Vilket är svenska språkets vackraste ord? Jag föreslår ”nej”. Någonting säger mig att Sunita Sah, brittisk läkare och psykolog, verksam i USA, håller med. Hennes bok Defy. The Power of No in a World That Demands Yes som kom i våras tilldrog sig mitt intresse, och jag har läst den med viss förtjusning.
Hon inleder med att koppla ihop de poliser som mördade George Floyd 25 maj 2020 med en egen historia där Sah anmodades en röntgenundersökning som med största sannolikhet var onödig, men som hon inte förmådde avstyra. Och så ser hennes arbetsmetod ut till största del: en växling mellan historiska och samtida exempel – från Rosa Parks till Greta Thunberg – och egna anekdoter. Det är en metod som mestadels fyller sitt syfte, även om det finns en viss benägenhet till upprepningar, där favoritexemplen återkommer lite väl ofta.
Syftet är att göra undantagen till regel, det vill säga adla trotset till rättesnöre. Det engelska ordet ”defiance” (trots) ges en ny, privat definition: ”acting in accordance with your true values when there is pressure to do otherwise.” Parallellt med de många olika exemplen får vi till livs hennes egen historia, utifrån att hon varit en typisk duktig flicka, något som förstås premieras både i skolvärlden och i yrkeslivet. Speciellt för kvinnor, kan tilläggas, och det råder ingen tvekan om att Sah som kvinna är skickad att förstå utmaningar som andra utsatta grupper möter. Genom att berätta om hur rasism har drabbat många svarta kan hon visa att även för kvinnor finns det en utbredd sexism som inte har lagt många strån i kors för att bli mildare sedan typ 1950-talet.
En sak Sah har utvecklat kallar hon ”krokodilleendet”, och här misstänker och befarar jag att fler kvinnor kan relatera, att det finns ett särskilt sorts leende som kvinnor tar till för att avväpna situationer för att inte uppfattas som alltför pådrivande. Det är ett leende som är en eftergift, en sköld som säger: ”I am not a threat. / I will play by your rules. I concede. I comply.”
Ett av exemplen gäller de omtalade experimenten som utfördes i Stanley Milgrams regi på Yale, där frivilliga satte in vad de trodde var våldsamma och dödliga elstötar, utifrån att de bara lydde order. Ett annat är den man som 2004 ringde till restauranger och bad dem kvarhålla en namngiven oskyldig person i personalen misstänkt för ett brott, och klä av henne i ett låst rum, något som sedermera ledde till fysisk misshandel och sexuella övergrepp. Sah visar att även om vi identifierar oss som den som gärna vill neka och vara motståndskraftig, stämmer det sällan med verkligheten. Helt enkelt för att vi saknar verktygen för att trotsa. Kan den här boken erbjuda dessa verktyg? Kanske.
För vad Sah bidrar med är rådet att du bara ska säga ”yes” om det betyder ”hell yes” (ja för fan, översätter jag simultant). Att vägra är en handling, inte en personlighet, menar hon också. Du kan också alltid lita på psykologer i att du förr eller senare får en schematisk bild. Här berättar Sah om trotsets fem steg, inte helt olikt sorgens fem stadier som psykologin tidigare gett oss. Mer behållning har jag av kloka resonemang om grupptryck och privilegier. För somliga är det ju lättare att säga vissa saker utan att behöva tänka på konsekvenserna, att inte behöva beräkna om det som sägs är godtagbart. Ett nej ska också, menar Sah, vara ett ja: ett bekräftande på den du i sanning är.
Jag kan i uppräkningen av exempel sakna en favorit som skriftställaren Bartleby, från Herman Melvilles eponyma novell (den kom i ny svensk översättning i fjol). Sah berättar annars om det pris Rosa Parks fick betala för sitt motstånd på 1950-talet, när hon i bussen vägrade att lämna sin plats som var reserverad för vita resenärer. Den lydnad som är en nödvändighet för militären och polisen kan förstås ifrågasättas – det var den som tog George Floyds liv. Själv kunde jag inte överleva den militära lydnaden när jag 1986 var ålagd att utföra vidriga saker i Boden som pansarbefäl (det blev vapenfri tjänst av det).
Lydnad i all ära, men polisens kåranda har jag svårare för. Många av exemplen kan omedelbart överföras till svenska förhållanden. Sah nämner något som hon kallar för ”conscious compliance”, som väl kan översättas till medvetna eftergifter. En svensk läsare kan glädjas åt att Sah uppfattat budskapet i Greta Thunbergs skyltar vid de första demonstationerna: ”SKOLSTREJK FÖR KLIMATET”. Behöver det nämnas att även Thunbergs protester kom med ett pris? Eller att Ebba Busch inte får något omnämnande i den här boken?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.