Mira Teeman (1926-2008) är en polsk-svensk författare. Hon skrev på svenska, debuterade 1956 med novellsamlingen Tre dagar innan, som nu ges ut på nytt av Prosak, ett förlag med profil inriktad mot polsk och argentinsk litteratur. Den här boken ingår i serien Förgätmigej, som lyfter fram döda kvinnliga författare.
Om du liksom jag inte har hört talas om Teeman är du måhända förlåten – hon saknas i översiktsverk över den svenskspråkiga litteraturhistorien. Det här blir då ett gyllene tillfälle att stifta bekantskap med en författare som väckte visst uppseende och sågs som ett stort löfte av bland andra Olof Lagercrantz när hon debuterade. I förordet skriver Viktoria Parmell om likheter med Mare Kandres sätt att skriva om barndomen, och det är träffande. Parmell betonar det lågmälda hos Teeman: ”Underdriften, ofta med en torr ironi, kan sägas vara hennes signum.”
De tretton novellerna ger många exempel på detta lågmälda uttryckssätt. Novellerna utspelar sig ofta precis innan andra världskrigets utbrott. Teeman anlände till Sverie som nittonårig överlevare av ghetton i Lodz och förintelseläger i Bergen-Belsen och Auschwitz. Resten av familjen överlevde inte. I novellerna skildrar hon den olycksbådande stämningen innan nazisternas invasion av hemlandet. Kriget existerar som en aning, men ges ibland också agens i novellerna, genom att peka ut vilka öden som väntar somliga av karaktärerna.
Dessa karaktärer är oftast barn, och Teeman har en fin känsla för att förmedla det unika i barnets upplevelse av världen. Det är en förmåga att hålla naiviteten vid liv trots oförklarliga rädslor som hotar. Barnen här är sårbara, skyddslösa. I en av dem, ”Hemligheten”, figurerar en blottare. Detta tidlösa tema skildras här utan pardon, där huvudpersonen samlar ett gäng för att konfrontera honom.
Symboliken är påtaglig: tillvaron är full av lömska faror, och utan att förminska förekomsten av blottare låter Teeman oss förstå att betydligt värre orosmoln formar sig i atmosfären. Teemans noveller handlar ofta om att barnen sällan tas på allvar – de blir mindre värda. Det handlar också i stor utsträckning om förändrade livsvillkor. Det är så mycket vi tar för givet, verkar novellerna vilja säga, så mycket vi inte värdesätter förrän det är för sent.
Det skapar tillfällen till nostalgisk återblick, men Teeman är för skicklig för att dröja för länge vid sentimentalitet. ”I morgon – kanske” är en bra och signifikativ titel på en novell, då den etablerar just det element av osäkerhet som är Teemans stora förtjänst, att hon ägnar sig åt en viss typ av ovisshet som fungerar utmärkt i skönlitteraturen. I verkligheten är denna ovisshet mest ett besvär, och orsakar mycken vånda, till exempel genom att vår inbillningsförmåga är så produktiv och låter oss ana allsköns potentiell skada om vi ställs inför en situation. Helt enkelt att vi tror det värsta.
Här visar Teeman att den som målar fan på väggen inte har fel: det finns ibland stor anledning att verkligen dra öronen åt sig när varningstecknen hopas. Kanske är det just ”I morgon – kanske” som gör starkast intryck: en novell om en liten tjej som suktar efter sin döda morfars kniv, som hon ska få bara hon blir tillräckligt gammal. Men det slutar i moll: ”En dag fyller jag tretton men då är redan kriget i gång och kniven är borta liksom så mycket annat som har skrivits upp på framtidens konto och aldrig blivit av.”
Flera av novellerna utnyttjar det spänningsläge som kan uppstå mellan renodlad fiktion och naturtrogen familjekrönika. I titelnovellen ger Teeman stor emfas åt detaljer och vardagliga ting, som noggrant och nästan demonstrativt paraderar i prosan, liksom för att göra förlusten av dem desto mer märkbar och kännbar. Med stor omsorg åskådliggör Teeman hur normaliteten förskjuts. Det är sorgligt att ta del av, och jag vet inte om det är någon tröst, men novellerna presenterar ett privat människoöde som förvandlats till allmängiltig litteratur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar