok som expanderade i omfång, ungefär som Walt Whitman lät göra med sin Leaves of Grass. Likt Whitman skildrar Ungaretti människan i helfigur, med en förundrad blick på naturen. Alltihop förmedlat på ett lättfattligt och tillgängligt språk. Ungarettis främsta förebild var ärkepessimisten Giacomo Leopardi.

Det är främst de korta dikterna som initialt fångar mitt intresse, där Ungaretti med ytterst knappa medel förmedlar stämningar och känslolägen. En annan som ivrigt läste Leopardi, svenske Vilhelm Ekelund, delar Ungarettis dragning mot de nedstämda regionerna. Ungarettis ”I kvälll”, från 1916: ”Brisen i ett bröstvärn / där jag i kväll kan luta / min melankoli”. Några av dikterna förefaller skrivna som reportage från första världskrigets skyttegravar, där Ungaretti deltog som soldat. Av de längre dikterna gillar jag mest ”Nåden” från 1928, där privat självömkan transcenderas till något tidlöst och allmängiltigt.

Dikterna påminner oss om det unika med poesin, som inga algoritmer kan fånga eller efterbilda. Kort sagt: stilens och innehållets originalitet och särprägel, som befinner sig långt ifrån vad du kan förvänta dig. I dikterna förmedlas en längtan efter kontakt med både det sinnliga och det andliga. Det sorgesamma bottnar i konkreta erfarenheter. Liksom Catullus och Zlatan (ännu en med fascination för det italienska) talar Ungaretti ibland om sig själv i tredje person.

I en av dikterna återskapar Ungaretti en situation som poesin har varit upptagen med alltsedan, tja den dikt som tillskrivs Sapfo: ”månen har gått ned nu och / Plejaderna. Tid passerar, / midnattstimmen är här, / och jag ligger ensam” (översättning Vasilis Papageorgio och Magnus William-Olsson). Eller Goethes ”Vandrarens nattsång”: ”Över bergen / det tysta. / I trädens kronor / stillhet. / Skogens fåglar / stumma. / Snart / även du” (översättning Bo Carpelan). Ungarettis ”Sömnighet”:

Bergsryggarna här

har gått och lagt sig

i dalars mörker

Ingenting annat

än sorlet

från syrsorna når mig nu

Och förenar sig

med min rastlösa oro

Finns det något kort svar på hur vi ska förhålla oss till en poet som gillade fascismens idéer? Den dysterhet och sårbarhet som finns i Ungarettis dikter gjorde honom impopulär hos fascisterna, som inte hade mycket till övers för rader som ”[k]an den förtvivlade tro på sig själv och det sanna?” Lämpligt nog tackade han ja till en gästprofessur i Brasilien, där han tillbringade de kritiska åren 1936-1942. Fast å andra sidan behöver Sverige ingen cancelkultur: vad jag kan se har den här boken av Ungaretti inte recenserats någonstans, så problemet löses av vårt kollektiva ointresse för väsentlig 1900-talspoesi.